- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1940. Elektroteknik /
154

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

Av ekvation (2 a) framgår att d (v2) ej erhålles
ex-plicit. Yid den tekniska tillämpningen är emellertid
oftast d (v2) < < v20 och ekvationen kan, om detta
villkor är uppfyllt, skrivas

d(v2)2Q-^-2R-J(v 20) (2 b)

I fortsättningen antages att v20 är en sinusformad
spänning av frekvensen / = ra/2 x p/s. Emedan
lik-strömsmagnetiseringen är noll, så innehåller im endast
udda multiplar av /. Man kan då skriva

im — \ [sin (at + ßx) + q3 sin (3 at + ßs) +

+ q5 sin (5 o*+ &) + :.] (3 a)

Inför här

\ = R (4)

Rl +

och

H = Vf (■»

där Z är kopplingsimpedansens belopp. Insättning

ger

D

v2 = v2o sin (oat) — — . v20 [sin (oa t + ßj -f
-f q3 sin (3co t + ß3) + qh sin (5 oat + ß3) + ..] =
j- (R/Zf — 2~(R/Z) eos (ßi) sin (oa t + aj —

R • q3 sin (3 oa t + a3)
Z|/l + (ÄZ)2 — 2 (R/Z) eos (ßi)

R ■ qb sin (5 oa t + a5) 1

= v20Vl

Z|/l -f (RjZ† — 2 (R/Z) cos(ßj) J

Befinner man sig en bit över den undre gränsfre-

7t

kvensen och är ßx Si , så är rotuttrycket ungefär lika

med ett. Man kan då approximativt skriva

v2 — v20 [sin (cat -f- aj — p3 sin (3 oat + a3 —

— p5 sin (5 at + aa) —.] (1 a)

Här betyder p en distorsionsfaktor för spänningen och
man har ß

P = <l–Z (6)

Klirrfaktorn blir k = p2. Det visade sig
emellertid vid experimenten, att redan q5 < q3/5, så att
man för den praktiska tillämpningen endast behöver
taga hänsyn till q3. (Obs. ingen
likströmsmagnetisering!)

Uppmätning av strömmens distorsionsfaktor med
selektiv voltmeter vid olika maximiinduktioner.

Mätningen utfördes enligt fig. 3. För lika
lindningsvarv mäter man i läge 1 spänningen över Z i
ekvivalentschemat (fig. 2). I läge 2 mäter man
strömmen genom Z. Seriekretsen över ingången
avstämmes för tredje övertonen, så att denna effektivt
kort-slutes, sett ifrån transformatorn, trots att själva
generatorn har rätt stor inre impedans. Seriekretsen
förhindrar ej blott återmatning av den tredje
övertonen, som alstras i järnet, utan minskar äv-en
inverkan av generatorns tredje överton, vilken ju eljest
skulle medföra ett felaktigt mätresultat. Resistansen
r0 bör ej vara större än lindningsresistansen, och
frekvensen måste väljas så, att dessa resistanser äro
avsevärt mindre än kopplingsimpedansen. De upp-

mätta storheterna äro: a) grundtonens spänning över
kopplingsimpedansen, Vtl, b) grundtonens spänning
över r0, V21, c) tredje övertonens spänning över r0,
V23. Man har följande samband, då spänningen mätes
i voit, effektivvärde:

Z = r,

Ii =

Vn
>21
V23

V21
1/2 108

(7)

(8)

(9)

<5 =

0 2jt N ■ f

En jämförelse mellan de på detta sätt uppmätta
värdena på q3 och de, som erhöllos genom en
analytisk behandling av den reaktiva strömmens storlek
vid olika induktioner gav vid handen, att den reak-

Selektiv
voltmeter

Fig. 3. Principschema för mätningen.

tiva strömmens distorsion ej är avgörande om det
samtidigt finnes en resistiv ström (då tg 6 > 0.3). Den
resistiva strömmen har alltså en större
distorsions-procent än den reaktiva. Att bestämma den resistiva
strömmens distorsionsfaktor ur det cykliska
magne-tiseringsdiagrammet är ett både experimentellt och
räknemässigt mycket svårlöst problem.

Distorsionsfunktionen.

(6 a)

Ekvation (6) formuleras lämpligen om till
R I oa\

Faktorn ra/Z har dimensionen (henry)—1 och
uttrycket införes, emedan det vid konstant induktion
endast obetydligt varierar med frekvensen. Detta
gäller även för q3. Faktorn R/ca är oberoende av
transformatorns data. Produkten q3 (m/Z) är
karakteristisk för transformatorns distorsion, och den
kallas därför "distorsionsfunktion". För den praktiska
tillämpningen är det lämpligt att hänföra distorsionen
till en standardkärna, som har en järnarea av 1 cm2
och är lindad med 1 000 varv, och
distorsionsfunktionen anges som funktion av den maximala
induktionen.

Man kan lätt visa, att induktansen vid konstant
varvtal, likformig kärna och oförändrad maximal
induktion blir proportionell mot roten ur järnarean.
Vidare gäller att induktansen, då övriga storheter
äro konstanta, är proportionell mot varvtalets
kvadrat. Den specifika impedansen beräknas då ur den
uppmätta genom formeln:

Z (10)

^spec. —

Vaj,N2

Den specifika impedansen definierar sedan den
specifika eller normerade distorsionsfunktionen enligt
sambandet: m

P = <73 ■ 7 (11)

-’spec.

Här kan q3 anges i procent, och F ger då p3 i procent.

154

7 sept. 1940

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:41:10 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1940e/0158.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free