- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1940. Industriell ekonomi och organisation /
33

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Industriell Ekonomi och Organisation

det fanns också andra möjligheter till tidsbesparingar.
Det konstaterades nämligen, att samtliga arbetare,
som stodo under observation, hade för vana att taga
ut vilopauser, som uppskattades till 11 min. per flag
i medeltal. Så länge 12-timmarsdagen bibehölls
för den kvinnliga arbetskraften, var en stor del av
denna så uttröttad, att de under den tredje
arbetsperioden, som varade från 6,15 till 8,30 e. m.,
praktiskt taget icke utförde något arbete. Förf.
rekommenderar därför införandet av en rast om 10 eller
15 min. i mitten av varje arbetsperiod, varvid te
eventuellt kunde serveras, men det bör i så fall ske på
en viss, fastställd tid.

I fråga om den lämpligaste arbetstiden under
krigsförhållanden kommer förf. till den slutsatsen, att
51-timmarsveckan synes vara att rekommendera för
manlig arbetskraft med ansträngande arbete och för
kvinnlig arbetskraft, som sysselsättes med sådant
arbete som t. e. svarvning av tändrör. För mindre
tröttande manligt arbete, såsom uppsättning av verktyg
o. d., synes 60 h/v icke vara för mycket. Ynglingar
med halvautomatisk arbete torde utan olägenhet
kunna arbeta 56 till 60 h/v. Med tanke på de
olägenheter, som äro förknippade med varierande
arbetstider för en verkstads olika avdelningar, uttalar förf.
den åsikten, att det vid den fabrik, där han studerade,
troligen skulle ha varit det bästa att sätta
arbetstiden till 54 h/v för samtliga avdelningar. Sedan man
hållit den tiden i flera månader, borde man ha gått
ned till 51 h/v för att se om man icke därigenom
skulle ha kunnat uppnå ett bättre produktionsresultat
för fabriken i dess helhet. Men den sistnämnda tiden
borde i så fall ha bibehållits minst fyra månader, för
att ge arbetarna tillfälle att höja sin produktionstakt
till en nivå motsvarande de nya arbetsförhållandena.

Enligt förf:s mening var det icke något problem,
som förorsakade myndigheterna så mycket bekymmer
som nattarbetet, särskilt därför att det berörde många
tusen kvinnor och minderåriga arbetare. Det var icke
nog med att det störde det normala hemlivet och
hindrade människor från att få tillräckligt med sömn,
utan det hade också den stora olägenheten med sig
att det tvingade massor av unga kvinnor att nattetid
taga sig fram genom storstädernas gator. På grund
av kriget måste dock nattarbetet tolereras, och
frågan blev då, hur det skulle ordnas på bästa sätt.
Skulle man låta en del arbetare ständigt arbeta
nattetid och andra alltid om dagarna, eller skulle man
tillämpa något sorts växelsystem med ombyten varje
vecka eller var fjortonde dag? De prov som
anställdes vid olika fabriker lämnade klart besked om,
att växling mellan dag- och nattarbete var
fördelaktigare än ett kontinuerligt system. Vid växlande
system gav nattarbetet resultat, som voro fullt
jämförliga med dem som erhöllos under dagskiftena och
knappast sämre än för de arbeterskor, som endast
arbetade om dagarna. De kvinnor däremot, som
ständigt arbetade nattetid, fingo resultat, som voro
5 à 10 % sämre än deras, som kontinuerligt arbetade
om dagarna. Det lämpligaste synes vara att skifta
varje vecka, ty vid fjorton dagars skift hade
produktionssiffrorna en benägenhet att märkbart sjunka
under nattarbetets andra vecka.

Hälsotillståndet bland ammunitionsfabrikernas
arbetare var föga tillfredsställande, men i vad mån
detta berodde på de långa arbetstiderna, var ganska

svårt att avgöra, därför att de svårare fallen
undandrogo sig kommitténs kontroll, i och med att en
allvarligt sjuk arbetare lämnade sitt arbete vid fabriken.
Många karakteristiska tecken tydde dock på
förekomsten av utmattning och begynnande sjukdom som
följd av överansträngning. Som redan nämnts, höllo
de kvinnliga arbetarna tiderna dåligt, och den genom
frånvaro förlorade tiden uppgick till mellan 9 och
15 % av den totala arbetstiden vid den tändrörsfabrik,
där förf. gjorde sina undersökningar. Som man kan
förstå, förorsakades frånvaron i stor utsträckning av
trötthet och i många fall av en så höggradig
utmattning, att den kunde betecknas som begynnande
sjukdom. Förf. anser, att ungefär hälften av all
frånvarotid kunde hänföras till dylika oundvikliga
orsaker. De genomsnittliga sjukdomssiffrorna
uträknade för perioder av sex månader eller mera visade,
att den kvinnliga arbetskraften förlorade 6,4 % av
sin tid på sjukdom, när den arbetade 62 h/v, men
endast 3,1 %, så länge arbetstiden var 44 h/v.
Männen å sin sida förlorade 7 % vid 631/4-timmes
arbetsvecka mot endast 4 %, då de arbetade 54 h/v.

Vad olycksfallen beträffade, påverkades även deras
frekvens av de allt för långa arbetstiderna och den
därav förorsakade, överdrivna tröttheten. Det
förhöll sig nämligen så, att kvinnorna voro utsatta för
nära 3 ggr så många olycksfall, då arbetstiden var
12 timmar, som när den reducerades till 10 timmar.
Förf. menar, att detta måste ha berott därpå att en
stor del av kvinnorna befunno sig i ett permanent
trötthetstillstånd, eftersom deras manliga
arbetskamrater icke hade flera olycksfall, när de arbetade 12
timmar än när de arbetade 10 timmar.

Sw.

Tekniska föreningar

Sveriges verkstadsingenjörers förening

sammanträdde den 29 mars å restaurant
Stallmästaregården. Diskussion över ämnet: "Lärlingsutbildningen
ocli verkstaden."

Inledningsanförande I. Ing. Sten Tibeeg, L. M.
Ericsson. "Allmänna synpunkter på lärlingsutbildningen."

Bristen på yrkesarbetare har gjort sig starkt
kännbar under senaste högkonjunkturen, och därmed har
lärlingsfrågan blivit aktuell. Tillgång till lämpligt
material finnes nog. Men industrien rekryterar inte
pojkar i den rätta åldern, 14—17 år, i tillräcklig
utsträckning. Konkurrensen är stor om denna
åldersgrupp. Under högkonjunktur intages folk i alla
åldrar, varvid många endast kunna bli tempoarbetare.
När lågkonjunktur sätter in, släppas gärna de yngre,
som ännu hade möjlighet att bli goda yrkesarbetare.

För att hålla stammen av yrkesarbetare vid makt
fordras en starkare rekrytering i tidiga åldrar, och
denna rekrytering måste fortgå även under
lågkonjunktur. Det är praktiskt att eleverna få börja tidigt
och tjänstgöra som springpojkar. Deras lämplighet
för utbildning kan därunder observeras. De olämpliga
skola avskedas, ty detta är till fördel även för pojkarna
själva. Förmännen ha tyvärr ofta svårt att förstå och
tillämpa denna eljest så självklara princip.

Vid antagandet användas på sina håll psykotekniska
prov. Dessa äro kanske bra men dyrbara och
besvärliga. De s. k. Minnesotaproven bestå av enkla figurer
att rita och enkla delar att hopsätta men äro ändock
effektiva.

33

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:14:58 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1940i/0035.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free