- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1940. Elektroteknik /
153

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Elektroteknik

snabbt avtar vid ökad hastighet. Vilken anordning
som i varje enskilt fall bör tillgripas har i detta
sammanhang ingen principiell betydelse.

Det har redan i det föregående påvisats, att frågan
om lokets effektiva utnyttjande främst kräver
uppmärksamhet vid ogynnsamma väderleksförhållanden,
då ju tågvikterna icke få influeras av mer eller
mindre gynnsamt väder. Detta betyder, att motorerna
icke behöva dimensioneras för full utbalansering vid
bästa tänkbara friktionsförhållanden. Icke heller
kräves utbalansering vid gång på plan sträcka eller i
små stigningar, där fara för slirning överhuvudtaget
icke föreligger.

Om den elektriska utbalanseringsanordningen
utföres t. e. för tryckknappsmanövrering kan densamma

normalt vara urkopplad men kan tillsättas vid behov,
t. e. vid forcering av svårare stigningar. Inkoppling
kan även ske automatiskt under förmedling av
slir-ningsreläet. Härmed kommer motorernas belastning
endast intermittent att påverkas av den elektriska
utbalanseringsanordningen. och endast i sådana fall då
slirningsförhållandena äro ogynnsamma, varför
påverkan på motorernas dimensionering blir rätt
obetydlig.

Den elektriska ombalanseringsanordningen har
som förut framhållits sin största betydelse, då det
gäller 4-axliga boggielok. Även vid ramverkslok och
6-axliga boggielok kan ombalanseringsanordningen
emellertid principiellt utnyttjas på motsvarande
sätt. (Forts.)

Distorsion i tonfrekvenstransformatorer.

Av HOLGER MARCUS.

Inledning.

Vid beräkning av tonfrekvenstransformatorer
brukar man utgå från de krav, som frekvenskurvan
ställer. Den undre gränsfrekvensen ger vid bestämd
primär och sekundär resistans den erforderliga
induktansen. Gäller det att överföra ett större
effektbelopp, så måste transformatorns storlek väljas med
hänsyn härtill. Vid denna beräkning måste man
bestämma sig för ett maximalt värde på den tonfrekvent
varierande induktionens amplitud. I enlighet med
ekvation (9) beror induktionens (eller flödets)
amplitud ej blott av den överförda spänningens storlek
utan även av dess frekvens. Det är allmänt känt,
att en transformators eller en drossels induktans
varierar avsevärt med den påtryckta växelspänningens
storlek (från likströmsmagnetisering bortses här).
Den undre gränsfrekvensen varierar således med
effekten. Vid överföring av tal och musik varierar
effekten som funktion av frekvensen på ett visst sätt
(se fig. la). Av denna funktion kan man även lätt
beräkna induktionens variation med frekvensen vid
överföring av tal och musik (se fig. 1 b). Av denna
kurva framgår, att man får den maximala
induktionen vid 200 à 300 p/s.

Det är ej endast frekvenskurvans utseende, som
bestämmer transformatorkopplingens godhet, utan även
distorsionen är avgörande för denna. Med distorsion
avses här den icke lineära förvrängning, som
medför nya frekvenskomponenter. Påtryckes en enda

sinusformad spänning med frekvensen †, så uppstå
frekvenserna (m -f-1) f, där m är ett helt positivt tal.
Påtryckas två frekvenser, ft och f2, så uppstå
frekvenserna \m • f1 -f- n • f21 där m och n äro hela tal.
Här göras vissa förenklande antaganden. Det
förutsattes för det första, att transformatorn ej är
lik-strömsmagnetiserad, för det andra att det råder ett
visst samband mellan den harmoniska distorsionen
och den distorsion, som korsmodulationen medför.
Man anger sålunda en viss procent harmonisk
distorsion, tillräckligt liten för att även de obehagliga
intermodulationsprodukterna skola understiga ett
visst belopp.

Allmänna ekvationer.

Transformatorn efterbildas med ett ekvivalent
schema enligt fig. 2. Lindningsresistanserna tänkas
ingå i avslutningsresistanserna. Läckinduktanserna
och lindningskapacitanserna ha försummats, vilket
man kan göra emedan de följande räkningarna endast
ha betydelse för lägre frekvenser (se fig. 6).

Det är lämpligt att dela upp spänningen v2 enligt
Thevenin’s teorem i en del, som skulle finnas, om
kopplingsimpedansen vore oändligt stor, och i en
annan del, som beror på dess ändliga värde.

R

v2 = v20 + d(v2) = e- 2

R^R^^ <J>
Magnetiseringsströmmen im medför en spänning
över resistanserna av:

, . R-t Ro

Det är detta tillskott, som på grund av järnets
ickelineära egenskaper kan medföra distorsion.
Magnetiseringsström-

(2)

10

10’

103

Fig. 1 a. Fig. 1 b.

Fig. 1 a. Frekvensspektrum för tal och musik. Ordinatan
anger intensiteten i dB över 10—W per cm2 (enl. BSTM).
Fig. 1 b. Induktionen som funktion av frekvensen.

men im blir en funktion
av spänningen över
koppKngsimpedansen,
to*rm säg im = / (ya) (3)
Man får vid insättning
Rl R2

it

17

■f[vM^d{v2)\ (2 a)

Fig. 2. Transformatorns
ekvivalenta schema.

7 sept. 1940

153

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:41:10 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1940e/0157.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free