Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kemi
heter, som framför allt samlats av florentinare]!
Antonio Neri, tysken Johann Kunckel (uppfinnaren av
guldrubinglaset) och dennes landsman J. J. Becher.
Anmärkningsvärd är sistnämndes åsikt, att den hos
glas vanliga grönfärgningen förorsakades av de från
de gröna växterna härstammande alkalierna.
Flogi-stonteoriens upphovsman Ståhl ansåg kolets starkt
färgande förmåga bero på detta ämnes
flogistonrike-dom. Flogistonisten Juncker angriper i sin
"Conspec-tus Chemiae" Descartes’ korpuskularteori: glas
erhålles ej genom en rent mekanisk sammanpackning,
utan beståndsdelarna måste först upplösas.
I början av 1800-talet framträdde så vår landsman
Berzelius med sina epokgörande undersökningar,
vilket resulterade i att man sökte tillämpa en
formelkemi även på glas, som ansågs vara en kemisk
förening mellan en eller flera lämpliga baser resp. syror
(även borsyrans glasbildande förmåga var känd). J.
Dumas uttryckte saken sålunda (1830): Glas är ett
silikat eller en blandning av flera silikat. År 1879
uppställde R. Weber sin s. k. normalglasformel
R20 • R’0 • 6 Si02
(R:=envärd, R’ =tvåvärd metall),
vilken motsvarar sammansättningen på ett
användbart fönsterglas. Formeln har av Tscheuschner på
grundval av resistensundersökningar erhållit den
allmännare formen
(x = alkalilialt; y = kalkhalt, z— kiselsyrehalt),
och har senare modifierats av Keppeler (1911) och
Körner (1915).
Zulkowski skrev (1899) normalglasets formel:
/ O—SiO—O—SiO—SiO—ONa
Ca \
^0—SiO—O—SiO—SiO—ONa
Glas med annan procentisk sammansättning antogs
utgöra en blandning av denna förening och enklasilikat.
Formler av denna typ torde fortfarande vara av
ett visst praktiskt värde för glassmältaren, ehuru
åsikten om glas såsom enbart ett silikat numera är
allmänt övergiven.
II. Moderna forskningar.
De forskningar rörande glasets natur som utförts
efter sekelskiftet, kunna uppdelas i två kategorier:
1. Undersökningar som mera indirekt söka utforska
glasets struktur, nämligen genom att studera olika
egenskapers beroende av temperaturen å ena sidan
och glasets sammansättning å den andra.
2. Undersökningar som mera direkt söka avslöja
strukturen med hjälp av strålningar av olika slag.
1. En stor mängd forskare ha byggt vidare på det
ovannämnda betraktelsesättet och sökt konstatera
närvaron av kemiska föreningar i glas med hjälp av
oregelbundenheter i funktionssambandet egenskap—
sammansättning. Så t. e. har Turner på grundval av
Peddles mätningar studerat tätheten för olika glas.
Turner och Preston ha undersökt
alkaliavdunstning-ens beroende av sammansättningen hos olika
glas-smältor och ha därvid antagit existensen av silikat i
proven. Dessa undersökningar kritiseras emellertid
skarpt av Morey, som betvivlar de nämnda
diskon-tinuiteternas verkliga existens och som påpekar, att
resultatens divergens ej föranleder någon tro på
förekomsten av silikatföreningar i glaset. Emellertid ha
nedannämnda Valenkof och Poray-Koshitz
konstaterat närvaron av a-kristobalit och natriummetasilikat
i Na20-Si02-glas och ånge en metod att
"röntgen-analysera" glas. .
Ovannämnde Turner angrep även problemet
beträffande molekylernas association i glas och antog
med hjälp av Eötvös’ ytenergilag och på grund av
den låga dissociationskonstanten, att så var fallet.
En annan forskare som lämnat ett flertal
värdefulla bidrag till kunskapen om glas, är G. Tammann,
vilken präglade definitionen "glas är en underkyld
vätska", dvs. det vid högre temperatur smältflytande
glaset har vid avsvalning bibehållit sin "hyalina"
struktur under alltmera tilltagande viskositet utan
att övergå i kristallin form. Skulle detta senare
någon gång inträffa säges "avglasning" (ty.
Ent-glasung, eng. devitrification) äga rum. Tammanns
definition visade sig emellertid snart otillräcklig,
ehuru den fortfarande användes i litteraturen. Olika
forskare iakttogo nämligen vissa oregelbundenheter i
skilda egenskapers förändringar med temperaturen,
vilket tydde på strukturella omvandlingar i glaset.
Som exempel kunna nämnas följande observationer:
1. Endotermiska förändringar vid upphettning av
glasföremål (Tool och Yalasek 1920).
2. Diskontinuerlig förändring av den termiska
utvidgningskoefficienten (Peters och Cragoe 1920;
Pie-tenpol 1920; Lebedeff 1921; Lafon 1922).
3. Ökning av det elektriska ledningsmotståndet vid
avspänning (Mulligan 1924).
4. Förändringar i specifik vikt och brytningsindex
vid värmebehandling. (Tool och Eichlin 1925;
Twy-man och Simeon 1923; Lebedeff 1921).
På grundval av viskositetens variationer särskilde
Berger mellan tre tillståndsområden, nämligen det
spröda, det viskösa och- det flytande, vilka avgränsas
av resp. transformationstemperaturen (Berger) och
aggregationstemperaturen (Fulcher). Av dessa har
transformationspunkten (beteckning Tg enligt
internationell överenskommelse), emedan ett stort antal
egenskapstemperaturkurvor ha en synnerligen
utpräglad knick i denna punkt, vunnit stor betydelse
som materialkonstant, ehuru frågan om dess rätta
natur ännu icke är avgjord. Senare forskningar (Tool
och Hill, Morey och Bowen, Lillie) ha visat att denna
punkt närmast torde få anses som en
"infrysningstem-peratur" (Simon), dvs. de olika egenskapernas
benägenhet att uppnå sitt stabila läge är nedanför denna
temperatur förhindrad eller rättare sagt fördröjd
(Morey och Merwin, Lillie). Transformationspunktens
praktiska betydelse torde dock kvarstå, förutsatt att
försöksbetingelserna noga angivas. Vidare bör
ihågkommas, att all s. k. avspänning ("annealing") av
glasföremål måste försiggå ovanför denna punkt.
2. De enastående resultat som erhållits vid
strukturundersökningar med röntgenstrålar — speciellt
Braggs undersökningar av kristalliserande silikats
byggnad — uppmuntrade flera forskare att använda
detta hjälpmedel för att även intränga i glasets
struktur. Debye och Scherrer gjorde själva
upptagningar med glas och erhöllo härvid diffusa ringar.
År 1930 uppställde Randall, Rooksby och Cooper på
grundval av sina forskningar den s. k.
kristallithypo-tesen,2 vilken innebär att glas är sammansatt av ett
otal ytterst små kristaller — kristalliter — av
storleksordningen 10 Å. I fallet kvartsglas utgöras dessa
14 sept. 1940
71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
