Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Industriell Ekonomi och Organisation
var uppfylld bara chefen instruerade sina
avdelningschefer och lät dem ta ansvaret för sitt handlande i
företaget. Om demokratin stannar vid
avdelningscheferna, är det emellertid inte mycket vunnet, utan
demokratin bör gå på djupet och tränga ned till
varenda person, som är anställd i företaget, hur ringa och
obetydlig hans befattning än kan synas vara.
Det är av vikt att låta var man komma till sin rätt
inom företagen. Det är här som det demokratiska
tänkesättet har så oerhört stor betydelse. Jag tänker
nu inte på alla de människor, som hellre vilja ha ett
rutinarbete, utan jag tänker på dem som sträva att
komma framåt och inte hela sitt liv vilja stå vid en
och samma uppgift.
Vi behöva specialister, men om de äro inlåsta vid sin
arbetsplats och inom trånga synpunkter, ha de svårt
att rätt förstå sin roll som en del i ett helt. Varje
specialist bör således även i sä stor omfattning som
möjligt känna det hela. Han är en kugge men bör
slippa att känna sig som en kugge. Han är dock en
människa och genom en kugge flyter inte blodet.
Kugge-läran hör ihop med företagsdiktatur.
Vad studieledning beträffar, skulle jag vilja anföra
ett exempel på hur vi ha ordnat det inom
kooperationen. Jag vill dock betona, att vi icke ha någon större
utbildning av industriledare eller industripersonal. Vi
ha visserligen då och då studieveckor för arbetare men
största omfattningen ha kurserna för tjänstemän och
anställda i våra butiker. Vi ha ju 27 000 människor i
vår rörelse att ta hänsyn till vid
utbildningsverksamheten och för dem ha vi ordnat det centralt, så att
man inte fastnat för något slags ett- eller tvååriga
kurser vid 20-årsäldern. Vi ha i stället gått ut från
att när det gäller praktiska ting, är det varken
nödvändigt eller lyckligt, att man lär sig allting för hela
sitt liv, när man är 20 år. Vi tro i stället, att på vissa
områden har t. ex. ett biträde i 2O-årsåldern helt
enkelt inte den livserfarenhet, som behövs för att han
över huvud taget skall kunna rätt förstå vissa saker.
Vi ge dem en kort kurs, när de komma in i vårt
företag, men sedan få de komma tillbaka år efter år, om
de så önska, och komplettera sina kunskaper. Nu är
det så lyckligt ställt, att vi ha de anställda i vår tjänst
så gott som under hela deras liv och detta gör att vi
kunna lägga ned betydligt mera både omtanke och
pengar på utbildningsdetaljen än vad kanske andra
företagare kunna göra. Vi ha det alltså ordnat så, att
en man eller kvinna kan komma igen mänga gånger
mellan 20—50-årsäldern till vissa specialkurser. Det
är korta kurser varje gång, och vi ha medvetet gått in
för korta kurser, därför att en människa verkligen kan
lära sig mer under en kort kurs än under en längre.
Praktisk erfarenhet visar nämligen, att en person inte
lär sig dubbelt så mycket, om en kurs varar fyra
veckor, som om kursen till exempel varar två veckor.
Våra kurser kompletteras av undervisning per
korrespondens, men jag vill betona, att vi inte endast syssla
med teoretiska saker, så att det bara blir plugghästarna
som kunna komma till sin rätt, utan att vi även få fram
dem som äro praktiskt skickliga i arbetet inom en butik.
Om jag återkommer till utgångspunkten — tror jag
att vi måste från grunden lägga om vår inställning till
tillvaron och samhället. Jag .kan inte komma ifrån en
känsla av att vi måste pruta av några procent på
effektiviteten för att kanske i stället få fram andra värden.
Om vi kunna få folk att känna för sina företag, som
om de voro en del av samhället, kommer vi säkert att
i form av ökad arbetsglädje och tillfredsställelse med
tillvaron många gånger om återvinna vad vi kanske till
en början kunna ekonomiskt förlora.
Professor Welander: Herr ordförande! Jag skall
tillåta mig att återkomma med några små komplette-
ringar. Det har här talats om faran att använda
överkvalificerad arbetskraft. Jag kan i mycket
instämma med den föregående talaren särskilt i vad han
sade om vikten av att man inom företagen ständigt
har ögonen öppna för att man får rätt man på rätt,
plats. Man måste se till, att varje anställd får det
arbete, som han passar för och som han har intresse för,
så att han vill ta ut sina krafter till det yttersta och
får en känsla av att han gör en verklig insats. En
person, som kan mer och begriper mer, än vad han
för ögonblicket har att uträtta, är en synnerligen
värdefull tillgång för företaget, ty han har ögonen
öppna för de möjligheter till förbättringar, som kunna
framkomma under arbetets gång. Jag kan därför inte
förstå detta tal om faran av överkvalificerad personal.
Det har här mycket talats om vikten av utbildning
och man har här särskilt uppehållit sig vid den etiska
sidan av saken. För mig är det klart, att det som man
här kallar för etik, får man fram helt enkelt genom att
säga till dessa personer, som vilja lura sig fram, att
om de bära sig illa åt, få de det sämre indirekt,
därför att då blir samhället omöjligt att leva i. Jag har
fullt klart för mig att inför detta auditorium av
tekniskt och ekonomiskt utbildade och kunniga män, är
det ingen risk att göra ett sådant uttalande, som
inledaren här kom med, då han talade om denna
sam-hällsanda och detta samhällstjänande. Men det är
förfärligt farligt att komma med något sådant i den
offentliga diskussionen, ty då kan man vara förvissad
om att man kommer att bli misstolkad. Samhället
har sannerligen allaredan nu satt igång en sådan
massa onödiga arbeten och det är så mycket pengar, som
ha blivit bortkastade under den falska förevändningen,
att det egentligen ingenting gör, vad man gör, bara
det kommer till samhällets nytta. Detta tal om
samhällsnytta och samhällsanda verkar i själva verket
många gånger som en broms på den sunda
ekonomiska utvecklingen och skadar därför i stället för att
gagna medborgarnas intressen.
Jag tror, att vi i själ och hjärta äro fullständigt
överens, när det gäller principerna för den rätta
skötseln av v&ra företag. Trots detta har dock
diskussionen här belyst en hel del intressanta synpunkter.
Jag tackar för min del för att vi fått tillfälle till denna
diskussion.
Ingenjör Thorelli: Jag skulle vilja omtala, att jag
här om dagen träffade en person i chefsställning, som
gjort upp kontrakt med sina underordnade, att alla
uppfinningar skulle tagas ut i hans namn. Jag vill bara
nämna detta för att med ett exempel visa, att det inte
inom alla stora företag är så väl ställt, som doktor
Ekelöf här framhöll.
Ingenjör Frisell: Professor Welander trodde, att det
inte var vanligt med överkvalificerade personer. Jag tror
för min del, att det är mycket vanligt och mycket farligt.
Det är emellertid arbetsgivarna, som måste ta hänsyn till
detta och se till att de inte få för mycket överkvalificerad
personal. Om jag till exempel vill ha en
maskinskriver-ska för enklare göromål och har att välja mellan en
studentska och en flicka med folkskoleexamen, bör jag
utan tvekan taga flickan med folkskoleexamen. Tar jag
nämligen studentskan, är hon utan tvivel
överkvalificerad. Det dröjer säkerligen inte heller mér än någon
rnånad efter det att hon blivit anställd, förrän hon
kommer och begär att få påökt. Får hon inte det, blir hon
missnöjd och begär sitt avsked. Det är den vanliga
gången. Jag tror för min del, att det är mycket bättre
att ha en belåten maskinskriverska med endast
folkskola än en missnöjd studentska.
Herr ordföranden, direktör Klemming: Mina
herrar! Den etiskt-filosofiska ton, som präglade inledarens
7 sept. 1940
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
