Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Ti dskrift
Storhet | Beteckning j| Enhet Beteckning
Ljusflöde .... | <f> i lumen lm
Ljusstyrka ....1 I | normalljus n
Belysningsstyrka E j lux , lx
Ljustäthet . . . . j B eller E j normalljus/cm2 n/cm2
Slutligen må här tilläggas, att internationella
kommissionen för mått och vikt fastställt da som
förkortning för deka-(till skillnad från d = deci-), medan
glödlampsfabrikanter m. fi. genomgående använda
förkortningen Dim för dekalumen. Även detta
spörsmål var föremål för diskussion vid
belysningskongressen 1939, men man kom icke till något avgörande i
frågan.
0-
Notiser
TJnipolarmaskiner. I början av århundradet
strävade man efter att konstruera kommutatorlösa
likströmsmaskiner. Man kom då ihåg Faradays upptäckt
1831, att man vid vridning av en stavmagnet kring
sin egen axel erhåller en likström i en tråd, vars ena
ände glider på magnetens mantelyta och andra ända
på axeln. Man gjorde försök med att seriekoppla
ledare över släpringar och fick på detta sätt fram stora
maskiner. En i Tyskland byggd maskin hade en
spänning om 500 voit och en effekt av 300 kW.
Emellertid uppstodo svårigheter med borstar och släpringar, i
det att uppvärmningen blev oväntat hög. Maskintypen
föll i glömska under de följande decennierna.
I och med den kemiska industriens uppsving
framkom behovet av en strömkälla med låg spänning och
hög strömstyrka. Härför är unipolarmaskinen särskilt
lämplig. Principen hos det nutida utförandet framgår
av fig. 1. De kring ankaret placerade ringformiga
magnetlindningarna åstadkomma ett fält, som går in
i ankarets mitt och ut vid dess ändar. Vid ankarets
rotation uppstå spänningar, där kraftlinjer gå in och
ut, alltså huvudsakligen i mitten och vid ändarna.
Spänningen uttages genom borstar. Man har byggt
maskiner med i spår liggande ledare och utrustade
med släpringar för att uttaga spänningen. En dylik
maskin lämnade 7,5 V 150 kA.
Fransmannen Poirson angav emellertid en ny
konstruktion. Han utställde på Paris-utställningen 19 37
en dylik maskin, som lämnade 14 V och 50 kA vid 750
varv/min. Rotorn saknade spår och tjänstgjorde allt-
v%
100
30
SO
70
60
50
25
50
75
® © Magnetlindning —
Fig. 1. Verkningssättet hos
en unipolarmaskin.
Ström
Fig. 2. Jämförelse i
verkningsgrad. - Verkningsgrad hos
unipolarmaskinen.
––Verkningsgrad hos unipolaromforma-
ren. ––-Verkningsgrad
hos torrlikriktare.
så samtidigt som ankare, ledare och släpringar.
Kyl-ningsförhållandena äro fördelaktiga, borstarna löpa
lugnt på ankaret, virvelströmsförluster saknas och
tillverkningskostnaderna äro små genom den enkla
konstruktionen. Maskintypen kan emellertid blott
användas, om man kan nöja sig med spänningar om
högst 20 V.
En jämförelse i verkningsgradshänseende mellan
unipolarmaskinen och kopparlikriktare har även
utförts. Som drivmotor har antagits en asynkronmaskin.
Kurvorna, se fig. 3, visa att unipolaromformaren har
bättre verkningsgrad vid spänningar över 6 V.
Den enda svagheten hos unipolarmaskinen är faran
för borstfel. Vid de höga strömstyrkorna det här är
fråga om måste borstarna skötas mycket noggrant.
Författaren anger, att det i många patent föreslagits
att avleda strömmen med hjälp av kvicksilver.
Härigenom skulle förutom stora fördelar i drifttekniskt
hänseende även en avsevärd förlustminskning ernås.
Totalförlusterna skulle sjunka till Vb• En
verkningsgrad av ungefär 95 % vid 5 V vore tänkbar. Hittills ha
de patenterade maskinerna inte förverkligats. Framtiden
får utvisa om det är möjligt att lösa svårigheterna på
antytt säjt. (M. Zorn, ETZ, nr 16, 1940.)
E. L. .
Yocodern. På världsutställningarna i New York och
San Francisco utställde Bell en syntetisk talmaskin,
känd under namnet Voder, som reproducerar talljud
och sammanställer dem till sammanhängande tal.
Maskinen alstrar två elementartoner, ett väsljud och
ett surrljud, och valet mellan det ena eller andra
ljudet samt dess styrka och klangfärg kontrolleras
med tillhjälp av ett tangentbord. Vodern är
emellertid endast en sidoprodukt till ett mer omfattande
system, kallad Vocoder, avsedd för vetenskaplig analys
och syntes av talljud; detta system demonstrerades på
försöksstadiet redan för tre år sedan och har sedan
dess ytterligare utvecklats.
Med den nuvarande vocodern kunna intressanta
effekter frambringas. Genom manövrering av rattar
och omkastare kan talreproduktionen förändras på
olika sätt. Vanligt tal blir sålunffa en hes viskning,
när väsljudet utbytes mot surrljudet. Trots att"
väsljudet är tämligen svagt, är det dock nödvändigt för
att man skall kunna särskilja sådana ord som "kärna"
och "stjärna".
Vanligtvis varierar det efterbildade talets tonhöjd
upp och ned med originalet. Om dessa skiftningar
förhindras, blir det efterföljande talet monotont,
liksom mässande. När den relativa variationen i
tonhöjden halveras, förefaller rösten torr och släpig; när
variationen fördubblas, blir rösten klarare; vid
fyr-dubbling blir rösten febril och onaturlig. Man kan
även kasta om talet så, att en
hög ton blir låg: språkkaraktären
blir då oigenkännlig och talet får
något av de skandinaviska
språkens karakteristiska rytm.
Det efterbildade talets tonhöjd
bestämmes av en omkastare. Om
man tremulerar med denna för
hand, blir rösten en gammal
mans. Vid lämplig ansättning av
tonhöjden kan rösten bli allting,
från en låg bas till en hög sopran,
och en hel del roande tricks
kunna företas. Man kan t. e.
hålla tonhöjden vid ett konstant
förhållande av fem fjärdedelar av
originalets. Detta är en stor ters
högre än originalet och
harmonierar med detta. Vocodern kan
ioo a-
134
3 aug. 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
