Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Industriell Ekonomi och Organisation
får man icke räkna med rörliga kostnader eller fasta
kostnader eller ens den totala tillverkningskostnaden,
utan man får ställa sin fråga på följande sätt: Är
besparingen i direkta arbetslöner sä stor, att den
uppväger de nytillkommande ränte- och
avskrivningskostnaderna?
Jag kommer så till frågan om jämförelsepunkterna,
som dr Carlson nämnde om, och som han tycktes
anse som det utslagsgivande, när det gäller att definiera
självkostnaden. Av vad jag sagt framgår, att jag inte
anser det vara praktiskt att definiera självkostnaden
efter denna grund, utan vad jag kallar självkostnad
bör lämpligen definieras på det sätt, som jag här
antytt. I det fall som dr Carlson här drog fram, då
han anförde exemplet om den elektriska kraften,
hänger allt, såvitt jag förstår, på om det är praktiskt
möjligt att sälja kraften eller ej. I de allra flesta
fall är det väl inte så lätt att sätta igång med
försäljning av elektrisk kraft för en kortare tid, när
man vet, att man om ett par år kanske får ta tillbaka
sin kraft och under tiden har förlorat en del
marknader för sina produkter. Det finns naturligtvis
företag, som kunna reflektera på att köpa sådan
överskottskraft, t. e. järnverk, som använda
överskottskraften för att göra tackjärn, som de lägga på lager.
Om det emellertid är så, att man i ett sådant fall
som detta finner, att det med hänsyn till alla faktorer
är lämpligare att fortsätta och använda kraften själv,
bör man räkna kraftpriset efter vad den elektriska
kraften verkligen kostar. Är det alltså fråga om en
sak, som fordrar en högre avskrivning därför att
anläggningen förr eller senare måste förnyas, bör man
räkna med en högre avskrivning. Är det emellertid
icke detta, bör man räkna med lägre avskrivningar •—
kanske icke någon avskrivning alls — och man bör
då i varje fall inte höja priset i sin s. k.
självkostnadskalkyl, bara för att få in högre värden i bokföringen.
Undervisningsrådet Fredriksson: Då jag i viss mån
är ansvarig för den principen att man vid
självkostnadsberäkning skall beräkna materialet till nupris, vill
jag med några ord närmare förklara, varför vi
stannat vid denna princip.
Dr Carlson ansåg, att man skulle beräkna
materialpriset så, att man får in vad man kan få genom att
sälja det på annat håll. Det är ju en faktisk
jämförelsepunkt det också, men den förefaller mig vara
mindre lämplig, därför att om man har en fabrik,
som skall hållas i gång, kan man inte alltid välja det
alternativet, att man helt enkelt säljer sina råvaror —
eller som man här närmast tänkte sig — den
elektriska kraften. Man kan t. e. inte låta ett gjuteri stå
stilla. Därför ha vi i stället valt det betraktelsesättet,
att man skall vidmakthålla råvarubeståndet, så att
om man normalt har t. e. vissa hundra ton tackjärn
i förrådet, skall man, om man får beställning på en
viss kvantitet gjutgods, åtminstone principiellt täcka
den materialanvändningen omedelbart. Det kan ju
för all del hända, att man icke gör det, men då är
man inne på spekulation.
Nu är det ju en annan fråga, att det under
nuvarande förhållanden inte alltid går att täcka sitt
råvaru-behov. Det anfördes t. e. här, att man för närvarande
kan köpa soda på ett håll till 16 kronor, men att man,
om man vill ha större kvantiteter, kan bli nödsakad
att ta dem från andra håll och till betydligt högre
priser. Det är ju givet, att en. sådan omständighet
komplicerar denna fråga i allra högsta grad. Jag kan
icke gå den väg, som föredragshållaren tänkte sig, då
han sade, att man skulle kunna avstå från att köpa
till högre priser för att inte komma upp till för höga
kostnader. Detta skulle ju innebära, att man skulle
minska sin produktion. • Om man gör det, komma ju
de fasta kostnaderna att drabba den minskade
produktionen på ett mera kännbart sätt, än om man kan
vidmakthålla eller kanske t. o. m. öka sin produktion.
Detta är ytterst en räkne- och omdömesfråga.
Hela detta problem sammanhänger också med vad
dr Liljeblad här var inne på, nämligen frågan om hur
man skall beräkna vinsten. Det var ju det som det
var så mycket strid om under krigsåren förra gången,
då vissa taxeringsmyndigheter — f. ö. nästan de flesta,
tror jag — höllo på skattelagens bokstav, dvs. att man
skulle inventera sitt lager till dagspris. Den
principen är ju riktig i lagens mening, men bestämmelsen
tillämpades oriktigt på så sätt att icke bara de varor,
som man hade köpt till det högre priset, skulle
inventeras till detta högre pris utan även de varor, som
man icke köpt in till så högt pris. Därigenom
uppstodo dessa fiktiva vinster, som dr Liljeblad
omnämnde. Vid de företag, som jag hade att göra med,
inventerade vi den kvantitet varor, som vi hade inne
t. e. 31/12 1913 till det inventeringsvärde, som vi
hade den gången, alltså om vi inventerade tackjärn
till 60 kronor per ton, fingo vi hela tiden inventera
det till samma pris. Det var visserligen inte samma
tackjärn men samma kvantitet. Det blir förstås litet
kinkigare, om lagerbeståndet har ändrats. Har det
minskat genom försäljning, framkommer givetvis en
vinst, men i regel söker man ju vidmakthålla sitt
förråd av råvaror. Skulle lagret ha ökat, har det
sugit till sig pengar och minskar således vinsten.
Även den principen har därför godtagits, att t. o. m.
ett ökat råvarubestånd har fått inventeras till de
gamla, lägre priserna.
Professor Törnqvist: Jag skall be att få anknyta till
det sista exempel, som undervisningsrådet Fredriksson
anförde, därför att jag tror, att det illustrerar
ungefär motsatsen till vad han menade.
Låt mig anta, att det rör sig om ett företag, som i
normala fall ligger inne med ett visst lager av
råvaror men som betydligt ökat sitt råvarulager genom
stora nyinköp till höjda priser för att gardera sig mot
råvarubrist. Om nu detta företag skall göra bokslut
och icke tar upp sitt lager till nuvärde, kommer det
att uppvisa en faktisk förlust, varför man helt enkelt
blir’ tvungen att ta upp lagret till nupris. Har å
andra sidan lagret minskats, redovisas en vinst. Min
slutsats av detta är, att om ett företag har ett
produktionsmedel, som man icke kan återanskaffa, finns
det icke någon anledning att räkna med det högre
priset, alltså nyanskaffningsvärdet. Om det däremot
gäller att återanskaffa sitt förråd, gör man fel, om
man inte räknar med det pris, som man tänker betala
i morgon eller övermorgon. Då representera dessa
priser alltså företagets alternativkostnader eller utgöra
i varje fall en motsvarighet till dessa.
Nu uppstår emellertid den frågan — och det är väl
därom som diskussionen har rört sig -—- hur kommer
situationen att vara den dag, som man måate göra
denna återanskaffning? Detta är naturligtvis ett
spörsmål som måste besvaras på helt olika sätt för olika
företag. Det var på den punkten dr Carlson ville hävda,
att för en anläggning, som är gjord för evig tid, man
icke behöver räkna med någon reproduktionskostnad
och att, om man har en anläggning, som är beräknad
att stå i en 8-—10 år, sannolikheten är ganska liten
för att man skall behöva räkna med att förnya den
till de högre priser, som äro betingade av det nu
pågående kriget. Jag vill emellertid anföra ett annat
exempel. Om vi se på summan av konkurrerande
företag i en bransch, måste jag i varje fall säga mig,
att om det inom en viss bransch finns till exempel 100
företag och vart och ett av dessa har en beräknad
livslängd av 10 år, så komma i genomsnitt 10 stycken
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
