- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1940. Industriell ekonomi och organisation /
66

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

Yi känna väl alla till huvudposterna uti en
industriell kalkyl: direkta kostnader: direkta löner och
material, och indirekta kostnader: indirekta löner,
avskrivningar, räntor m. fi. Men vid sidan av dessa
i kalkylen synliga poster finnes ett större eller
mindre antal osäkra och ofta osynliga poster. De
uppoffringar dessa representera, äro osäkra med hänsyn
till belopp och/eller tidpunkten för uppoffringen.
Dylika ovissa möjligheter för uppoffringar kan man till
en del förebygga genom försäkringar, varigenom de
överföras till säkra kostnader, som kunna medtagas i
kalkylen. Eller också beräknar man som vid
avskrivningar, vissa sannolika belopp för den årliga
uppoffringen. Men det återstår ändå en rad ovissa
uppoffringar som böra analyseras, och som man bör
taga hänsyn till vid prissättningen.

Man kan vid en sådan riskanalys indela riskerna
efter deras art: sådana som hänföras till arbete, till
material, avskrivningar, räntor m. m. Man kan även
som det görs i det tidigare tyska A. W. V.-förslaget
indela riskerna efter kostnadsställen: lager,
tillverkning, försäljning och allmänna företagsrisker. Båda
indelningssynpunkterna äro av värde för en
riskanalys.

I prispolitiken måste hänsyn tagas till riskerna, så
att även dessa i längden om möjligt täckas av
intäkterna dvs. priserna på produkterna. En av
de allvarliga invändningar, som man kan göra
mot en prissättning som schablonmässigt baseras
enbart på de beräknade kostnaderna är, att man
försummar den väsentliga värderingen och/eller
differentieringen av riskerna på olika tillverkningar.

Man kan icke få en tillräckligt säker ledning för
sin prissättning endast genom att bland
räntekostnadenia räkna med en vanlig kommersiell låneränta,
som innefattar en viss riskpremie på lånekapitalet
förutom den s. k. rena (eller riskfria) räntan. Dels
tager man vid denna beräkning icke någon hänsyn
till den i allmänhet väsentligt större risken för det
egna kapitalet. Dels får man icke den noggrannare
analys av risker som uppstå i samband med övriga
produktionsfaktorer. Riskpremien bör således
differentieras för olika företag och tillverkningar. —
Värderingen av risker är väl en av de större svårigheter,
som möter vid en vanlig prissättning i ett företag. En
priskontroll utförd av utomstående, t. e. en statlig
priskontrollnämnd, har en betydande svårighet bl. a.
uti en rimlig riskvärdering.

Gränskostnadsberäkning som underlag för ’prispolitik.

Faran av att konsekvent binda priset vid
genomsnittskostnaderna är klart påvisad av den
företagsekonomiska teorin och inses på många håll även av
praktiker. När t. e. en anläggning får varaktigt minskad
efterfrågan på sina produkter bli
genomsnittskostnaderna så höga, att ytterligare avsättning hindras, om
priserna knytas till dessa.

Den tyske företagsekonomen Eugen Schmalenbach
har redan tidigt föreslagit, att man för undvikande av
dylika olägenheter skulle konsekvent sätta priset
efter gränskostnaderna.1 Härmed menas den
kost-nadsökning, som vållas av ökning av produktionen

i E. Schmalenbach: Selbstkostenrechnung und Preispolitik.
Sloechners förlag.

med en liten enhet. Felaktigheten av att konsekvent
sätta priset lika med gränskostnaden är emellertid
klarlagd av den företagsekonomiska teorin1 och
uppenbar för envar kritisk praktiker. Särskilt är
detta klart vid företag med stora, fasta kostnader. Om
man vid dessa helt negligerar de fasta kostnaderna
bli priserna orimligt låga vid liten och normal
produktmängd.

Gränskostnaderna ha emellertid en annan, stor
betydelse för den ekonomiska politiken. De avgöra till
vilken gräns man i en given anläggning kan
ekonomiskt utvidga produktionens eller försäljningens
omfång. Man har den enkla regeln, att
verksamheten icke får ökas mera än att priset täcker
gränskostnaderna. Även den sista enhetens
kostnadsökning bör täckas av priset. (I gränskostnaden
böra även innefattas de risker, som ha karaktären av
rörliga uppoffringar.) I sin mången gång överdrivna
strävan att öka produktionen för att få ned
genomsnittskostnaderna har man ofta glömt bort denna
regel.

Även för prispolitiken ha gränskostnaderna en stor
betydelse, fastän icke i den mening som
Schmalen-bachs prisregel förutsatte. Vid prissättning av olika
produkter lämna gränskostnaderna ledning för
prisdifferentiering på dessa, för erhållandet av det bästa
överskottet under perioden, över de rörliga
kostnaderna, dvs. den maximala vinsten.
Gränskostnads-undersökningen är därför ett viktigt komplement till
beräkningen av genomsnittskostnaderna.

Tydligast visar sig nödvändigheten av
gränskost-nadsundersökningar som ett komplement till
genomsnittskostnaderna vid taxor för elverk, gasverk,
trafikföretag och liknande. Om man vid dessa skulle
tillämpa ett enhetligt pris, svarande till
genomsnittskostnaderna, komme man till synnerligen opraktiska
och oekonomiska resultat. Man får här ur
företagsekonomisk synpunkt i stället söka differentiera
priserna så, att man vinner största överskott över
rörliga kostnader i perioden, varvid bl. a. hänsyn tages
till de olika "produkternas" ekonomiska bärkraft.
Prissättningen blir här en fråga icke endast om
kostnadsanalys utan även om marknadsundersökning.

De problem som tydligt möta vid prissättning i de
nämnda företagen finnas emellertid även inom andra
industrier, särskilt sådana med stora, fasta
kostnader. Även vid andra industriföretag gäller
därför den slutsats som vi kommo till för de nämnda
typexemplen, nämligen att man icke kan basera
prispolitiken enbart på genomsnittskostnader, utan
dessutom måste man undersöka gränskostnaderna, för att
man på ett förnuftigt sätt skall kunna differentiera
priserna på olika produktklasser.

Men särskilt bör det observeras att prispolitiken
icke bör baseras enbart på kostnadsberäkning och
studiet av kostnadernas struktur, utan dessutom på
studiet av marknaden och dess reaktioner.

Sambandet mellan kostnader och pris.

Vi ha i det föregående kort behandlat olika
huvudmetoder för kostnadsberäkningar med hänsyn till
deras lämplighet för prispolitiska syften. Arten av

i Se härom R. Kristensson: Omkostninger i
bedriftsökono-misk teori og kalkylasjon, Aschehoug 1936.

66

2 nov. 1940

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:14:58 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1940i/0068.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free