Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk. Tidskrift
besläktade sådana processer eller delar därav som
katalys, flotation, gasadsorption, väfning, färgning,
betning, garvning — bestämmas i praktiken alltid av
förhållandet mellan ett fast ämne å ena sidan och en
gasformig, flytande eller upplöst substans å den
andra.
För att detaljmålmedvetet och reproducerbar
behärska metoder som basera sig på dylika processer,
är det nödvändigt att känna struktur- och
affinitets-faktorer i bägge agerande faserna, dvs. både i den
fasta och i den gasformiga eller flytande. Vad de
senare beträffar, så äro förhållandena relativt lätt
överskådliga och i varje system enhetliga, i det att
molekyler eller andra partiklar i en gas eller i en flytande
fas icke förete individuella olikheter. Tänka vi
exempelvis på en färgämneslösning, så känna vi till
färg-stoffmolekylens eller dess för processen
bestämmande joners eller radikalers struktur, tack vare den
organiska kemiens detaljerade, strukturellt betonade
kunskapsmaterial. Den förhållandevis unga
organiska kemien löste — åtminstone partiellt — sina
molekylers strukturproblem genom sitt speciella
arbetssätt tidigt enligt rent kemiska metoder. Man lärde
sig de enskilda radikalernas reaktionssätt och kunde
flytta dem hit och dit inom molekylen och studera
verkningarna därav. Lärde sig dylika
manipulationers inflytande på kok- och smältpunkt, på färg och
form och på kemisk reaktionsbenägenhet. Man visste
förvånansvärt tidigt, vilka substitutioner som skulle
företagas inom en molekyl för att få fram t. e. ett
medel mot reumatism eller en febermedicin. Kunskapen
om vilka atomgrupper — s. k. kromogena —, som
disponera till uppkomsten av färgämnen är också
gammal liksom till och med konsten att avsiktligt
variera färgen mot den röda eller violetta ändan av
spektrum genom införande av s. k. batokroma eller
hypsokroma radikaler.1
Ett ytterligare kvalificerat vetande om dylika
molekylers eller radikalers fysikalisk-kemiska
uppförande skapades genom de med nobelpris belönade
arbetena av Debye om de elektriska dipolegenskaperna
eller affinitetskrafterna
hos osymmetriskt
byggda och radikalbetonade
molekyler av mer eller
mindre komplicerad
byggnad.
För att emellertid
behärska processer av det
slag vi nämnt är det
naturligtvis nödvändigt
att även känna det
av strukturen beroende
kraftfältet från ytan av
den fasta kroppen. För
den mångfald dylika ämnen, bergarter, mineral,
metaller, byggnadsmaterial, keramiska produkter, glas.
fibermaterial osv. vilka utgöra våra vanligaste
förbruknings- eller behovsartiklar, tekniskt eller i
dagligt liv, visade sig detta svårare att i detalj explicera.
Naturligtvis hade man här genom långt och ihärdigt
arbete samlat rik och värdefull erfarenhet. På vissa
områden kom man till och med mycket långt med
1 Jfr t. e. G. Krüss : Ber. d. Deutsch. Chem. Ges. 16 (1883),
2051; M. Schütze: Zeitschr. f. physikal. Chem. 9 (1892), 109.
Fig. 1.
Fig-, 2.
hjälp av metoder, som visserligen icke blottade
finstrukturen men i alla fall gåvo viktiga anvisningar
för framställning och användbarhet. Med
mikroskopets hjälp grundlades sålunda en väl utvecklad
metall-och legeringskännedom, och inom specialglasets
teknik möjliggjorde även andra optiska metoder en
verklig precisionsfabrikation för att nu nämna ett par
av de mest framträdande exemplen på resultat av
vetenskapligt och tekniskt samarbete mot målet,
reproducerbar framställning av produkter med
förhandsbestämda egenskaper.
Men oförmodade fel vid tillverkningen, särskilt vid
ombyte av råvara, maskin eller kanske allra mest
person och misslyckanden vid försök att framställa en
vara av detaljerat förutbestämda egenskaper visade,
att man ändå inte helt hade ens de principiella
förutsättningarna för en kvalitetsproduktion i djupare
mening i sin hand, så länge som byggnadsstrukturen för
de fasta ämnena icke var känd.
Låt oss i hastiga drag göra en överblick av vad vi
veta härom nu. Taga vi som exempel föreningen
sil-verklorid, så är dess kristaller i princip uppbyggda
på det sätt, som anges av fig. 1. (För tydlighetens
skull ha i figurerna 1—3 jonsfärerna ej tecknats i
kontakt med varandra. Vidare är att observera att
dessutom intet verkligt storleksförhållande mellan
joner eller adsorberade molekyler [fig. 3] framgår
av bilderna.)
De vita cirklarna föreställa klorjoner (Cl-), de
svarta silverjoner (Ag+). Fullt symmetriskt ligga åt
6 håll Ag+ omkring Cl- och på samma sätt Cl-
omkring Ag+ [t. e. (Ag)]. Vi konstatera, att det här
uppenbarligen icke finnes något skäl att med en Ag r
associera en viss Cl— till en AgCl-molekyl, dvs. att
vi här och i dylika gitter ej kunna tala om några
distinkta molekyler. Jämföra vi en ytbelägen Ag+
eller Cl—, så se vi att de, alltefter deras mer eller
mindre "kantiga" eller "hörniga" läge, sakna
kompensationsjoner. Detta betyder utstrålandet av
omättade affinitetskrafter, och på så sätt uppkommer den
ytaktivitet, vars verksamhet vi iakttaga vid
adsorp-tionsföreteelser av alla slag (fig. 2).
Om silverkloriden fälles med överskott på
silver-nitratlösningen, så komma restladdningarna på Cl—
i AgCl-gittrets ytor att attrahera Ag+, och det
uppkommer en positivt laddad AgCl-kristall. Om man
i stället fäller med klor jon i överskott erhålles
tydligen fullt analogt en Cl—-belagd negativt laddad
yta, som naturligtvis kan verka adsorberande på
positiva radikaler eller joner, under det att det positiva
Ag-skiktet i stället attraherar negativa molekyldelar.
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
