- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1940. Industriell ekonomi och organisation /
26

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Tf.knisk Tidskrift

exemplet om huru mycket sidfläsket kostar jämfört
med grisens huvud. I sådana fall kan man strängt
taget räkna på vilket sätt som helst, och jag tillåter
mig anföra ett exempel, som kan vara ganska
belysande. Vid en stor amerikansk
konstgödnings-fabrik, som jag besökte under en studievistelse i
Förenta staterna, berättades om en av cheferna, som
ansågs vara en av de skickligaste fackmännen på
området, att han var nära att bli avskedad, därför att
hans avdelning gick med förlust. Bolaget kunde icke
undvara honom, och för att lösa frågan gjordes en
omräkning av kostnadsfördelningen. För att
avdelningen skulle få behålla sin chef fordrade aktieägarna
7 procents vinst, och med ledning härav fastställdes
det, att vederbörande avdelning skulle svara för säg
37.7 % av de allmänna omkostnaderna. Men i andra
fall kan som nämnts kostnadsfördelningen stundom
ske enligt mera rationella metoder.

Ett spörsmål inom kostnadsberäkningen som
vanligen ägnas alltför litet studium är de rörliga
kostnadernas variationer. I de allra flesta fall antager
man helt enkelt att dessa stiga proportionellt med
till exempel vikten eller antalet producerade stycken.
Jag tror emellertid, att ett noggrannare studium ofta
skulle utvisa, att de så kallade rörliga kostnaderna
röra sig i vissa språng, som kunna ske antingen uppåt
eller nedåt. Låt oss antaga, att kostnaderna röra
sig uppåt. Många företagare anse i detta fall, att ett
medeltal av de rörliga kostnaderna är tillräckligt för
kalkylens utförande. Om de ha rörliga kostnader på
5 kronor för de första åttio enheterna och 6 kronor
för närmast följande tjugu, sättes medelkostnaden till
o: 20. Detta kan emellertid leda till ett felaktigt
resultat. De sista tjugu enheterna betinga en rörlig
kostnad av 6 kronor pr styck, och om icke denna
siffra ingår i kalkylen, kan man ej med hjälp av
denna avgöra, huruvida det är lönande att tillverka
varan. Men vilka äro dessa tjugu sista enheter? Om
man icke tillverkar dessa tjugu enheter, eller tjugu
enheter vilka som helst, reduceras kostnaderna med
120: — kronor. Följden är, att man måste räkna med
en rörlig kostnad av 6 kronor för samtliga enheter,
trots att kostnaden i genomsnitt endast är 5: 20. En
korrekt kostnadsberäkning förutsätter alltså att
företagaren väl känner till på vilka olika sätt hans
kostnader variera. Det är de marginella kostnaderna —
kostnaderna för de "sista" enheterna — som
teoretiskt sett äro prisbestämmande. Även här får det
emellertid bli beroende på praktiska omständigheter,
om man skall skilja mellan genomsnittliga kostnader
och marginalkostnader. Jag skall strax återkomma
till detta problem, sådant det ställer sig under
nuvarande utomordentliga förhållanden.

Med utgångspunkt från läget av idag skulle jag
först vilja taga upp frågan om själva
värderings-sättet av de olika kostnadselementen. Problemen
framgå klarast om man betraktar kostnaderna för
råmaterial. Inga varupriser ha fluktuerat så starkt
sedan krigsutbrottet som råmaterialprisen. Tullpriset
t. e. har mer än fördubblats. Vissa metallpriser ha
mångdubblats, och priset för engelska kol, som
tidigare låg vid 20 kronor per ton, är nu uppe i omkring
100 kronor. Vilket pris skall man i sådana fall räkna
med, inköpspriset, nupriset eller
återanskaffnings-priset, vilket senare icke nödvändigtvis är detsamma
som nupriset? Att döma av gängse praxis torde väl

svaret vara, att man bör räkna med nupris. Orsakerna
varför kalkylerna böra grundas på nupris äro
emellertid ofta ganska oklara. Många mena, att om man
icke gör detta, kan lagret icke återanskaffas. Detta
är fullt riktigt, men om man enbart anlägger denna
synpunkt ser man enligt mitt förmenande bort från
det väsentliga. Hela problemet bottnar i frågan om
alternativkostnader, eller vad engelsmännen kalla
"opportunity costs". Har man det begreppet klart
för sig, är åtminstone det teoretiska problemet genast
löst. Med alternativkostnaden för en viss vara i en
viss användning menas helt enkelt den förlust
företaget gör genom att icke använda varan på annat
sätt. Om företaget ligger inne med en råvara, till
exempel sojaolja, som är köpt till 35 kronor men
som i dag kan säljas till 65 kronor, och företaget icke
använder den på sådant sätt i sin produktion, att
det får ut minst detta belopp, gör det ju en förlust
genom att icke sälja varan på annat håll. Endast
genom att kalkylera med alternativkostnader erhålles
såväl från företagets som samhällets synpunkt den
bästa användningen av befintliga produktionsmedel.

Under normala förhållanden torde fastställandet av
nupris på olika varor icke bereda några särskilda
svårigheter. Helt annorlunda är det i nuvarande
situation, då man ofta kan få ett begränsat varuparti
till ett pris, medan överskjutande kvantiteter betinga
mycket högre priser. En vara som till exempel soda
kunde ända till jul erhållas från Tyskland till 16
kronor, från Belgien till 18 kronor och från Amerika till
31 kronor per 100 kg. Vilket är i ett sådant fall
nupriset, 16, 18 eller 31 kronor, och till vilket pris
bör varan räknas i kalkylerna? Rent teoretiskt
finnes endast ett svar, nämligen marginalkostnaden.
För den sista utökningen av produktionen får
företaget betala 31 kronor. Om det drar in’en del av
produktionen, gör det alltså en besparing av 31
kronor per 100 kg soda. Därför bör också hela
produktionen beräknas efter ett sodapris på 31 kronor per
100 kg. Men en annan fabrikant kanske helt enkelt
inskränker sin produktion så mycket, att han ej
behöver använda amerikansk eller belgisk soda, varför
han kan komma ut på marknaden med ett mycket
förmånligare pris.

Jag skall tillåta mig att anföra ett annat exempel.
Trikåindustrien kan för närvarande för sina produkter
använda både svenska och amerikanska
bomullsgarner. De amerikanska ligga ungefär 20 % över
de svenska i pris. Om de större tillverkarna kunde
räkna med att få svenskt garn för hela sin
produktion skulle de kunna kalkylera sina priser på ett helt
annat sätt, än om de måste räkna med de dyrare
amerikanska garnen. Den köpande allmänheten
torde icke märka någon skillnad, därest en vara är
tillverkad av svenskt eller amerikanskt garn. I båda
dessa fall måste man fråga sig, om man alltid utan
undantag skall räkna en kalkyl till marginalkostnader
och nupris. Förhållandena som de här beskrivna ha
haft till följd, att man från myndigheternas sida icke
fattat nukostnadsbegreppet såsom någonting dyrt och
heligt, vilket icke under några omständigheter får
frångås. Även från affärsmännens sida har man i
nuvarande läge tagit denna princip med en viss
reservation, ty man vet, att det finnes en hel mängd
olika nukostnader, varav en del endast äro
nominella, Orsaken härtill ligger i den oerhörda desorga-

26

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:23:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1940i/0028.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free