- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1940. Väg- och vattenbyggnadskonst samt husbyggnadsteknik /
2

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

som just färdigbyggt en 220 kV-ledning från
Krångede till Horndal.

Organisation.

När man står inför uppgiften att bygga en
kraftledning av så stor längd som 100 mil, så gör man sig
frågan, hur det hela skall organiseras. Ett
kraft-ledningsbygge är nämligen till större delen en
organisationsfråga. Det första man får göra klart för sig
är, om man skall ha ett eller flera avdelningskontor
med ingenjörspersonal ute i linjen, eller om man
skall leda det hela från ett centralt kontor i
Stockholm. Jag fann, att den centrala ledningen hade de
ojämförligt flesta fördelarna och valde denna. En
koncentration av arbetsledningen i allmänhet
underlättas också efter hand genom de allt snabbare
kommunikationerna.

Det framstod som tämligen klart, att man skulle
bygga denna långa kraftledning i etapper och
färdigställa en sträcka i taget, men även om man delade
upp den totala sträckan i 4 delar, fick varje del en
längd av 25 mil, alltså en tämligen utsträckt
arbetsplats. På en sådan uppstå ju en del nya problem,
jämfört med om arbetsplatsen är bara ett par mil
lång, som t. e. vid byggnad av en väg eller
vattenledning, eller, för att taga gränsfallet, är lokaliserad
till en plats, t. e. byggnad av en kraftstation, en bro,
ett hus eller en kaj. I de sistnämnda fallen kan
ar-betsbefälet i regel komma i daglig och stundlig
kontakt med underbefäl och arbetare och utöva personlig
tillsyn över arbetet samt över verktyg och maskiner.
Är det något som går sönder, kan man få det lagat
genast i den på arbetsplatsen vanligen befintliga
smedjan eller verkstaden.

Nyss angivna förmåner har man icke vid ett
kraftledningsbygge. Det är här t. o. m. ofta så, att vissa
delar av kraftledningarna ligga i så svårtillgänglig
terräng, att ingenjörspersonalen aldrig ens får tid att
taga sig dit — naturligtvis med undantag för den
ingenjör, som förrättar slutinspektion av arbetet.
Han avsynar nämligen från marken varje stolpe, när
ledningen är helt färdig och skall tagas i drift. Man
måste därför ordna arbetet så, att man absolut kan
lita på, att det blir riktigt gjort. Vilka möjligheter
har man då härför.

Först och främst måste man se till, att man får
verkligt pålitligt och kvalificerat underbefäl, i första
hand linjemästare och i andra hand förmän. Vidare
kan man i vissa fall forma konstruktionerna så, att
de knappast möjliggöra ett felaktigt montage.
Vanligen blir också den enklare konstruktionen billigare.
Vinkelstolpar t. e., som tidigare sattes på
betong-fundament, medförde vintertid både höga kostnader
och besvärlig kontroll, varför de numera i princip
utföras som raklinjestolpar, som kilas med sten i
marken. Sidokraften upptages genom stag, som
fastdubbas i stagstenar.

Vidare har man den utvägen att bestraffa en
arbetare, som gör sig skyldig till fusk, och där gäller
det att vara konsekvent, så att arbetarna veta, att
det icke ges någon pardon. Med de höga krav på
driftsäkerheten, som man numera har, får det helt
enkelt icke förekomma, att ett driftavbrott inträffar
på grund av bristande noggrannhet vid ledningens
byggnad eller på grund av materialfel. Beträffande
materialet ha vi en mycket långt gående kontroll för

att få nära 100 %-ig säkerhet mot fel, vilket många
gånger gör leverantörerna förtvivlade, men det kan
inte hjälpas. Ett enda driftavbrott kan kosta flera
tiotusentals kronor, även om det blir avhjälpt inom
10 timmar. Driftavbrott till följd av vissa
atmosfäriska förhållanden o. d. måste man finna sig i,
men även här kan man vidtaga en del åtgärder för
att minska risken.

På arbetsplatsen finnas, som ovan nämnts,
linje-mästare, som svara för arbetet. Tillsammans med
kuskar och transportarbetare har en linjemästare i
regel en arbetsstyrka på ca 25 man, när det gäller
en 132 kV ledning, men ca 50—100 man, då det
gäller en 220 kV ledning. Det kan påpekas, att
arbetskostnaderna vid ett ledningsbygge endast utgöra
10 à 15 % av totalkostnaden. Största delen av
kostnaden går till materiel.

Genom de kraftledningar, som vi byggt under årens
lopp och under skilda förhållanden, ha vi fått en
mycket god statistik på vilken tid de olika arbetena
taga, såsom stakning, avvägning, stolpresning,
lindragning m. m., och vi ha utarbetat kurvor över
totala arbetstiden i medeltal samt max.- och
min.-värden, vilket är nödvändigt att ha, om man skall
kunna med säkerhet planlägga ett arbete.

När vi skulle börja bygga norra stamlinjen, hade
vi på stamlinjebyggnaderna en personalstyrka, som
varit relativt konstant i 7 à 8 år, nämligen 8
linjemästare och 80 arbetare. Denna styrka behövde
relativt snabbt ökas till 20 linjemästare och 3- à 400
arbetare, varjämte även kontorspersonalen måste
avsevärt ökas. Arbetare gick ju att få, och de blevo ju
så småningom intränade, men linjemästare gick
knappt att få tag i. Vi hade då intet annat att göra
än att taga in unga arbetsledare med någon lägre
teknisk examen, så att de snabbare kunde läras upp.
Vi ordnade också en kortare utbildningskurs för de
först intagna.

Men vi funno snart, att det skulle taga allt för
lång tid att med varje arbetsledare gå igenom allt
vad han skulle kunna, varför vi beslöto oss för att
klara det på en gång genom att utarbeta en handbok
för linjemästare. Vi hjälptes åt hela
kontorspersonalen, var och en skrev om sitt arbete, stakning,
stolpresning, lindragning, betonggjutning,
sprängning, arbetarefrågor, jordägarefrågor, kamerala
frågor m. m. Det tog flera månaders kvälls- och
nattarbete, men det lönade sig, och det var också mycket
nyttigt för dem som skrevo handboken. Man
tvingades att göra klart för sig, vilken arbetsmetod, som
var den bästa, och det icke minst viktiga, man
tvingades gå igenom alla under senare år utfärdade
instruktioner, säkerhetsföreskrifter, ordningsföreskrifter och
anvisningar av en mångfald olika slag och gallra ut
det, som var föråldrat, och sammanföra resten i ett
fåtal instruktioner, som arbetades igenom ordentligt,
Man måste också göra klart för sig, vilka lagar och
förordningar som en arbetsledare måste känna till.

133 kV sektionen Porjus—Stadsforsen.

Rekognosceringar och stakningar för norra
stamlinjen började i dec. 1934. På vissa sträckor, där
ledningen skulle gå fram förbi samhällen med tät
bebyggelse, togo vi flygfotografier för att underlätta
stakningen. Flygfotografering av en längre sträcka
med 4 km bredd kan numera fås för 120 kr/km av

2

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:24:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1940v/0006.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free