- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1940. Elektroteknik /
170

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

Även om man icke på en gång vill lägga upp lager
av alla dimensioner, är det en stor fördel att arbeta
på basis av det fullständiga systemet, så att man
undviker att nybeställningarna komma godtyckligt
som på "hagelskottet" enligt fig. 1.

På figurerna äro de teoretiskt uträknade värdena
för koppardimensionerna utsatta. Man kan därför få
intryck av att systemet skulle betinga större
noggrannhet vid framställningen av kopparn än vad
annars är fallet. Detta är dock icke meningen. Man
kanske kommer till att ha värden som 1,75 X 1,85 i
standardtabellen, men man får understryka, att detta
icke innebär att man t. e. skall låta kopparn gå genom
dragskiva för att få absolut exakt dimension, utan
att sista decimalen endast är utsatt för att markera
det medelvärde kring vilket den normala
plus-minustoleransen skall spela.

Det förefaller troligt, att här angivna system för
rationell dimensionering med fördel skulle kunna
till-lämpas även för andra varor som lagerföras i
rektangelsektioner.

Notiser

Fiolens utvecklingsmöjligheter. Man har i
allmänhet den uppfattningen, att fiolbyggarna helst skulle
vilja återvända till det stadium, som uppnåddes av
Stradivarius eller Guarnerius redan på 1700-talet,
men trots detta kan man utan tvivel tala om behovet
av en fortsatt utveckling av fiolen, beroende på att
dess uppgifter under tidernas lopp avsevärt
förändrats. Under 1500-talet — sedan vilken tid
konstruktionen inte undergått några grundläggande
förändringar — användes violinen huvudsakligen för
kammarmusik och för spelning i genljudande kyrkor,
medan den nu användes i jättestora konsertlokaler och
inför stora åhörarmassor. Härvid ställas väsentligt
högre anspråk på den ljudstyrka, som den måste kunna
avge. Dessa anspråk avspegla sig tydligt i det stora
omfång, som orkestrarna nu fått. Varje stämma
spelas nu unisont av flera instrument; sålunda spelas
numera varje violinstämma av upp till 2 5 instrument.

Denna utökning av musikerantalet förorsakar inga
svårigheter, så länge som det av varje medverkande
inte fordras mer än vanlig skicklighet," men saken
blir en helt annan, när det rör sig t. e. om solisten
i en violinkonsert med orkester. Solisten måste då
med sin enda fiol göra sig hörd över hela orkestern,
och även om dirigenten dämpar ned denna, förorsakar
dock denna tävlan solisten en stor ansträngning,
varigenom han icke endast sättes ur stånd att koppla
av och att helt och hållet ägna sig åt utförandet av
musiken, utan även klangkvaliteten kan komma att
lida, då olinjära förvrängningar kunna uppträda vid
alltför stora svängningsamplituder hos strängarna och
resonanslådan.

Nu har erfarenheten visat, att de berömda
italienska 1700-talsfiolerna inte endast ha en vackrare
klang utan även kunna frambringa en större
ljudstyrka än senare byggda fioler. Kännedomen om de
metoder, med vilka detta ernåddes, tycks ha gått
förlorad, och dessutom måste nog de äldre fiolernas höga
kvalitet hänföras till det faktum, att de äro så gamla
och att de under så lång tid spelats av många
skickliga violinister. Frånsett detta skulle man ändock
inte nå den önskade effekten, om man byggde fiolen
efter mönster av de gamla fiolerna, ty inte ens en
Stradivarius skulle vara tillräcklig för att kunna

tränga igenom en hel orkester. En annan möjlighet
till förstärkning av instrumentet vore att förstora dess
dimensioner, men detta förfarande är här uteslutet,
då fiolens storlek är avgörande för dess klangfärg.
En ökning av dimensionerna ger inte en starkare violin
utan en altfiol eller en cello.

Ur detta dilemma ha Philips laboratorier försökt
finna en utväg genom att ta elektroakustiken till.
hjälp. Violinens ton kan tas upp av en mikrofon,
förstärkas efter behag och tillföras en högtalare. Men
då uppstår frågan: var skall mikrofonen uppställas?
Naturligast vore att uppfånga violinens toner från
åhörarplatsen, men man har ändå inte kommit ett
steg längre härigenom, ty orkestern förstärkes
samtidigt. För att ändra förhållandet mellan de båda
ljudandelarna till förmån för soloinstrumentet, måste
man upphänga mikrofonen i omedelbar närhet av
detta, varvid emellertid risk finnes att ljudets
klangfärg då kan bli en helt annan än när mikrofonen
kommer längre bort; just av detta skäl ha t. e.
jazzsångarna måst utveckla en speciell "mikrofonteknik".
För övrigt måste violinisten ha en viss rörelsefrihet,
vilket i sig själv omöjliggör uppställandet av
mikrofonen i omedelbar närhet av violinen.

Dessa svårigheter kunna undvikas, om man, i
stället för att fånga de akustiska svängningarna med en
mikrofon, tar upp resonanslådans mekaniska
svängningar med en elektrisk ljuddosa och sedan
förstärker dessa. Då fiolstråken strykes över en sträng,
uppstår ’ en svängning, som är sammansatt av en
mängd övertoner, vilka överföras genom stallet till
resonanslådan, som i sin tur råkar i svängning och
utstrålar svängningarna i form av ljud. Genom
resonanslådans egensvängningar förstärkas
övertonerna i vissa bestämda frekvensområden, varvid den
typiska violinklangen uppstår; resonanslådan är alltså
det organ, som bestämmer klangfärgen. Om nu
svängningsupptagarens spets ansättes mot ett ställe på
resonanslådan, kan därför en visa delfrekvens ligga
en nod, varigenom just denna frekvens inte blir
överförd. Den enda plats på fiolen, där alla svängningar
med säkerhet mötas, är fiolstallet, som överför
stråkens svängningar, till resonanslådan.

Å andra sidan kunna stallets svängningar inte
återge violintonen, emedan de inte genomgått det organ,
som bestämmer klangfärgen. Om man alltså återger
stallets svängningar i en vanlig högtalare, kan den
erhållna klangen inte jämföras med violinens ton. Man
måste därför vid återgivningen av svängningarna
inskjuta det organ, som bestämmer klangfärgen, vilket
enklast sker genom att-använda en fiols resonanslåda
som högtalare. Principen blir alltså följande: de på
soloviolinens stall upptagna svängningarna överföras
till stallet på en annan fiol, som utstrålar samma
klang som om den kommit att ljuda genom den första
violinens strängsvängningar.

Vid upptagandet av svängningarna är det inte
likgiltigt vilket ställe på stallet som väljes. I fiolen
finns nämligen strax under stallets högra stödjepunkt,
dvs. under e-strängen, inskjuten en tvärpinne mellan
locket och bottnen. Lockets amplitud på detta ställe
är praktiskt taget noll och stallet kan därför endast
utföra en roterande rörelse om sin högra stödjepunkt,
en rörelse, som huvudsakligen åstadkommes genom de
parallellt med locket svängande strängarna. Locket
försättes då i transversala svängningar omkring
vänstra stödjepunkten. För att ge denna
svängningsrörelse större yta är locket på detta ställe (alltså
under g-strängen) förstärkt med ett tjockare träskikt.
Svängningsupptagarens spets måste därför ansättas på
stallets vänstra sida, strax ovanför dess urskärning på
en punkt, där man kan vänta sig den största
amplituden.

170

e 5 okt. 1940

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:41:10 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1940e/0174.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free