Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kemi
Katalytiska processer.
Berzelius var den förste, som fullt klart definierade
den katalytiska kraften. Men långt före hans tid,
ja, årtusenden före, ha dock forskare av olika slag
anat dess tillvaro. Vad var t. e. "de vises sten"
om ej den mystiska kraft, som de gamla
alkemis-terna sökte efter för att de skulle kunna framställa
guld, omvandla metaller, förlänga livet o. s. v. Den
tyske alkemisten Karl Arnold Kartum skriver 1789
på tal om de gamla alkemisternas förhoppningar
beträffande de vises sten, att "dess kraft skulle vara så
stor, att den, alltefter hur fullkomlig den är
framställd, skulle kunna omvandla 100. 1 OOO ja upp till
100 000 delar av en oädel metall i en ädel. Men
detta skulle ej vara dess enda förmåga, den skulle
kunna förvandla oädla metaller i ädla, förbättra
förstört vin, och om den upplöstes i vatten och hälldes
på växter och träd, skulle den befordra
befruktningen och växtkraften m. m. Den skulle dock framför
allt utöva underbara verkningar på den mänskliga
kroppen, vid intagning skulle den stärka livsandarna,
befordra den naturliga värmen, motstå gifterna,
fördriva alla på annat sätt obotliga sjukdomar och
förlänga livet. Ja, det påstods t. o. m. att den skulle
förbättra människornas moral." När man nu läser
detta, kan man ej underlåta att förvånas över, hur
sannspådda de gamla alkemisterna i alla fall voro.
Hur märkligt stämmer ej mycket av detta med vad
den moderna forskninsren visat angående
hormonernas egenskaper i människokroppen.
Redan de gamla folken kände en hel del
organisk-katalytiska processer, som de använde sis: av, t. e.
bakning med surdeg och tillverkning av jästa
drycker. T. o. m. ett exempel på negativ katalys ha vi
från forntiden. Bibelspråket i Matt. 5:13: "När
saltet mistat sin sälta, varmed skall man då salta",
skall, enligt vad man nu tror sig ha kunnat
fastställa, hänsyfta på följande förhållande: I Palestina
och Arabien var det ett gammalt bruk att klä in
botten på bakugnen med saltplattor från Döda havet. I
ugnen eldades med ved eller torkad kamelspillning.
Förbränningen påskyndas av de i plattorna befintliga
kloriderna av Ca, Mg, K och Na. Den vid
förbränningen bildade askans fosfater verka negativt
katalytiskt på förbränningen, och så småningom måste
plattorna bytas ut.
Så småningom lärde man känna en och annan
oorganisk katalysator. Paracelsus talar t. e. om
tillverkning av eter ur alkohol med tillhjälp av
vitriol-nafta, och Lefébre och Lemery framställde år 1666
svavelsyra genom att bränna svavel i luft, under
tillsats av små mängder salpeter. 1781 försockrade
Parmentier stärkelse med tillhjälp av ättiksyra och
året därpå upptäckte Scheele att förestrinsren av
alkohol och ättiksyra påskyndas av små mängder
mineralsyror. 1783 framställde Pristley etylen genom
att leda alkoholånsror genom en lerpipa. Deiman
upprepade detta försök under olika betingelser år
1795 och visade, att det t. e. ej lyckades, om
alkoholen i stället leddes ff en om ett glasrör. Fylldes
detta, däremot med lerskärvor eller kiselsyra, srick det
bra. fylldes det med t. e. pottaska, bildades däremot,
ej någon etylen. Härmed visades för första gången
en katalysators specificitet. År 1796 erhöll von
Marum acetaldehyd genom att leda alkoholångor över
metallisk koppar. År 1816 kan sägas vara ett
märkesår i den katalytiska kemiens historia. Då
påvisade nämligen Davy att Pt påskyndar förbränningen
av brännbara gaser. Thénards epokgörande
upptäckt, att vätesuperoxid katalytiskt sönderdelas av
Pt, Pd och Ag, publicerades 1818. Han skriver
därom, att vätesuperoxiden sönderdelas av en "kraft,
analog med förloppet vid den animaliska och
vegetabiliska sekretionen". Året därpå gav Thénard
en första definition på en katalysator: "den kan
verka utan att själv förändras".
En av den experimentella katalysens föregångsmän
var Döbereiner (1780—1849), och det är säkerligen
framför allt hans glänsande experimentella
forskningar, som ledde Berzelius att ställa upp sin teori.
Det var framför allt på 1820-talet, som den ena efter
den andra av Döbereiners epokgörande experiment
publicerades. Först beskrev han den av varje nutida
skolpojke kända sönderdelningen av kaliumklorat
med brunsten, varvid syre utvecklas. Sedan följde
framställningen av ättiksyra genom katalytisk
oxidation av alkohol med Pt. Till detta försök anmärker
Döbereiner, att en del Pt förmår omsätta oändliga
mängder alkohol i ättiksyra. Ojämförligt mest
uppmärksamhet väckte Döbereiner, då han visade, att
en vätgasström vid vanlig temperatur flammade till
och fortsatte brinna om den leddes mot litet
platinasvamp. Företeelsen verkade på dåtidens
vetenskapsmän ytterst gåtfull och oföririarlig och väckte ett
liknande uppseende, som upptäckten av
röntgenstrålarna eller de radioaktiva ämnena gjorde under en
senare tid. Berzelius skriver härom i en av sina redan
ofta förut citerade årsberättelser, att det var den "i
varje hänseende viktigaste och. om jag törs använda
uttrycket, briljantaste upptäckten under det gångna
året". I ett brev till Goethe, daterat den 1 oktober
1823 redogör den framstående fysikern Schweigger
för en vetenskaplig konferens, där Döbereiner visat
sitt så beryktade eldon, på följande sätt: mötet
öppnades alldeles glänsande av Döbereiner, som
förevisade sin upptäckt, vilken "synes leda till
kännedomen av en för oss alldeles ny naturkraft".
Döbereiner var mycket intresserad av att tekniskt kunna
utnyttja sina upptäckter. Detta framgår bl. a. av ett
brev till honom från Goethe, vari denne tackar
Döbereiner för det elddon, han som gåva fått mottaga, och
vari han samtidigt berömmande framhåller
Döbereiners oförtrutna försök att tekniskt utnyttja de
betydande naturkrafter, han upptäckt. Långt före sin tid
var Döbereiner, när han i halvstor skala anlade en
fabrik för framställning av ättiksyra ur alkohol
medelst Pt som katalysator. Fabriken kunde dock ej
uppta konkurrensen med den då uppfunna
snäll-ättiksyremetoden av Schützenbach. Även som en av
föregångsmännen på reklambelysningens område kan
Döbereiner räknas. Hans "blixtrande bokstäver"
voro överdragna med Pt-svamp och glödde, när de
utsattes för en vätgasström. Döbereiner försökte
även utnyttja det tryck, som utvecklas, när knallgas
bringas att explodera medelst Pt. för att "sätta igång
en liten ångmaskin", dvs. att konstruera en
explosionsmotor med Pt-tändning. Han sysslade även
mycket med det intressanta försöket att
"återuppbygga socker ur alkohol och kolsyra medelst Pt som
ferment". Att han ej lyckades härmed framgår av
att problemet ännu i dag är olöst.
14 sept. 1940
67
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
