- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1940. Elektroteknik /
207

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Elektroteknik

den, att en utbyggnad för en vattenföring under 90—120
dagar är ekonomiskt möjlig. Vid en höjd över marken
av 250 m kan man räkna med en vindhastighet större
än 8 m/s under mer än 4 000 t. Hos den tidigare
skisserade turbinen med en vinglängd av 60 m och en
diameter av 130 m blir effekten vid olika vindhastigheter

v= 4 6 8 10 12 14 16 m/s
P = 308 1034 2470 4820 8320 13220 19730 kW

En vindturbin av denna typ borde kunna användas
åtminstone 1 500 tim., vilket med en verkningsgrad av
70 % vid en genomsnittlig vindhastighet av 8,7 m/s
motsvarar en produktion av 3 • 10e kWh.

Med ledning av beräkningarna föreslår författaren,
att mätningar av vindhastighet, vindriktning och
avgiven effekt från vindhjul vid olika höjder snarast
igångsättas.

(van Heys, ETZ, nr 34, 1940.)

E. L.

Vattenkraft i Slovakien. Enligt verkställda
undersökningar representera vattenkrafttillgångarna ett
energiinnehåll av 2,5 milliarder kWh. Härav faller
mer än hälften på Waag-floden, vars utnyttningsbara
totaleffekt uppskattats till 200 000 kW.

Redan 1931 förelåg en plan för reglering av Waag
i samband med tillgodogörande av dess energi. Det
nya Slovakiens regering har för avsikt att fullfölja
detta projekt, vars genomförande skulle kräva en tid
av ca 10 år. En första början är gjord genom verket
vid Ladee, vars storleksordning dock är blygsam: ca
16 000 kW och 80 mill. kWh. En något större
kraftanläggning är projekterad vid Ilava, som skulle
utgöra nästa etapp i utbyggnadsprogrammet.

A. R.

Litteratu r

"Matematik för installatörer" och "Bokföring för
installatörer", av civilingenjör J. von Sydow.
Bokförlaget Natur och Kultur, Stockholm, 1940. 64 resp. 58
sidor. Pris kr. 2: 50 resp. 1: 75.

Rubricerade handböcker hava av von Sydow
utarbetats för att användas av elektriska installatörer, som
bedriva sin rörelse i mindre skala, och utgöra en
god handledning och repetitionskurs för dessa
yrkesutövare. "Matematik" behandlar de fyra räknesätten
och räkning med bråk samt algebra, planimetri,
stereometri och trigonometri, varjämte som avslutning
medtagits en beskrivning av räknestickan och dess
handhavande. Den sistnämnda är emellertid väl
styvmoderligt behandlad; en nybörjare kan troligen icke av den
kortfattade beskrivningen lära sig att sköta stickan.
Detta är beklagligt, då många installatörer tyvärr icke
hava reda på, vilket utomordentligt lätthanterligt och
tillförlitligt verktyg denna kan vara i deras verksamhet,
och tillfället hade varit synnerligen lämpligt att visa
dem detta. Kapitlet om kalkylation kunde med fördel
ha gjorts fylligare, då säker kännedom i denna viktiga
detalj är ett livsvillkor för installatörerna, vilka
emellertid tyvärr mycket ofta visat sig sakna erforderliga
kunskaper häri. Detta framgår bl. a. av det sorgliga
faktum, att yrkesbeteckningen elektrisk installatör
förekommer oftare i Justitia än i taxeringskalendern.

"Bokföringen" kompletterar förut befintliga
handböcker på området, då von Sydows bok direkt riktar
sig till sådana små företagare, som kunna reda sig
med jämförelsevis enkla bokföringsmetoder. Läsaren
införes på ett lättbegripligt sätt i de bokföringstekniska
grunderna. De meddelade exemplen på bokföring,
affärsuppgörelser och korrespondens äro mycket instruktiva.

Båda handböckerna, som äro utarbetade med hänsyn
till Skolöverstyrelsens undervisningsplan för
yrkeskurser för elektriska installatörer, äro skrivna i von
Sydows vanliga trevliga och underhållande stil utan
vidlyftiga teoretiska utvikningar, varigenom texten blivit
lättförståelig och lättläst. Böckerna utgöra ett lämpligt
komplement till samma förf:s i dessa spalter tidigare
nämnda större handbok "Den elektriske installatören".

G. Kn.

Elektrotekniske måleinstrumenter og målemetoder.
Av Hans Ridderwold. Gyldendal, norsk forlag. Oslo
1940. 102 sid., 62 fig.

Isefjordværket. Beskrivelse av værkets tilblivelse
og indretning. Av dir. A. R. Ängels. 60 sid., 40 fig.
och 2 planscher.

Föreningsm eddel anden

Svenska elektroingenjörsföreningen, avdelning av
Svenska teknologföreningen, sammanträdde den 1
november 1940 under ordförandeskap av tekn. dr Ivab
Herlitz. Till justeringsmän utsågos civilingenjörerna
Knut Kåell och Torsten Lundberg. I föreningen
inträdde efter anmälan civilingenjören Erik Norrlinder.

Härefter följde en diskussion om nutida
ackumula-torladdningsmetoder med inledningsanföranden av
civilingenjörerna S. Almkvist, H. Bjöbk och a.
arvidsson.

Ing. Almkvist lämnade en orienterande redogörelse
för de två grundtyperna av elektriska ackumulatorer,
nämligen blyackumulatorer och alkaliska
ackumulatorer samt deras verkningssätt. Vidare beskrevs olika
celltypers konstruktion och användningsområden. Tal.
uppehöll sig särskilt vid den självurladdning, som
försiggår i en ackumulator i vilotillstånd. Fenomenet
uppträder särskilt starkt vid blyackumulatorer, där
det anses bero på dels uppkomsten av mikroskopiskt
små lokalackumulatorer i vissa punkter på den
laddade positiva elektroden, där ytskiktets blysuperoxid
berör blykärnan vid närvaro av svavelsyra, dels på
lokalelement bildade vid den negativa elektroden
genom vissa metalliska föroreningar i elektrolyten.
Slutligen sker en viss självurladdning genom
utjämningsströmmar orsakade av olikformighet i
elektrolyten specifika vikt. En nyladdad blyackumulator
kan på detta sätt förlora ca 1 % av sin kapacitet per
dag de första dagarna efter laddning, därefter ca
10 % per månad. Självurladdningen resulterar ofta

i en s. k. sulfatering, där de bildade
blysulfatkristal-lerna få onormal storlek och därmed bli inaktiva.

De alkaliska ackumulatorerna, vilkas elektrolyt icke
är aktivt material utan endast strömledare, visa
betydligt svagare självurladdning, 15—18 % på 6
månader för en Nifecell, här beroende på att
energirikare nickelhydroxid frivilligt övergår till en lägre
oxidationsgrad.

Laddning av batterier kan ske antingen med
konstant strömstyrka, vilket fordrar stigande
laddningsspänning, eller konstant spänning eller en
kombination av båda dessa sätt, vilket senare under namn av
hålladdning tillämpas vid vissa moderna
laddningsanordningar.

Vid denna senare laddningstyp håller man en viss
konstant laddningsspänning, som ger en
laddningsström, vilken exakt kompenserar för batteriets
självurladdning utan att skadligt påverka plattorna. Denna
hållspänning är 2,15—2,18 V för en blycell och 1,4 V
för en Nifecell. Det idealiska hålladdningsdonet för

7 dec. 1940

207

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:41:10 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1940e/0211.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free