- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1940. Industriell ekonomi och organisation /
27

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Industriell Ekonomi och Organisation

nisation, som för närvarande råder på
fraktmarknaden. Under normala förhållanden sker en
utjämning på marknaden på sådant sätt, att om tyskarna
till exempel vilja ta ett högre pris för en vara, måste
de alltid räkna med den konkurrens, som kan uppstå
därigenom att vederbörande inköpare kan erhålla
varan från ett mera avlägset land, till exempel från
Amerika, På grund av de ständigt förekommande
stegringarna i fraktpriserna på senaste tiden fungerar
emellertid ej denna utjämning längre. Det finns
ingen enhetlig marknad utan många marknader
uppspaltade bredvid varandra.

En lösning av prisproblemet i denna situation kan
endast erhållas, om man skapar en
importorganisation som får göra alla inköp och sedan debitera
varorna till sina medlemmar till medelpris. Detta
förfaringssätt är emellertid endast möjligt vid mycket
homogena varor, när man kan fastställa varifrån varje
särskild kvantitet levereras och vad den kostar.
Faran med systemet ligger däri, att om vederbörande
importör vet, att de prislättnader han kan
åstadkomma endast komma inköpspoolen tillgodo, och han
själv får nöja sig med ett genomsnittspris, så har
han inte så starkt intresse av att vara ute på
marknaden för att finna de billigaste inköpskällorna.
Denna fara får icke underskattas. Fördelen med
systemet är att man erhåller ett enhetligt pris inom
landet.

Jag har hittills endast berört
värderingsprincipernas tillämpning vid bestämningen av
råvarukostnaderna. Problemen äro emellertid i stort sett
desamma beträffande de övriga kostnadselementen. Låt
oss antaga, att ett företag har en elektrisk
kraftstation, byggd under normala förhållanden.
Förslitningen är mycket ringa, och anläggningen behöver
icke byggas om vid nuvarande byggnadskostnader.
Inom företaget brukar man kostnadsberäkna den
elektriska kraften efter de ursprungliga
anläggningsvärdena och efter det återanskaffningsvärde, som man
hoppas kunna erhålla, då kriget är slut. Man räknar
med oförändrade, normala avskrivningar. På grund
av vattenbrist i älvarna och kolprisets stegring har
emellertid kraftpriset stigit avsevärt. Hur bör detta
företag beräkna sin kraftkostnad? Frågan är om
kraften kan användas på annat sätt än i den egna
tillverkningen. Om företaget kan sälja sin kraft,
måste det räkna med det försäljningspris, som kan
erhållas. Kan å andra sidan kraften icke användas
på annat sätt, finns ingen anledning att räkna med
ett högre pris. I detta fall gives ingen
alternativanvändning och ingen alternativkostnad. Företaget
har sin anläggning, som är byggd till ett visst pris
och som icke behöver återuppbyggas. Därför
föreligger icke heller någon orsak att räkna med högre
kraftpriser vid fastställande av kostnaderna för
företagets produkter. Även från samhällets synpunkt
bör det också vara alternativkostnaden, som blir
avgörande. Det väsentliga är att befintliga
produktionsfaktorer användas på bästa och mest lönande
sätt. Ställer det sig fördelaktigare att sälja elektrisk
ström till vanlig konsumtionsförbrukning än att till
gängse konsumtionspris använda kraften vid
tillverkning av en viss vara, så innebär detta, att även ur
samhällssynpunkt konsumtionsförbrukningen är
viktigare än industriförbrukningen.

I detta samband kanske jag lämpligen borde säga

några ord om avskrivningsproblemen. Huruvida man
även här skall räkna med nuvärden, blir närmast
beroende på anläggningarnas livslängd. Är det fråga
om apparater, som skola ersättas snabbt, bör man
räkna med nupris. Gäller det å andra sidan till
exempel en kraftverkstunnel, som är byggd en gång
och endast kan användas för ett ändamål, kan man,
såvitt jag förstår, helt bortse från
alternativanvändningar och nupris, då dessa sakna aktualitet. Frågan
är om man över huvud taget behöver täcka
kostnaderna för tunneln. Detta är ett prispolitiskt
problem och icke ett kostnadsberäkningsproblem. I
praktiken torde avskrivningsproblemen ligga
någonstans emellan dessa extrema fall, då man å ena sidan
helt måste räkna med alternativkostnader och nupris,
och å andra sidan med engångskostnader för
anläggningar, som äro skapade en gång för alla, och som
det icke är tal om att bygga upp igen. Ofta är det
svårt att exakt bestämma vilken metod, som är den
riktiga. Att som vissa författare på området synas
förorda, utgå från kommerskollegii
grosshandelspris-index och bestämma avskrivningarna efter detta,
synes mig emellertid vara en mindre lämplig metod.
Med kännedom om, hur detta index är sammansatt,
förefaller det något egendomligt, att avskrivningarna
i till exempel bryggeriindustrien skola höjas, därför
att priset på jutevävnader höjts i Calcutta eller priset
på hudar i Argentina.

Efter dessa synpunkter på själva
värderingsmetoderna skall jag övergå att säga några ord om
metoderna för kostnadsberäkningen. Det vore
naturligtvis idealiskt, om alla kostnader vore direkta, ty om
jag värderade kostnadselementen rätt, skulle jag då
alltid få en fullständig och riktig kalkyl. Som
tidigare anförts, äro emellertid många kostnadselement
av en så obetydlig storleksordning, att de vanligen
bruka sammanföras gruppvis och införas i kalkylen
som omkostnadspålägg. Under den nuvarande krisen
ha däremot vissa kostnadselement, som tidigare voro
obetydliga, på grund av den oerhörda prisstegringen
fått en sådan betydelse, att de kräva ett noggrannare
studium. Hit hör till exempel kassationen.
Kassa-tionen representerar under normala förhållanden
oftast en jämförelsevis ringa kostnad, men i och med
att råvarorna ransonerats och kanske icke längre
kunna erhållas till samma goda kvalitet som
tidigare, måste företagen räkna kassationen som en
materialkostnad. Med andra ord, under nuvarande
förhållanden måste man räkna en viss kostnad som
direkt, även om den förut behandlats som indirekt.
Men det är icke endast kostnadsberäkningen utan
prissättningen som påverkas av de rent praktiska
synpunkterna. Stundom har också här med tiden
utbildats en viss kutym, enligt vilken man icke tar
betalt precis efter vad en vara kostar utan efter mera
allmänna regler. Tag till exempel frakterna: många
varor säljas till enhetliga priser över hela Sverige
oberoende av att frakterna till olika orter äro högst
olika. Ett annat exempel är kreditkostnaden. Ett
företag kan ju sägas taga betalt för
kreditkostnaderna genom att icke bevilja kassarabatt, men man
tar icke betalt för de verkliga kostnaderna att bevilja
kredit. I och med att ett konto lägges upp, innebär
detta en viss kostnad för företagaren. Det är en
bokföringsoperation, som sättes i gång och det kostar
pengar, säg O: 50 kr. Man kanske även behöver en

27

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:14:58 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1940i/0029.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free