Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
digt ökat för varje år. Flertalet av dessa ingenjörer
torde i början ha dragits huvudsakligen till
verkstadsindustrien och speciellt de kapitalvaruproducerande
industrierna, men under de senaste åren i stort
antal även till konsumtionsvaruindustrien.
Yi svenska ingenjörer ha nog tidigare — i
förbigående sagt —1 ofta begått det misstaget att sätta
likhetstecken mellan industri och kapitalvaruindustri.
Vi ha nog också gärna sett ner på
konsumtionsvaruindustrien som verksamhetsfält för ingenjören. Att
bliva skofabrikant, konfektionsfabrikant,
strumpfabrikant, choklad fabrikant etc. har icke riktigt
tilltalat vår tekniska fantasi och icke heller riktigt passat
ihop med vår ingenjörsvärdighet. Vårt
vanetänkan-de på detta område har dock varit fullt förklarligt,
eftersom i vårt land konsumtionsvarorna mestadels
framställts hantverksmässigt och
konsumtionsvarutillverkningen hittills huvudsakligen varit en
"fabri-körs"-syssla. Därmed intet ont sagt om fabrikören.
Han har ofta varit pionjären — "the selfmade man"
— som genom personliga uppoffringar, hårt arbete
och vidsynthet fört fram sin lilla hantverksrörelse till
en storindustri.
Ett ögonblicks eftertanke skall emellertid klargöra
för oss, vilken betydande del av vårt lands
handels-omsättning som konsumtionsvarorna numera
representera och av vilken oerhörd betydelse för vårt folks
levnadsstandard det därför är, att äyen
konsumtionsvarutillverkningen bedrives på ett rationellt,
effektivt och tekniskt vetenskapligt sätt. Det kan därför
icke nog kraftigt framhållas, hur glädjande det ur
ingenjörssynpunkt är, att så många
konsumtions-varuföretag på sistone utvecklats till industrier av
sådan storleksordning, att även inom dem nya
verksamhetsfält kunnat erbjudas den yngre
ingenjörsgenerationen. Det torde nog knappast vara någon
risk att förutspå att näringslivet icke kommer att
förlora härpå. Vore det icke förresten en helt
naturlig sak, om ingenjören i vårt framtida, alltmer
specialiserade, rationaliserade och tekniskt betonade
samhälle finge hand om all industriell verksamhet?
Alldeles som juristen sköter rättsväsendet, pedagogen
skolutbildningen, läkaren sjukvården osv.
I och med att ingenjören gör sitt inträde i och
aspirerar på en ledande post inom
konsumtionsvaruindustrien, måste han emellertid vara beredd att möta
många nya och för honom helt främmande problem.
Han skall snart finna, att det icke bara gäller att
skapa goda produkter till billigt pris, det gäller också
att skaffa avsättning för varorna. Han skall också
finna, att psykologiska, estetiska och reklammässiga
synpunkter ofta kunna betyda mera än de tekniska,
att det ofta kan betyda mera, hur man säljer, än vad
man säljer, att en varas utseende ofta kan vara
viktigare än nyttosynpunkten samt att den köpande
allmänhetens sätt att reagera är en nyckfull faktor,
som kan bjuda på många överraskningar.
Fabrikanten kan icke — såsom när det gäller exempelvis
försäljning av en maskin — själv till kunden framföra
sina försäljningsargument. Han är i stället hänvisad
till att dels låta varan "tala för sig själv" i
konkurrens med andra och liknande varor, dels låta
distributören tala för varan.
Den traditionella uppfattningen att fabrikanten
"gjort sitt", när varan expedierats från fabriken,
gäller icke längre. Han måste tvärtom i allra högsta
grad vara intresserad av på vilket sätt varan
saluföres och av att bildligt talat kunna följa varan på
dess väg till konsumenten. Det är därför av vital
betydelse för honom att känna till olika
handelsformers arbetssätt samt deras starka, resp. svaga sidor,
för att kunna rätt bedöma deras förutsättningar som
distributionsorgan för lians speciella varor.
Varudistributionens rationalisering.
Förr i tiden framställdes så gott som alla våra
dagliga förbrukningsartiklar antingen i hemmet eller
av någon närboende hantverkare. Man beställde sina
skor hos ortens skomakare, kläderna hos närmaste
skräddare, köpte hatten hos hattmakaren, matkorgen
hos korgmakaren etc. Producenten och konsumenten
— för att använda modern terminologi —
sammanträffade och gjorde upp affären. Någon distribution
i egentlig mening existerade icke. Varans
försäljningspris var praktiskt taget —
tillverkningskostnaden -j- vinst. Genom teknikens framsteg och
industrialiseringens utveckling blev det emellertid
möjligt att tillverka varor, som krävdes i det dagliga
livet, i stora kvantiteter och till oerhört mycket
billigare priser än tidigare. Denna utveckling
nödvändiggjorde en utvidgning av marknaden, varigenom
avståndet mellan producenten och konsumenten ökades.
Ett nytt moment — varudistributionen — tillkom,
med ty åtföljande distributionskostnader, ’och ju
mera marknaden växte, desto större blevo
distributionskostnaderna. Distributionskostnadernas ökning
samtidigt med produktionskostnadernas sänkning
medförde i sin tur en ständig stegring av
distributionskostnadernas procentuella andel i
försäljningspriset. Detta förhållande bidrog i stor utsträckning
till det tidigare så vanliga talet om köpmännens
"oskäliga mellanhandsvinster".
Det fanns också en tid — icke så långt avlägsen
förresten — då det ansågs som höjden av
köpmannaskicklighet att kunna köpa billigt och sälja dyrt. I
vår tid se vi dock något annorlunda på tingen. Nu
eftersträvar man snarare att köpa dyrt och sälja
billigt, huru egendomligt detta än låter. Jag menar
därmed, att fabrikanten genom massproduktion, jämn
sysselsättning och ett rationellt utnyttjande av
produktionsmedlen trots låga försäljningspriser skall
kunna betala sina arbetare goda löner samt dessutom
få god vinst på sin rörelse. Vidare att distributionen
skall ordnas så rationellt och effektivt att
distributören utan att oskäligt pressa fabrikantens priser
skall kunna sälja sina varor billigt, likaledes med god
vinst. Eller med andra ord: konsumenten skall
kunna köpa den vara han behöver och vill ha till
billigt pris samtidigt som alla "bakomvarande",
arbetare, fabrikant och distributör få sin beskärda del.
För att kunna realisera detta önskemål började
man i Amerika inom distributionen redan så tidigt
som under 1800-talet tillämpa stordriften, och vad
vi numera kalla "rationaliseringen", långt innan det
moderna begreppet "industriell rationalisering" var
känt och erkänt. Stordriften uppnådde man genom
att förena ett antal detalj affärer med samma
varusortiment under en gemensam ledning, som kunde
köpa stora varukvantiteter till billigare priser än
eljest skulle ha varit fallet. Vidare kunde man köpa
sina varor direkt från fabrikanten utan anlitande av
mellanhänder. Ur dessa grundförutsättningar utveck-
50
7 sept. 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
