- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1940. Elektroteknik /
189

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Elektroteknik

Yid diskussion av hithörande frågor har hävdats,
att övergång till det nya körsättet icke skulle vara
rådlig just med tanke på att denna lägesmarkering
bortfaller. Detta måste enligt författarens mening
betyda, att man på mycket vaga grunder, avhänder
sig möjligheten till eller avsevärt försvårar en fullt
rationell utformning av enfaslokens manöversystem.

Sammanfattning och slutord.

Författaren har med utgångspunkt från de
gränskurvor, som betingas av friktionsförhållandena mellan
skena och drivhjul, påvisat den grundläggande
betydelsen av att lokets adhesionsvikt i vila effektivt
utnyttjas. Vid genomförande av dessa
undersökningar har uppmärksamheten riktats på de värdefulla
egenskaper, som i detta hänseende uppvisas av
kop-pelstångslok med tre kopplade axlar litt D och litt
Ub, vilka under de gångna 15 åren utfört ett
utomordentligt gott arbete på de svenska
statsbanelinjerna. Härmed är icke sagt, att koppelstångsloken
alltid äga dessa goda egenskaper. Den gångna
elektrifieringsperioden såväl i Sverige som på
kontinenten uppvisar en provkarta av koppelstångslok, där
resultaten icke blivit tillfredsställande på grund av
en mindre lämplig utformning.

Ur de ofullkomligheter, som koppelstångsloken
uppvisa även vid en god konstruktiv utformning, samt
under trycket av de allt mera stegrade kraven på
inbyggd effekt och ökad tåghastighet ha enkelaxelloken
allt mer deciderat gjort sitt inträde på de
elektrifierade linjerna över hela världen.

Författaren har påvisat, hur det vid utbildande av
enkelaxellokens utrustning härvid är av stor betydelse
att tillse, att de goda egenskaper, som
koppelstångsloken på grund av sina konstruktionsprinciper
uppvisa, även kunna tillgodogöras, då det gäller
enkel-axeldrift.

Samtidigt har författaren påvisat den stora
betydelsen av att enfaslokens manöverutrustning utformas så,
att lokens startegenskaper förbättras och att härvid
kravet på snabb och lätt manövrering tillgodoses
samtidigt som förarens arbetsuppgifter underlättas till
båtnad icke blott för effektiviteten utan även för
järnvägslinjens övervakning.

Författaren har visat, hur det genom ett konsekvent
genomförande av vissa enkla principer vid den
elektriska utrustningens utformande härvid är möjligt att
uppnå mycket anmärkningsvärda resultat.

Vid jämförelse med flertalet utrustningar, som
under senare år kommit till användning på
kontinenten, skulle i sammandrag följande fördelar vinnas
med det svenska systemet.

Den nedsättning i speciellt boggielokens
prestationsförmåga, som tidigare ansetts som mer eller
mindre ofrånkomlig och som till väsentlig del
orsakas av förändringar i axeltrycken, kan effektivt
förhindras genom den s. k.
ombalanseringstransfor-matorn i kombination med slirningstransformatorn,
medan det på mekanisk väg tidigare endast varit
möjligt att uppnå en mindre förbättring. I samband
härmed har betydelsen av ett på rätt sätt anordnat
övervakningssystem vid slirning påvisats och metoder
angivits för utförande av detsamma.

Det har vidare påvisats, hur det med det svenska
systemet vid utformandet av de elektriska
utrustningarna på enfaslok med enkelaxeldrift blivit möjligt att

utnyttja seriekoppling av drivmotorerna i grupper,
varigenom belastningsströmmen nedbringas till
hälften eller tredjedelen, vilket medför, att
apparatutrustningarnas vikt och dimensioner kunna väsentligt
minskas, samtidigt som delvis nya förutsättningar skapas
för en effektiv utformning av enfaslokens
manöverutrustning.

Den skillnad i utnyttning av adhesionsvikten
mellan koppelstångslok litt. D och svenska
statsbanornas boggielok av ca 25 à 40 %, som framkommit vid
jämförande prov, kan genom de vidtagna
åtgärderna helt utjämnas, varvid enkelaxellokets fördelar i
övrigt fullt komma till sin rätt.

Det har vidare påvisats, hur även olikheter i
konstruktionsvikten på de båda boggierna kunna
elektriskt kompenseras och att erforderlig injustering
härvid kan ske, sedan loket blivit vägt och provat.

Genom en rationell utformning av
manöverutrustningarna med hänsyn till de nya förutsättningar
som erhållits, har lokens effektivitet vid start
ytterligare kunnat avsevärt ökas samtidigt som de till
synes oöverkomliga regleringssvårigheter, som föraren
tidigare ställts inför, kunna praktiskt taget helt
bemästras utan inskränkning i pådragets
lättmanöver-barhet och snabbhet.

På grund av den lägre strömstyrka, som
anordningen medger, kan det rena kontaktorpådragets
bästa egenskaper bibehållas och fria växlingssteg
anordnas.

Samtidigt härmed har förutom den automatiska
slirningsövervakningen ett värdefullt skydd erhållits,
som åstadkommer nedkoppling vid felaktigheter inom
motorströmskretsarna t. e. orsakade av felaktigt
inställt borstläge eller för långt nedslitna borstar.

Enär slirnings- och
ombalanseringstransformatorer-na arbeta under mycket gynnsamma
belastningsförhållanden och endast intermittent, blir deras
sammanlagda vikt låg och torde kunna sättas till mindre än
1 % av lokvikten. Enär nedgången i
apparatutrustningens vikt på grund av de lägre motorströmmarna
sannolikt är minst lika stor, ha de uppnådda
resultaten kunnat erhållas utan ökning av lokets
konstruktionsvikt.

I en artikel i Teknisk tidskrift den 20 april 1939
liksom även i Elektrische Bahnen februari 1940 har
vid jämförelse mellan utrustningarna på de nya
svenska snälltågsloken med motsvarande tyska lok den
principiella skillnad i utrustningarnas utformning, som
alltså föreligger, icke framkommit. I nämnda artikel
visar fig. 7 felaktigt för det svenska systemet
parallellkopplade motorer.

Det beskrivna systemet har under senare år mer
eller mindre konsekvent tillämpats eller planerats för
ett trettiotal enkelaxellok med effekter från 1600 till
3 500 hk.

Medan i samtliga fall motorkopplingen och
slirningsövervakningen härvid tillämpats, har i vissa fall
om-balanseringstransformatorn utelämnats och i en del
fall ersatts av mekanisk ombalansering. I andra fall
har grovreglering kommit till användning i stället för
finreglering. Handmanövrering och
motormanövrering ha båda kommit till tillämpning med fria
kontaktorer eller kamvalspådrag. Vid motormanövrering har
slutligen i vissa fall endast en manöverhastighet
planerats, medan fördelarna med fria växlingssteg icke
genomgående utnyttjats.

2 nov. 1940

t 189

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:41:10 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1940e/0193.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free