Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Metoderna 2:o och 3:o äro enkla och kunna lätt
tillämpas i provrum och även i viss mån på
uppställningsplatser. Emellertid uppmätas ej de av deri
speciella strömriktardriften betingade extra
tillsatsförlusterna. Denna brist, vilken systematiskt ger ett
minusfel vid mätningen, kan i viss mån kompenseras,
om man vid proven inmatar en sinusformad
växelström, vars effektivvärde är lika med effektivvärdet
hos den teoretiska primärström, som härledes under
antagandet att alla strömmar äro rent rektangulära,
dvs. med försummande av överlappningen.
Försummandet av de extra tillsatsförlusterna motväges
sålunda av den minskning i de verkliga förlusterna vid
strömriktardrift, som betingas av det genom
överlappningen minskade effektivvärdet. Detta
resonemang är som synes rätt godtyckligt men torde vid
ostyrda strömriktare ge ganska goda praktiska
resultat. Yid avsevärd nedstyrning torde dock i många
fall de extra tillsatsförlusterna antaga så höga värden,
att mätningen blir helt missvisande. I varje fall
kunna tillsatsförlusternas ökning vid ökad
nedstyrning ej på denna väg studeras.
En jämförelse mellan metoderna 2:o och 3:o
inbördes torde nog utfalla till den senares förmån. Den
enligt 2:o utförda samtidiga kortslutningen av
samtliga sekundäruttag innebär nämligen en fördelning av
läckfälten inom och mellan lindningarna, som
väsentligt avviker från den vid strömriktardrift gällande,
då de olika lindningsdelarna föra ström i tur och
ordning. En närmare undersökning av
läckfälts-bilderna visar, att metoden 3:o väsentligt bättre
reproducerar de tillsatsförluster, som bero av radiella
fältkomposanter.
De internationella normer, som nyligen framlagts
inom IEC, rekommendera i huvudsak en mätning
enligt klass 2:o, medan det svenska normförslag, som
nu är under behandling, föredragit metoden enligt 3:o.
Starka reservationer måste dock göras beträffande
dessa metoders tillämplighet vid avsevärd
nedstyrning. Under alla förhållanden synas de ej vara
tillfyllest för ett mera forskningsmässigt studium av
den strömriktarbelastade transformatorns förluster
under olika betingelser. Ett önskemål att få en
för sådana tillämpningar ägnad mätmetod tillgänglig
kvarstår otvivelaktigt.
Den nya metoden.
I det följande framlägges för fackmännens kritik
ett uppslag beträffande en sådan mätmetod samt
genomföres en kort diskussion av dennas möjligheter
och begränsningar.
Metoden är avsedd att tillämpas vid i normal drift
varande strömriktartransformatorer. Den är baserad
på wattmetrisk mätning av effekten mellan
transformatorns sekundärströmmar och dess inre
spänningsfall, reducerat till sekundärsidan, varvid
mätresultatet blir riktigt, oberoende av kurvformen. De
använda wattmetrarnas strömspolar inkopplas sålunda,
direkt eller indirekt, i transformatorns
sekundärled-ningar, medan spänningskretsarna uttagas i
differentialkoppling mellan sekundär uttagen hos
provtransformatorn och hos en med denna primärt
parallell-kopplad modelltransformator, vilken exakt avbildar
den förstnämndas omsättning och koppling.
Modelltransformatorn kan givetvis antingen utföras som en
verklig modelltransformator, lämjiligen primärt an-
Fig. 1. Förlustmätning vid stjäm-gaffel-kopplad
transformator.
sluten till spänningstransformatorer på
provtransformatorns primärsida och dimensionerad för
försumbara spänningsfall vid belastning med wattmetrarnas
spänningsströmmar, eller bestå av ett duplikat av
provtransformatorn, ifall denna levererats i mer än
ett exemplar.
Den principiella anordningen exemplifieras i fig. 1,
vilken hänför sig till en stjärn-gaffelkopplad
likriktar-transformator.
I anslutning till samma exempel lämnas nedan en
matematisk deduktion av den effekt, som härledes ur
summan av de båda wattmetrarnas indikeringar, och
visas att denna är identisk med de verkliga
belastningsförlusterna inom provtransformatorn. En
förutsättning är härvid, att man kan helt försumma
mag-netiseringsströmmen. För de fall då en korrektion
för denna måste utföras, lämnas senare i denna
uppsats anvisningar för utförandet av sådan korrektion.
Sekundärströmmens kurvform antages godtycklig,
men full symmetri förutsattes. Lindningsvarvtalet
antages vara detsamma i samtliga lindningsdelar hos
såväl primär- som sekundärlindningen. Detta
antagande innebär tydligen ingen som helst
inskränkning i allmängiltigheten, då ju en omräkning när som
helst kan företagas för ändrat omsättningsförhållande
mellan primär- och sekundärlindning. Räkningen
genomföres för en viss överton av ordningstalet n,
till vilken de i figuren angivna strömmarna Zz och /,
hänföra sig. För enkelhetens skull antages modulen
av de sekundära strömmarna, i komplex beteckning,
vara=l. Sekundärströmmarna betecknas nu
definitionsvis:
j nji O]IIJI
h = e 6 h = e 6
; nji I]nn
h = e ’ ir h — ë~ 6
jn.-i Sjnx
h = e ~ ~ 2 ~ h — e 2
Strömmarna i de inre delarna av
sekundärlindningen äro:
n ii
+ /2 = 2 eos
o
2 j n ti
„–5— n ti
h + h = 2 e eos _
4 ]riTt
Med hänsyn till amperevarvsbalansen erhållas
pri-märströmmarn a:
174
5 okt. 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
