- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1940. Väg- och vattenbyggnadskonst samt husbyggnadsteknik /
94

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

sand och längre släckningstid än som vid tidpunkten
ifråga var brukligt här i landet, men enligt erfarenhet
visat sig vara lämpligt.

Då sålunda något egentligt nytt på området icke
var att inhämta från utlandet, beslöts år 1933 att
igångsätta mera fullständiga undersökningar för att
bringa klarhet i förhållandena. Naturligt nog
gjordes därvid början med det i vanlig puts ingående
viktigaste bindemedlet, nämligen kalken. Sedan en del
förberedande undersökningar avslutats, utarbetades
därefter ett preliminärt förslag till kalknormer (år
1936), vilket för yttrande översändes till ett flertal
ämbetsverk, tekniska föreningar etc.
Undersökningarna hava sedermera fortgått, under de senaste årèn i
samarbete med Statens provningsanstalt särskilt vad
beträffar provtagnings- och
provningsbestämmelserna. Med hänsyn till den omständigheten, att de
kalksorter, som finnas att tillgå här i landet, hava i hög
grad varierande egenskaper har utredningsarbetet
blivit mycket omfattade. För närvarande föreligger
dock i koncept ett definitivt normförslag, som inom
närmaste framtiden kommer att publiceras och därför
ej i detta sammanhang skall refereras.

I det följande skall i anslutning till det i uppsatsen
"Putsproblemet i Sverige" anförda meddelas några
synpunkter och erfarenheter angående putsning.

Inledningsvis omnämnes i ifrågavarande uppsats
att till skillnad från Sverige byggnadsmaterialet både
i England och Tyskland är mera begränsat, vilket där
har förenklat putsproblemet. Att detta påstående
icke kan anses vara fullt riktigt, torde inses av
envar. som tagit del av den på senare år tillkomna
utländska litteraturen på området.1 Rätta förhållandet
är nog, att man tidigare i utlandet, i likhet med vad
fallet även varit i Sverige, lämnat åt
murbruksfabriker, murare och förmän, i vissa fall åt
byggnadskontrollanter, att efter gottfinnande bestämma såväl
putsens sammansättning som arbetets utförande och först
på senaste tiden givit sig in på att studera problemet
på mera vetenskaplig grundval. Risken av att
grunda ett omdöme uteslutande på "praktisk erfarenhet"
är påtaglig, då den lätt leder till generalisering, om
man ej gör sig möda med att taga hänsyn till de
speciella förhållanden, som föreligga i varje särskilt fall,
utan rättar sina åtgärder efter den erfarenhet, som
gjorts i andra, kanske icke alls med det
ifrågavarande likartade fall. Detta gäller icke endast
putsnings-arbeten utan är tyvärr mycket vanligt även inom
andra grenar av husbyggnadsområdet. Den
"praktiske" mannen är också i allmänhet mycket säker på
sin sak och imponerar därför i hög grad på en
okritisk uppdragsgivare.

Beträffande s. k. blocksprickor kan nog med ganska
stor säkerhet uttalas, att de huvudsakligen äro att
tillskriva icke fullbordad initialkrympning hos
plattmaterialet. För alla slag av plattor, tillverkade med
cement eller kalk såsom bindemedel, bör med hänsyn
till krympningsrisken uppställas den fordran, att de
icke böra inmuras tidigare än tre månader efter
tillverkningen.

Vid moderna skelettbyggnader, i all synnerhet
sådana med pelare av järn, upkomma i regel sprickor
vid anslutning mellan pelare och fyllnadsväggar. Att

i Se t. ex. Building Research Stations undersökningar och
Principles of Modern Building av R. Fitzmaurice, London 1938.

med säkerhet förebygga uppkomsten av dylika
sprickbildningar, vilka icke kunna tillskrivas felaktigheter
hos putsen utan bero på frångående av den gamla
regeln, att material med olika egenskaper ej böra
kombineras, torde hava sina svårigheter, såvida man
icke övergår till annat konstruktionssystem, som
dock ofta medför ökad anläggningskostnad.

Skall man komma till säkra resultat ifråga om
orsakerna till konstaterade putsskador eller uppställa
föreskrifter till förebyggande av sådana, måste man ha
i minnet, att härvidlag beskaffenheten hos det
putsbärande materialet, i viss mån även hos materialet
innanför detta, är av avgörande betydelse. Känt är,
att t. e. hastigheten hos vattenavdunstningen hos en
tegelyta är avsevärt större än hos en yta av ett
material, som tillverkats med cement såsom bindemedel,
vilket binder uppsuget vatten med mycket stor kraft.
Detta är av särskild vikt att taga hänsyn till, om
puts-ningen verkställes med kalkbruk och under sen
årstid, dä luftens fuktupptagningsförmåga är begränsad.
Om därtill, som under dylika förhållanden ofta brukar
vara fallet, eldning samtidigt pågår, drives fukten
mot ytterfasaden och koncentreras till putsskiktet,
vilket då ej får tillfälle att hårdna, enär som bekant,
kalkbruk icke binder vid högre vattenhalt än cirka
6 %. En därpå följande frostperiod medför, att den
icke hårdnade putsen fryser loss från underlaget. Ett
flertal på senare år konstaterade putsskador hos
plattbeklädda fasader hava uppkommit av nyssnämnda
anledning. Även vid användande av bruk med en
mindre tillsats av cement (t. e. 1 del cementbruk : 3 delar
kalkbruk) hava liknande skador förekommit, detta av
den kända anledningen, att en ringa halt av cement
icke förbättrar vidhäftningsförmågan hos bruket.
Under här påtalade förhållanden bör bruket tillredas av
lika delar kalk- och cementbruk, varvid hårdnandet
tryggas, även om vattenhalten är jämförelsevis hög.
Vid University of Wisconsin för ca 15 år sedan
utförda undersökningar hava sålunda visat, att för bruk
av nyssnämnda sammansättning vidhäftningen till och
med blir bättre än för rent cementbruk i blandning
1 :3, och av Erikssons provningsresultat framgår, att
ett kalkcementbruk med liten cementtillsats ger sämre
vidhäftning än utan sådan tillsats. Detta bekräftas
för övrigt bland annat av resultaten av ett par
puts-ningsarbeten, vilka för några år sedan utfördes här
i Stockholm med första påslag av lika delar kalk- och
cementbruk så sent som under november månad, då
flera frostperioder uppträdde kort tid efter putsens
påslagning. Putsbäraren (stommaterialet) utgjordes i
dessa fall av gasbetong.

Med anledning av vad som framhålles i uppsatsen
beträffande fasadväggar till byggnader i trakter, där
nederbörden är stark och ihållande må påpekas, att
kapillära material, såsom puts, vilka beretts med
bindemedel av t. e. kalk eller cement, i allmänhet
uppvisa viss förmåga, av självtätning vid vattenmättning1
(fig. 1). Detta är däremot icke fallet med exempelvis
produkter tillverkade av lera, vilken brännes efter
formningen, t. e. tegel, sannolikt beroende på att
genom bränningen porerna förstoras i sådan grad, att
de icke med nämnvärd kraft förmå binda uppsuget

1 Jfr N. Royen. Några undersökningar och erfarenheter
rörande fuktskadade byggnader, Byggmästaren 1931 A. U.
nr 21 samt Undersökningar rörande sprickbildningar i
kalkstensplattor, Byggmästaren 1933 A. U. nr 11.

94

27 juli 1940

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:24:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1940v/0098.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free