- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1940. Industriell ekonomi och organisation /
28

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Tf.knisk Tidskrift

soliditetsupplysning, som kostar låt oss säga kr. 5: —.
Enligt fullt korrekta prissättningsmetoder borde då
vederbörande kund få betala dessa 5: 50, innan han
erhåller kredit, därför att så mycket kostar denna
kredit företagaren. En annan kostnad uppstår varje
gång en faktura sändes ut, varför alla kredittagare
även borde ersätta fakturakostnader och andra
utgifter. Inkasseringsavgifter, kreditrisker och så
vidare äro proportionella emot de debiterade beloppen.
Av många orsaker skulle det dock bli alltför
komplicerat att debitera kunden för dessa olika
kostnadsposter. Man slår i stället samman kostnaderna och
tar betalt för krediten i form av en viss procent på
beloppet. I nuvarande läge kan det emellertid
tänkas, att företagen på dessa områden måste börja att
bryta mot gammal, innött kutym. Frågan är om man
till exempel i nuvarande läge med dess oerhörda
ansträngning på fraktmarknaden fortfarande bör hålla
samma priser över hela landet för så tunga varor
som konstgödsel eller linoleummattor. Gör man det,
så innebär det ett direkt subventionerande av köpare
från längre bort belägna orter, vilka på detta sätt
erhålla onormalt låga priser.

Ett annat problem med de indirekta kostnaderna är
att det med de nu rådande stora variationerna i
materialkostnaderna blir mycket svårt att så justera de
procentuella påläggen, att dessa bli fullt korrekta.
En ofta använd lösning är att basera påläggen endast
på arbetslönerna och icke på de totala direkta
kostnaderna. Den nuvarande krisen har förövrigt
medfört, att man måste följa samtliga poster på
omkostnadssidan på ett helt annat sätt än tidigare, varför
stundom hela beräkningssättet med procentuella
pålägg blivit oanvändbart. Vissa specialleveranser, som
till exempel leveranserna till armén och marinen, äro
.icke jämförbara med företagens vanliga tillverkning
och draga helt andra kostnader. Det kan därför icke
beträffande dessa bliva tillåtet att tillämpa samma
påläggsmetoder som vid vanlig tillverkning. Flera
kostnadselement, såsom försäljningskostnader och
dylikt, bortfalla exempelvis vid krigsleveranserna.
Det väsentliga är att företagarna verkligen veta, hur
de olika kostnadselementen variera för de särskilda
typerna av order och med de tillverkade
kvantiteternas storlek.

Jag hoppas att med det här sagda ha lyckats
illustrera några av de problem, som man i nuvarande
läge har att räkna med på den industriella
kostnadsberäkningens område. Jag vill icke göra gällande,
att jag med mitt anförande direkt bidragit till dessa
problems lösande utan lämnar i huvudsak detta till
den kommande diskussionen. Rent allmänt kan man
emellertid uttala önskemålet av att företagarna noga
följa sina kostnader och studera deras utveckling vid
olika belastningsgrad. Det är också viktigt, att de
följa vissa principer, som alternativkostnadsprincipen,
eller att det bör vara marginalkostnaderna, som få
avgöra prissättningen. Samtidigt bör man
emellertid icke låsa fast sig alltför hårt i sina principer, så
att man till exempel av gammal vana alltid beräknar
sina omkostnadspålägg på visst fastställt sätt.

Diskussion.

Dr Jjiljeblad: Jag skulle särskilt vilja trycka pä
vad dr Carlson låtit framskymta många gånger, om att
man inte får vara alltför dogmatisk, när man gör sina

kalkyler utan rätta sina beräkningar efter
omständigheterna och ta hänsyn till det som i varje särskilt fall är det
väsentliga. Men man måste i alla fall använda vissa ord
för vissa begrepp. När man då har infört begreppet
tillverkningskostnad, så mena vi väl enligt vår svenska
terminologi därmed kostnaden för tillverkningen och med
begreppet självkostnad tillverkningskostnaden pius
försäljningskostnaderna. Jag skulle för min del kanske
närmast vilja använda ordet tillverkningssjälvkostnaden,
dvs. den totala kostnad, som man har för att få fram en
vara. Det begreppet kan icke användas för vilka
undersökningar som helst, men det har dock stor betydelse i
många fall. Den naturliga och mer eller mindre innötta
uppfattningen är, att under stationära förhållanden,
skall man, om man säljer till sin självkostnad, icke ha
någon vinst och ej heller någon förlust.

Vad menar man alltså med vinst? Under förra kriget
gick det till på så sätt att alla omsatte sina varulager,
bokförde dem till inköpspriser, som ständigt stego,
varigenom lagren kommo upp i allt högre värde och kostade
mer och mer pengar. De bokfördes till detta högre
inköpspris och det kostade mer pengar att hålla dem.
Bolagen måste låna pengar, men trots detta så deklarerade
de stora vinster och hade stora utdelningar. När
fredskrisen kom och priserna föllo, gick det åt andra hållet.
Det blev stora förluster, under det att de bolag, som icke
skött sig alltför illa, voro ganska likvida. Det måste
väl vara något på tok med ett vinstbegrepp, som är så
beskaffat, att man under tider då man måste låna
pengar för att få kontanter till utdelningen, deklarerar stora
vinster, medan man under tider, då man har likvida
medel tillgängliga, visar upp förlust. Rent instinktivt
måste man säga, att detta icke kan vara riktigt. Man
kommer då till den andra definitionen på vinstbegreppet,
dvs. man utgår inte ifrån de bokförda värdena till
inköpspris, utan säger att vid en tillverkning, som
fortgår i kvantitativt oförändrad omfattning, är vinsten helt
enkelt de likvida medel, som bli över vid årets slut. De
pengar, som man måste skjuta till för att hålla rörelsen
i gång, äro förlust.

På så sätt utjämnar man skillnaderna mellan goda
och dåliga år och mildrar eventuella kriser. Jag
kommer då som en logisk nödvändighet till den slutsatsen,
att materialet skall prissättas icke till inköpspris, icke
till dagspris, utan till återanskaffningspris. Man skall
alltså prissätta materialet i sitt varulager till det pris,
som gäller för de varor, som man likviderar, när man får
in pengarna för sin produkt. Då går det hela ständigt
i lås.

På samma sätt måste man räkna avskrivningarna på
nupriset och icke på återanskaffningspriset. När det
gäller varor, som omsättas tämligen raskt, t. e.
arbetsmaskiner, är det givet att detta årliga
nyanskaffningspris skall motsvara avskrivningskostnaden för året. Om
priset på arbetsmaskiner ett visst år stiger med 30
procent över fjolårspriset, få vi alltså räkna våra
avskrivningar 30 procent högre. Det finns naturligtvis
tillfällen då man måste ställa sig tveksam ifråga om den rätta
avskrivningspolitiken. Det är bl. a., såsom dr Carlson
påpekade, när det finns tillgångar, som man strängt
taget inte vet, om man behöver avskriva eller inte. Jag
vill bara varna för den tanken, att det finns något
nämnvärt antal tillgångar, som äro så beskaffade, att de
icke förr eller senare bli värdelösa och måste ersättas
med andra eller i varje fall bli omoderna.

Jag återvänder emellertid till vad dr Carlson sade.
Det är naturligtvis alldeles riktigt, att begreppet
tillverkningskostnader eller självkostnader icke kan
användas i alla kalkyler. Om man t. e. skall bedöma,
huruvida man skall göra en viss tillverkning med
automat-eller revolversvarvar, är det enda riktiga att räkna med
de rörliga kostnaderna och icke med de fasta.

Om det däremot gäller att avgöra, huruvida man
skall köpa en ny mskin för att ändra arbetsmetoderna,

28

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:14:58 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1940i/0030.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free