- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1940. Väg- och vattenbyggnadskonst samt husbyggnadsteknik /
39

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

VÄG- OCH VATTENBYGGNADSKONST SAMT HUSBYGGNADSTEKNIK

förande är eftervåren och sensommaren och helst
mulna, regnfria dagar.

Innan putsningsarbetet påbörjas, skall underlaget
vara förbehandlat på lämpligt sätt alltefter arten.
Vanliga tegelväggar behöva i allmänhet endast
vattnas så, att teglet ej suger åt sig bruksvattnet, huru
mycket bestämmes med hänsyn till den rådande
väderleken. Vid betonghus med utvändiga
isolerings-plattor skola fogar och skadade partier stänkas med
tunt cementbruk, och viktigt är, att detta
vattenhärdas under ett par dagar. På dylika porösa
cementmaterial behöves i allmänhet en riklig
förvattning. Exempelvis kan man iakttaga, att en sådan
vägg en sommardag redan knappt en timme efter
bevattning åter är vittor i ytan. Alltför riklig
vattning får ej heller förekomma, ty då fäster ej bruket
vid påslagning och får även benägenhet att "kalva",
dvs. glida ned.

Den efterföljande vattenhärdningen av putsbruket
har en stor effekt. Denna effekt har praktiskt
konstaterats på flera sätt. På en vägg, påslagen med
ett tunt stänk cementbruk, vattnades försöksvis en
del men inte en annan del. En eller två gånger
efteråt märktes skillnaden. Om man strök med
handen över ytan, kändes denna i förra fallet hård och
fast och repor uppstodo i handen, medan bruket i
senare fallet revs av som ett löst pulver.

För kalkens omvandling till karbonat under
upptagning av luftens kolsyra fordras troligen även
närvaro av viss fukt. Vattenhärdningen är alltså en
viktig förutsättning, för att en puts skall bli hållbar.
Denna regel torde dock endast sällan beaktas vid
utförandet, vilket särskilt vid starkt solsken kan leda
till misslyckanden.

Viktigare än man vore benägen att tro är även,
att underlagets yta är ren och fri från damm och
lösa partiklar, när bruket slås på. Det är därför
lämpligt att borsta fasaden med stålborste e. d. i
samband med vattningen.

Påslagen böra vara tunna och minst 2 eller 3 till
antalet. Mellan varje påslag böra några dagar
förflyta, varken mer eller mindre, så att varje påslaget
putsskikt hinner uppnå en viss hållfasthet. Att slå
på flera och tunna skikt är givetvis dyrare och tar
längre tid än att slå på ett enda tjockt lag, men
erfarenheten visar, att tjockt påslagen puts faller ner.
En normal tjocklek av 2 à 3 påslag är 20—25 mm.
Även med flera påslag bör man inte gå över 30 mm
i tjocklek, hellre då tillåta en viss inbuktning i
murytan.

Detta krav på vissa uppehåll mellan de olika
påslagen passar givetvis inte bra ihop med den nu högt
uppdrivna takten vid husbyggnader. För en
entreprenör eller byggmästare gäller det ofta att i första
hand få huset färdigt till utsatt tid. Följden blir, att
putsningen bedrives i rask takt med kanske en halv
eller en dags uppehåll mellan påslagen. Därigenom
givas påslagen ej tid att varken binda eller hårdna.

För brukets vidhäftning spelar även metoden vid
påslagningen en stor roll. Sättet att med "skånskan"
draga på bruket är ej idealiskt. I stället skall bruket
stänkas eller slås på. Man kan enkelt övertyga sig
om nyttan av att slå på bruket genom att taga en
fuktig lerklump och ena gången trycka den på en
vägg och andra gången kasta den mot väggen från
1 m avstånd. En annan nackdel med pådragningen

är, att genom den hårda bearbetningen, när muraren
med all kraft drar med "skånskan" över ytan,
bindemedlet pressas utåt och anrikas i ytan. Materialet
blir heterogent och det feta skiktet får större
benägenhet att krympa och spricka sönder. Det bästa
är att, sedan bruket påslagits, röra det så litet som
möjligt och endast tillåta en lätt skurning i
cirklande rörelser för avj amning.

5. Stommaterialets beskaffenhet.

Om detta kapitel kan mycket skrivas. Här skall
dock endast göras några praktiska anmärkningar,
föranledda av direkt iakttagna skador på grund av fel
hos stommaterialet.

Stommaterialet bör ha en yta, som ger gott fäste
för puts.

Stommaterialet bör vara frostbeständigt. Exempel
finnas på puts, som i sig själv hållit, men där
frostsprickor uppstått inuti stommaterialet, på grund av
att detta ej varit frostbeständigt.

Stommaterialet bör vid användandet vara en
kemiskt färdig produkt, så att det inte undergår andra
volymförändringar än som med nödvändighet
betingas av fuktighetsändringar. Även dessa
volymförändringar böra hålla sig inom små gränser.

Förbandet mellan bakomvarande betongvägg och
utvändig beklädnad, bestående av lättbetongplattor,
bör vara gott. Det visar sig i ibland, att bruket
avskiljes ur betongen och rinner ut i fogarna mellan
blocken, varigenom den mot blocken stötande
betongen endast kommer att innehålla sten. Vidhäftningen
kan även försämras därigenom att vattnet i betongen
suges upp av lättbetongblocken.

Stommaterialet bör inte innehålla lösliga salter,
som av vattnet kunna föras ut till putsytan och där
åstadkomma missfärgande utfyllningar. I tegel
förekommer sålunda ibland salpeter.

Fogarna mellan blocken resp. tegelstenarna böra
vara väl fyllda eller av putsbrukets första påslag väl
fyllas.

Styrka och elasticitetsmodul hos putsen böra
avvägas med hänsyn till stommaterialet enligt ovan.

fi. Schematisk sammanställning över olika
byggnadstekniska orsaker till putsskador.

Förutom de ovan behandlade orsakerna till
putsskador skulle man ytterligare kunna framdraga en
mångfald faktorer, som det skulle bli för vidlyftigt
att här närmare gå in på. Dock har nedan gjorts
ett försök att schematiskt sammanfatta de viktigaste
orsakerna.

a. Orsaker hos i putsbruket ingående material.

1. Sanden humus- eller lerhaltig.

2. Kalken dåligt släckt eller otillfredsställande
bränd.

3. Vattnet av alltför stor hårdhetsgrad.

4. Sanden för fin.

5. Sandens kornform olämplig.

6. Den mekaniska blandningen av ingående
material har ej varit tillfredsställande.

b. Orsaker i proportioneringen.

1. Putsen har genom för stor cementhalt gjorts
betydligt starkare än stommaterialet.

39

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:24:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1940v/0043.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free