- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1940. Väg- och vattenbyggnadskonst samt husbyggnadsteknik /
129

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TekniskTidskrift

VÄG- OCH VATTENBYGGNADSKONST
HUSBYGGNADSTEKNIK

REDAKTÖR: RICHARD SMEDBERG
HÄFTE 10 UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 26 OKT. 1940

INNEHÅLL: Frostbeständighet hos högporösa material, av byrådirektör N. Royen. — Vindtrycket på
ställningarna till Svinesundsbron bestämt med modellförsök, av docenten fil. dr Erik Ingelstam och fil. mag.
Torsten Jönsson. — Förskjutningar vid pålning i lergrund, av arbetschef J. H. Arfwidsson. — Föreningar.
■—- Meddelanden. — Bokanmälan. -— Böcker. — Tidskrifter. ’■—• Uppfinningar. — Författningssamling.

Frostbeständighet hos högporösa material.

Av byrådirektör N. ROYEN, Stockholm, LSTF.

Under senare år hava som bekant ett flertal
högporösa material kommit till användning, dels
såsom värmeisolerande beklädnad för ytterväggar av
betong, dels även vid lägre belastningar såsom
bärande och isolerande väggar.

På vanligt sätt utförda frostprovningar med minst
25 frysningar jämte därpå följande upptiningar hava
beträffande ett flertal av dylika högporösa material
visat gott resultat, dvs. materialen hava utan
nämnvärda skador uthärdat detta prov och därför enligt
vanliga normer klassificerats såsom frostbeständiga.
Enligt erfarenhet hava de också kunnat motstå
normala frostpåverkningar vid riktig användning och
lämplig behandling av den yttre fasadytan.

Känt är emellertid att uppfyllandet av nyssnämnda
frostbeständighetsnormers fordringar icke alltid
innebär, att materialet under alla förhållanden i längden
utan skador kan i vått tillstånd motstå inverkan av
låga temperaturer. Redan för mer än 15 år tillbaka
hade förf. kontakt med ett fall, då de av lättmaterial
uppförda ytterväggarna till ett växthus frösö sönder,
trots att materialet ifråga vid tidigare utförd
undersökning visat sig på ett utmärkt sätt bestå
frostprovet. Skadorna uppträdde i nämnda fall naturligt nog
på murarnas yttersidor, dit den inifrån uppsugna
fukten enligt kända lagar koncentrerades vid låg
yttertemperatur. Ännu vanligare är att frostskador
uppträda i bröstvärnen under fönster, och därvid har
konstaterats, att orsaken till sönderfrysningen varit
vattentillförsel uppifrån, beroende antingen på
otätheter hos fönsterbänkarnas avtäckning eller att
kondensvatten från fönstrens insidor trängt ned och
absorberats av väggmaterialet, detta särskilt om
fönstren varit försedda med enkla glas och i all synnerhet,
om luften i innanförvarande lokaler hållit hög grad av
fuktighet, som fallet brukar vara vid en del
fabriks-och liknande anläggningar.

Icke ens om antalet nedfrysningar och därpå
följande upptiningar ökas utöver de normenliga 25 i
överensstämmelse med vad som var fallet vid de
genom Södersjukhusets byggnadskommitté helt nyligen
utförda provningarna1 utgör detta ett särskilt bevis

i S. Nycander, Väg- och vattenbyggnadskonst 1939, h. 2
och 8.

för att materialet kan motstå inverkan av låga
temperaturer under nyssnämnda, exceptionellt svåra
betingelser.

Känt är att frostbeständigheten hos ett material i
första hand är beroende på dess struktur, vilken, för
att gynnsamt resultat skall kunna påräknas i nämnda
avseende, måste vara genomgående likartad och
uppvisa en lämplig fördelning av kapillärer och storporer
eller kanaler. Vattenmättas ett dylikt material
enbart genom absorption, uppsuges vattnet av
kapillärerna, medan storporerna förbliva ofyllda. Vid därpå
följande nedfrysning pressas fina isnålar ur
kapillärerna in i storporerna, och om dessas volym är minst
lika stor som isnålarnas, brukar materialet
karakteriseras såsom (teoretiskt sett) frostbeständigt. Detta
kan med andra ord uttryckas så, att
vattenfyllnads-talet skall teoretiskt utgöra högst 90 % eller enligt
Kreüger1 praktiskt högst 85 %.

Emellertid tillkommer en del förhållanden, vilka
medföra, att frostbeständighetsproblemet icke är så
enkelt, som här ovan angivits. Även om
porfördelningen motsvarar optimum, kan nämligen inträffa att
frostbeständighet icke är förhanden, detta beroende
därpå att volymökningen vid isbildningen i
kapillärporerna på grund av motstånd vid isnålarnas
fram-pressning förorsakar så stora spänningar i väggarna
mellan storporerna, att dragbrott uppkommer.
Härvidlag inverkar icke blott draghållfästheten utan även
töjningen vid brottgränsen hos materialet, och ur
denna synpunkt är utan tvivel fördelaktigt, om
materialet besitter stor draghållfasthet och har stor
töj-ningskoefficient. Särskilt vid mycket porösa
material finnes anledning till förmodan, att lokala inre
bristningar uppträda av nyssnämnda orsak, och
dessa, Som ej ge sig tillkänna vid det vanliga frostprovet
samt icke heller kunna utrönas genom bestämning av
vattenfyllnadstalet, hava tendens att efterhand
fortplanta sig i materialet, om detta utsättes för
upprepad nedfrysning och upptining.

En möjlighet att praktiskt utröna, huruvida
frostbeständighet hos ett material i verkligheten är
förhanden, är att uppmäta längdändringarna hos
provkroppar under nedfrysnings- och upptiningsperioder

i h. Kreüger, I. v. a. handl. nr 24.

28 sept. 1940

129

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:24:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1940v/0133.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free