- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1940. Väg- och vattenbyggnadskonst samt husbyggnadsteknik /
3

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

VÄG- OCH VATTENBYGGNADSKONST SAMT HUSBYGGNADSTEKNIK

civila företag, men det är ju endast i vissa speciella
fall, som detta kan löna sig, icke för stakning i
allmänhet.

Innan man börjar bygga, måste man skriva
kontrakt med varje markägare, och för detta ha vi
särskilt intränad personal. På norra stamlinjen finnas
nära 3 000 markägare, men lyckligtvis kunna vi klara
oss utan expropriation med i allmänhet 99 % av
markägarna. Konsten är att icke ge någon större
ersättning, än vad han enligt normerna skall ha. Håller
man på denna princip, går det bra, annars blir det
avundsjuka, och man får svårigheter.

Själva stolpresningen igångsattes hösten 1935. Det
är inalles ett 10-tal olika stolptyper, som vi begagna
oss av, och fig. 2 visar den typiska stolpen, en
raklinjestolpe. Det är en s. k. portalstolpe,
bestående av två ben av furu, impregnerade under tryck
med kreosotolja. Sedan några år tillbaka blanda vi
upp kreosotoljan med skifferolja, eftersom denna är
något billigare och till synes jämngod med
kreosotoljan. I Sverige räkna vi med, att en impregnerad
stolpe håller i 35 à 40 år och en oimpregnerad
furustolpe i 13 à 14 år.

Det finnes många andra impregneringsmedel, men
kreosotoljan har över hela världen blivit utan
jämförelse mest använd. Den är mycket billig och
kostade för ett halvår sedan endast ca 10 öre/kg.

Reglarna bli alltid varmförzinkade eller, som man
ofta säger, galvaniserade, varigenom de skyddas mot
rost i ca 40 år. Dels blir detta billigare än målning,
dels slipper man driftavbrott för ommålning.

I järnregeln hänga isolatorkedjorna och i dessa de
strömförande linorna, som på 132 kV sträckan äro
av koppar. En kopparlina med en area av upp till
150 mm2 kan skarvas genom en vanlig vridskarv.
Antalet vridningar och vridningens stigning äro
mycket noga utprovade, då man ju måste ha en skarv,
som icke är nämnvärt svagare än linan. Lika stark
som linan blir dock en vridskarv aldrig. En pressad
skarv, där skarvröret på mekanisk eller hydraulisk
väg pressas in mellan lintrådarna, får en hållfasthet,
som är praktiskt taget lika stor som linans hållfasthet.

220 kV sektionerna Stadsforsen—Ånge och Horndal—
Västerås.

Nästa etapp i arbetet var 220 kV sträckan
Stadsforsen—Ånge. Denna sektion, som har en längd av

Fig-. 2. Raklinjestolpe för 132 kV.

Fig-, 3. Raklinjestolpe av trä för 220 kV.

7 mil, har varit den besvärligaste på hela norra
stamlinjen och för övrigt den besvärligaste, som vi
någonsin haft, huvudsakligen beroende på terrängen.
Trästolpar voro inköpta för en 132 kV ledning, men nu
skulle ju ledningen byggas för 220 kV. Vid denna
tidpunkt, mitten av febr. 1937, då övergång till 220
kV beslöts, hade priset på järnstolpar stigit kraftigt,
och det var mycket svårt att över huvud taget få
ett anbud med ens något så när rimlig leveranstid.
I det läget kommo vi på den idén att använda de
trästolpar, som vi hade, genom att konstruera en
stolpe, som i stort sett bestod av 2 st.
sammanbyggda 132 kV stolpar. Detta gick bra. Jfr fig. 3.
Konstruktionsarbete, beräkningar och provningar
utfördes på kort tid, och materiel kunde beställas.

Då ledningen måste vara färdig den 1 april 1938,
måste byggnadsarbetena påbörjas allra senast den
1 aug. 1937 och transport av material den 1 juli.
Transporterna skulle alltså i stort sett ske under den
tid, då marken var bar.

Då terrängen mellan Stadsforsen och Ånge visade
sig vara synnerligen besvärlig och vägförbindelser
saknades på större delen av sträckan blev det klart,
att vägar måste byggas i stor omfattning, för att
över huvud taget några transporter skulle
möjliggöras. Vi beräknade, att vi skulle behöva bygga
4,5 mil släpvägar, 4 mil hästvägar samt 1,5 mil
bilvägar vid ändpunkterna, där de största
materialmängderna skulle fram, och slutligen ett 25-tal mindre
broar. Rekognosceringen och utstakningen för allt
detta kunde dock näppeligen göras, förrän snön var
borta eller omkring början av maj. Då transporterna
måste börja senast den 1 juli och vara avslutade vid
jultiden, var det alltså mycket kort tid, som stod till
buds. Vi vände oss då till Svea ingenjörkår, vars
chef, överste Ebbe Tydén, genast ställde sig mycket
intresserad för saken. Kåren kunde dock icke utföra
några arbeten förrän i början av september och
därvid endast under en tid av 2 à 3 veckor. Vi fingo
därför omarbeta vår arbetsplan och börja vägarbetena
själva men reserverade de från landsvägarna längst
bort belägna och besvärligaste sträckorna för kåren,
som alltså fick arbeta längst inne i "urskogen".

Kåren kom upp med hela sin styrka, över 500 man
samt hästar och vagnar, och byggde på 3 veckor 1
mil hästvägar, 2 km släpvägar samt 12 broar. Det
var en ganska egendomlig syn att se så mycket liv och

3

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:24:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1940v/0007.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free