- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1940. Elektroteknik /
173

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TekniskTidskrift

ELEKTROTEKNIK

Redaktör: JULIUS KÖRNER

HÄFTE 11 utgiven av svenska teknologföreningen 2 NOV. 1940

INNEHÅLL: En metod för mätning av belastningsförlusterna hos strömriktartransformatorer, av F.
Dahlgren. — Svenska bidrag till utvecklingen av utrustningar för enfaslok, av O. Åkerman. — Notiser. —
Litteratur. — Föreningsmeddelanden.

En metod för mätning av belastningsförlusterna
hos strömriktartransformatorer.

Av F. DAHLGREN.

Äldre metoder.

Hos normala transformatorer, vilka i drift arbeta
med i huvudsak sinusformad växelström i
lindningarna, bestämmas enligt gängse praxis och
gällande normer belastningsförlusterna medelst
kortslutningsprov. Denna mätmetod ger för praktiska
ändamål fullt tillfredsställande noggrannhet. Korrektion
för magnetiseringsströmmen i drift samt möjligen för
järnförlusterna vid provet kan införas om så anses
nödvändigt, men utelämnas i regel. Grundtanken vid
försummandet av magnetiseririgsströmmens inverkan
är den, att det minusfel i förlusterna, som sålunda
införes, i viss mån kompenseras av ett plusfel vid
mätning av tomgångsförlusterna, i det att man här
försummar inverkan av primärlindningens
spänningsfall vid belastning. Observeras bör, att denna
kompensation verkar i rätt riktning även vid kapacitiv
belastning på transformatorn, ehuru tecknen då äro
omvända.

Vid strömriktartransformatorer är uppmätningen
av belastningsförlusterna långt ifrån lika enkel. Här
är strömkurvan starkt deformerad, och förhållandet
mellan strömmarnas effektivvärden i de olika
lindningsdelarna är i regel ej detsamma i drift som vid
ett kortslutningsprov. Av sistnämnda orsak kan
förlusttillståndet i lindningarna ej reproduceras med
hjälp av ett enkelt kortslutningsprov, även om vid
givet effektivvärde hos strömmen i en viss lindning
förlusterna i denna vore desamma vid sinusformad
ström som vid drift med strömriktarbelastning.
Härtill kommer, att den vid strömriktardrift deformerade
kurvformen hos strömmen förorsakar en del extra
tillsatsförluster, som ej förefinnas vid belastning med
sinusformad ström. Det sistnämnda förhållandet gör
sig särskilt gällande vid gallerstyrning, enär vid ökad
nedstyrning strömkurvan antar en alltmer
skarpkantat rektangulär form.

Frågan om mätning av
strömriktartransformatorer-nas belastningsförluster har därför sedan länge varit
föremål föl diskussion i olika länder, främst i
samband med utarbetandet av nationella och
internationella normer. Ett flertal förslag till mätmetoder ha

framförts, vilka i stort sett kunna sammanföras i
följande tre klasser:

l:o. Gruppen transformator-strömriktare provas i
kortslutning med inmatning av normal
belastnings-ström på transformatorn samt uppmätning av den
härvid tillförda effekten. Strömventilens
effektförbrukning uppmätes separat och fråndrages, varvid
återstoden är transformatorns belastningsförluster, eventuellt
efter korrektion för järnförlusterna vid provet.

2:o. Normalt kortslutningsprov utföres på
transformatorn med samtliga sekundäruttag kortslutna.
För givet effektivvärde hos den inmatade strömmen
uträknas ur varvomsättningen effektivvärdena hos
strömmarna i de olika övriga lindningarna. Ur dessa
effektivvärderi och de likströmsmätta motstånden
beräknas de totala /2Ä-förlusterna och därmed
tillsatsförlusterna vid kortslutningsprovet. Härefter
uträknas /2fi-förlusterna vid strömriktardrift med hänsyn
till den då förefintliga strömfördelningen, vilken är
teoretiskt känd. Till de sistnämnda förlusterna
adderas de förut funna tillsatsförlusterna, vilka sålunda
antagas vara oförändrade vid givet effektivvärde hos
primärströmmen.

3:o. Ett flertal kortslutningsprov av normal typ
utföras på transformatorn, varvid olika kombinationer
av sekundära kortslutningar tillämpas. Förlusterna
vid samtliga dessa prov adderas, sedan de respektive
förlustvärdena multiplicerats med var sin
vägningsfaktor. För varje transformatorkoppling kan man
nämligen teoretiskt härleda en sådan serie av
kortslutningsprov och vägningsfaktorer, att resultatet
ger de riktiga belastningsförlusterna vid
strömriktardrift, under förutsättning att förlusterna i varje
lindning äro beroende endast av effektivvärdet hos
tillhörande ström.

Provet l:o är teoretiskt tilltalande, enär
transformatorn faktiskt är belastad med den mot
strömriktardrift svarande deformerade strömmen. Vissa
teoretiska invändningar kunna dock göras mot metoden,
och framför allt är den praktiskt ganska komplicerad
och föga ägnad för rutinmässig tillämpning vid
normerade leveransprov.

6 juli 1940

173

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:41:10 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1940e/0177.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free