- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1940. Elektroteknik /
135

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Elektroteknik

härigenom sjunga en duett med sig själv i
tvådels-harmoni. Genom att koppla in en tillsats, som ger
förhällandet 3 : 4, sjunger maskinen den ena stämman
i en trio, vars andra stämmor tas upp av maskinens
elektriska dubbletter. Slutligen kan maskinen med
hjälp av en tonhöjdskontroll förvandlas ömsom till
en far, som admonerar sin dotter, sedan till flickan
själv, som urskuldar sig; därefter får man höra farfar,
som ingriper till förmån för flickan.

Röstens stämbandseffekt motsvaras i vocodern av
en oscillators utgångseffekt, men vilka ljud som helst,
som äro rika på övertoner, kunna användas som
"bärvåg": ett bilhorn, flygmaskinsbuller, orgeltoner.
Genom att hålla noggrann takt med det ljud, inspelat
på grammofonskiva, som frambringas av ett lok, kan
den som sköter vocodern få loket att puffa tydligt:
"Vi — star-ta, lång-samt, fortare, fortare",
allteftersom stötarna komma fortare efter varandra. En
kyrkklocka kan ringa "stopp — stopp — stopp, gör — inte
så". En särskilt slående effekt frambringas om man
sjunger till en orgel, som får alstra ljudeffekten. Det
gör ingenting, om den sjungande har vacker röst eller
inte: klangfärgen lämnas av den musikaliska källan.

Dessa och liknande tricks antyda tillämpningen av
vocodern för radio och ljudfilm. De ingenjörstekniska
möjligheter, som för övrigt kunna växa fram-ur
vocodern, t. e. för kommersiell telefoni och radio, kunna
knappast förutsägas i nuvarande stund. (Bell Lab.
Rec., december 19 39.)

sah.

Ny högtalare. De ljudsystem, som under de senaste
åren konstruerats för återgivning av ett vidsträckt
frekvensområde, ha i de flesta fall sammansatts av två
eller flera högtalare där varje ingående enhet endast
återger en del av frekvensspektret. I de fall, där man
har använt en enda högtalare, alstrar denna de lägre
frekvenserna genom ett horn, fastsatt på ena sidan av
membranen, medan de högre frekvenserna alstras
direkt från membranens motsatta sida. I några fall har
ett rätt stort frekvensområde kunnat återges och
mycket tillfredsställande kvalitet har uppnåtts.
Uppdelningen i flera ljudelement för olika frekvensområden
har nödvändiggjorts, därför att återgivningen av de
låga frekvenserna kräver stora amplituder även när
stora utstrålningsytor användas, medan å andra sidan
trögheten hos membransystemet resulterar i en
effektivitetsminskning vid högre frekvenser, där även en
viss riktverkan gör sig gällande på grund av
membranens utsträckning.

Multipelenheterna medföra emellertid
komplikationer såväl i den mekaniska uppbyggnaden som ur
schematisk synpunkt. Olägenheterna kunna dock övervinnas
genom en omsorgsfull konstruktion, men resultatet blir
då en jämförelsevis dyrbar apparatur. Man har därför
haft behov av en högtalare, som förenar hög
ljudkvalitet med litet format, lagom effekt och billigt pris. Låg
kostnad och litet format ernås bäst med en
direktstrålande högtalare, dvs. en högtalare, vars membran
utsänder ljudet direkt i luften och som inte behöver
något horn. För att med en enda högtalare av denna typ
erhålla den önskade ljudkvaliteten, måste
membran-nen vara tillräckligt liten för att inte ge riktverkan
vid högre frekvenser. Dessutom måste den kunna
arbeta vid de stora amplituder, som erfordras vid lägre
frekvenser, samtidigt som dess massa måste vara nog
liten för att verkningsgraden vid högre frekvenser
skall vara tillfredsställande. Även hos mycket tunna
metallmembran är massan tillräckligt stor för att
orsaka förluster i högfrekvensområdet, om membranen
arbetar som en kolv, dvs. om alla delar av membranen
förflytta sig unisont. Man kan dock konstruera en
membran, vars delar röra sig olika vid högre frekven-

ser, samtidigt som man behåller kolvrörelse vid låga
frekvenser.

Western Electric har gjort en högtalare enligt
denna princip, där ljudalstraren består av en formad
metallmembran med 20 mm diameter och en drivspole
med 10 cm diameter, som rör sig i ett permanent
magnetfält. Högtalaren är avsedd att monteras i en
tillsluten låda av lämpligt utförande och storlek.

Av den öya högtalarens fr^kvenskarakteristik
framgår att återgivningen är relativt jämn från 60 till
10 000 p/s. Effekten är inte fullt så jämn i det övre
frekvensbandet som hos vissa hornhögtalare, men den
är dock tillräcklig för att ge en god återgivning.

En nackdel hos denna högtalare i jämförelse med
de mera komplicerade multipelhögtalarna av horntyp
är, att återgivningen av det högre frekvensområdet
försämras allteftersom lyssnaren förflyttar sig från
högtalarens axel. Den bästa kvaliteten uppnås inom
30° vinkel, men ett tillfredsställande resultat kan även
ernås över en större vinkel. Högfrekvensstrålningens
avtagande är utan betydelse upp till en vinkel på 45°.
En enda högtalare är vanligen tillräcklig i ett rum av
ordinär storlek. För större rum erfordras två eller
flera högtalare för att man skall erhålla den bästa
återgivningen.

I effekt kan den nya högtalaren jämställas med de
i handeln förekommande dynamiska konhögtalarna av
samma storlek. Vid återgivning av tal eller musik
kan den ta hand om den högsta oförvrängda effekten
hos en 20 W förstärkare (Bell Labor. Rec., april 1940).

sah

Kabelfelsökning med hund. Många metoder för
lokalisering av kabelfel ha kommit fram under årens
lopp, och flera av dessa ha även refererats här, dock
ännu ingen, som för sökningen använder det bästa
hos människan, vilket enligt uppgift lär vara hunden.

En sådan metod har emellertid använts i England
på förbindelsekabeln mellan antenn och sändare vid
radiostationen Cooling. Kabeln var koncentrisk, dvs.
bestod av en ledare, omgiven av ett ledande rör, och
var dragen genom blöt kärrmark.
Tillverkningslängderna voro mycket korta, och vid skarvningen hade
ett antal smärre läckor kvarblivit. Den vanliga
felsökningsmetoden i dylika fall — att inpumpa ett
övertryck av torr luft i kabeln och sedan på olika ställen
längs sträckan uppmäta tryckförlusten — kunde icke
komma ifråga, emedan genomströmningstvärsnittet
var stort och läckorna obetydliga. Den enda
möjligheten, som stod öppen, var att pumpa in i kabeln en
gas med karakteristisk och stark lukt. Valet föll pä
amylmerkaptan, en svavelförening, som är synnerligen
illaluktande. Denna gas var ofarlig för materialet i
kabeln, olöslig i vatten och icke giftig för människor
eller djur. Med gasen bemängd luft inpumpades nu i
kabeln och några felsökare startade längs kabellinjen
90 minuter efter pumpningens påbörjande, ivrigt
snusande och vädrande. De lyckades även lukta sig till
en läcka, som reparerades, men man märkte även, att
luktorganen icke tålde den påfrestning det långvariga
snusandet innebar.

Man beslöt därför att om möjligt introducera en
hund på arenan. Hunden, som tidigare använts som
polishund, gjordes först under några dagar bekant med
gasen. Genom att nedgräva köttstycken under fläckar
på marken, vilka parfymerats med gasen, dresserade
man hunden att gräva, så snart den kände gaslukten,
som ofta var så svag, att den absolut icke kunde
upptäckas av en mänsklig näsa.

Då hunden sålunda var dresserad gjordes det första
provet. Gasen påsläpptes kl. 10 och kl. 13 startade
sällskapet med hunden. Hunden reagerade på tolv
olika ställen och åtta av dessa befunnos vara läckor.

3 aug. 1940

135

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:41:10 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1940e/0139.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free