- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1940. Väg- och vattenbyggnadskonst samt husbyggnadsteknik /
99

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

VÄG. OCH VATTENBYGGNADSKONST SAMT HUSBYGGNADSTEKNIK

vägtekniska yrkets utövare att söka efter de lokala
förhållandena mera avpassade och billigare
arbetsmetoder än de förut vanliga. Detta har även gällt
vägbeläggningar i betong, vilka i sin första början
voro behäftade med åtskilliga brister, som emellertid
nu efter lång erfarenhet på området äro i stor
utsträckning eliminerade.

Men man har nu ej ansett sig kunna nöja sig med
de obestridligen förstklassiga resultat man i regel
kommit till genom de hittills standardiserade
utförandena med en ganska kraftig dimensionering, lämpad
efter medelgoda grundförhållanden. De nuvarande
vägmedlens i förhållande till behovet utomordentligt
stora knapphet har beträffande många av de övriga
vägbeläggningstyperna, t. e. i asfalt och tjära,
fram-tvungit en hel del enklare utföranden, tillhörande de
halvpermanenta beläggningarna.

Ifråga om betongbeläggningarna har man med rätta
resonerat som så, att, då nu dessas långt avancerade
teknik uppenbarligen givit så pass förnämliga resultat
även vid jämförelsevis ojämna grundförhållanden, man
på bärkraftigare och pålitligare undergrund borde
kunna reda sig med klenare dimensioner och därmed
åstadkomma ekonomiska besparingar. Härvid har
man fått ett gott stöd i den under senare tider
åstadkomna rationaliseringen av hela betongtekniken.

En ytterligare hjälp i dessa strävanden har man
erhållit genom att även för betongbeläggningarna
använda sig av vibreringsmetoden, ett arbetsförfarande,
som redan så tidigt som 1917 började användas vid
betongarbeten i Frankrike, och som nu i hög grad
utvecklats genom tillkomsten av vibreringsmaskiner
med en normal slagfrekvens av upp till 4 000 à 5 000
slag och mer i minuten, vilken åstadkommer en
utomordentligt stor täthet och därmed styrka hos betongen;
detta medger i sin ordning användandet av klenare
dimensioner hos beläggningarna.

Länge har man emellertid känt sig osäker om
inflytandet av en sådan förtunning av beläggningen.
Ytterst värdefulla försök ha dock blivit utförda pä
olika håll i utlandet och särskilt i U. S. A., där Bureau
of Public Roads stått för rusthållet.

Den nu ifrågavarande rapporten från statens
väg-institut, för vilken svara ingenjörerna von Matern,
Röhfors och Wästlund, lämnar en synnerligen
intressant och värdefull inblick i de verkningssätt, som
karakterisera den vibrerade betongbeläggningen.

Dessutom redogöres i rapporten i korthet för försök
med en ny metod för utförande av betongbeläggning,
som efter uppfinnaren, en norrman, fått namnet
Holterbetong. Denna karakteriseras i huvudsak av att
materialierna blandas på själva vägbanan i st. f. i
blandare. Sålunda utbredes först på den väl
avjämnade vägbanan ett lager maskinblandat cementbruk
och därefter på detta ett lager sten. Dessa lager
blandas därefter med hjälp av en specialmaskin,
"piggvalsmaskin", som pressar stenen ned i bruket
och knådar dessa tillsammans. Härefter följer en
intensiv stampning och vältning, som i sin ordning
bidrager till en avsevärt ökad täthet. Beläggningar av
denna typ med 10—12 cm tjocklek ha visat mycket
goda resultat.

Med stöd av erfarenheterna från de under åren
1935 och 19 36 utförda provvägarna och särskilt
vibro-betongvägarna med såväl detaljerade undersökningar
av grundmaterialet som omfattande provningar av
färdiga beläggningar, vilka närmare beskrivas i
rapporten, har ökad klarhet vunnits om olika detaljer i
konstruktionerna och dessas verkningssätt.

Sålunda har man bl. a. konstaterat, att en så tunn
beläggning som 8 cm icke ger säkra resultat, men att
redan en beläggning om 10 cm på god undergrund
och med ett förstklassigt utförande samt i övrigt nor-

mala förhållanden bringar beläggningen inom
säkerhetens gräns.

För att taga ett annat viktigt exempel ur de vunna
resultaten må nämnas att en cementhalt av 275 kg/m3
kan anses som normalt minimum.

Undersökningarna ha vidare lämnat ökad kännedom
om relationerna mellan betongmaterialets täthet,
hållfasthet och elasticitetsmodul. Bärigheten hos
undergrunden har — såsom också var att vänta — visat sig
utöva ett starkt inflytande på beläggningarnas
hållfasthet. En beläggning med en cementhalt av 275
kg/m3 och 10 cm tjocklek emotstod en brottbelastning
av 5 500 kg på gammal hård vägkropp, men blott
4 500 kg på ny, men någorlunda hård vägbana, vilande
pä undergrund av lerjord.

Genom anbringande av provbelastning på olika delar
av beläggningarna har man erhållit siffermässiga
uttryck för de växlande påkänningarna på dessa och de
förstärkningar i form av lokala armeringar eller ökad
godstjocklek, som därmed erfordras.

I en särskild teoretisk behandling av frågan om
påkänningar i betongvägar ha jämförelser gjorts bl. a.
med de på detta område vanliga formlerna av
amerikanska vägteknikern Westergaard. Härvid synes man
få bekräftad erfarenheten, huru svårt det är att på
grund av de många inverkande faktorerna, såsom
belastningens storlek, betongens växlande beskaffenhet
och krympning samt temperaturförhållandena, exakt
beräkna påkänningarna av trafiklasten på en
betong-väg, varför man allt fortfarande tvingas att nöja sig
med approximativa beräkningar.

I en särskild del av rapporten ingår ing. Wästlund
på en studie av påkänningarna särskilt med hänsyn till
dels trafiklast, dels likformig avkylning och
krympning, dels olikformig temperatur i betongplattorna.

Genom de verkställda undersökningarna, för vilka
i detta referat endast kunnat lämnas en summarisk
överblick, har betongbeläggningstekniken utan tvivel
förts ett kraftigt steg framåt. Säkerligen har också
genom dem lämnats en god grundval för en under år
1939 av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utgiven
"Arbetsbeskrivning för tunn beläggning av
cementbetong på bärigt underlag", som nu tjänar som norm
för utförande av denna nya form av "halvpermanent"
beläggning.

G. Dg.

Handbuch der Werkstoffprüfung, zweiter Band: Die
Prüfung der metallischen Werkstoffe, von E. Siebei,,
26 X 17 cm, XVI + 744 s., 880 fig., J. Springer, Berlin
1939, h. 66 RM, b. 69 RM.

Av föreståndaren för materialprovningsanstalten vid
Tekniska högskolan i Stuttgart, professor E. Siebei har
i samarbete med en rad av de förnämsta tyska
fackmännen på materialprovningens område, såsom
Kör-ber, Pomp, Mailänder och Fry m. fi., påbörjats
utgivandet av en ny handbok i materialprovning. Den
första delen är avsedd att behandla vid sådan
provning använd apparatur. Den andra delen, som nu
utkommit, behandlar provning av metallernas egenskaper i
olika hänseenden. Med tysk grundlighet men dock i
tämligen koncentrerad form ges en översikt över vår
nuvarande kunskap på detta för den moderna tekniken så
viktiga område. Inom vissa delar synes utvecklingen hava
fortskridit till en viss, åtminstone temporär
avslutning. Detta gäller t. e. provningsmetoderna vid
vilande belastning och de teknologiska och
metallografiska provningsförfarandena. Ehuru ett mycket stort
erfarenhetsmaterial nu föreligger rörande metallernas
hållfasthetsegenskaper vid lugn belastning, är dock
fortfarande kunskapen ganska ofullständig såväl
rörande olika materials förhållande vid plastisk flytning
som ifråga om inverkan av fleraxiga spänningstill-

27 juli 1940

99

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:24:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1940v/0103.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free