Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk. Tidskrift
80 /OO f20
Fig. 1.
na, ett förfaringssätt, som i begränsad omfattning
till-lämpades av förf.1 för 17 år sedan och även finnes
omnämnt i "Högre kurs i byggnadsteknik".2 I fig. 1
angivas grafiskt resultaten av några vid Kungl,
byggnadsstyrelsens laboratorium utförda längdmätningar
av vattenmättade lättmaterial under
nedfrysningsperioden. Provkropparna, som hade dimensionerna
5 X 7 X 20 cm, utsattes vid dessa försök under cirka
tre timmars tid för en temperatur av —26° à 30°C,
varvid temperaturen i prismornas mittpunkt
efterhand sjönk till —1°C i enlighet med den i fig. 1
visade kurvan, och deras medeltemperatur hade under
samma tid sjunkit till ungefär — 10°C. De skilda
materialen förhöllo sig som synes mycket olika vad
avser längdändringarna under nedfrysningsperioden.
Karakteristiskt för samtliga material var, att de
närmaste tiden efter nedfrysningens början förkortades
något, men i fortsättningen var förloppet ganska
varierande, i det att en del prov efter någon tid ökade
i längd (nr 1 och 4), medan däremot andra (nr 2, 3
och 5) fortsatte att förkortas ned till en viss
minimilängd, vilken därpå bibehölls nästan konstant under
den tid undersökningen pågick. Av kurvornas
förlopp framgår beträffande provkropparna nr 1 och 4
att storporerna antingen ej hade tillräckligt stor
volym för att utan utvidgning upptaga isnålarna eller att
dessa rönt stort motstånd mot framträngandet genom
kapillärgångarna, vilket förhållande även medför viss
utvidgning. Den vid nedfrysningen konstaterade
förkortningen hos provkropparna nr 2, 3 och 5 var
större än vad som motsvarar den beräknade
längdändringen tillföljd av temperatursänkningen vid utgång
från utvidgningskoefficienten för torrt material. Detta
torde förklaras därav, att kapillärporerna under
nedfrysningsperioden varit fyllda med is, vars
utvidgningskoefficient vid temperaturändring utgör cirka
1 N". Royen, Betongens krympning" och svallning, Tekn.
mecldel. från Kungl, vattenfallsstyrelsen, Ser. B, nr 3, 1924.
- N. Royen, Väggar av tegel och lättbetong.
0,000035, dvs. är sex à tio gånger så stor som för de
torra högporösa materialen. Provkropparna nr 2, 3
och 5 uppvisade icke någon diskontinuitet ifråga om
längdändringarna vid nedfrysningen och kunna
därför ur frostbeständighetssynpunkt betraktas såsom
bättre än nr 1 och 4.
Längdändringskurvornas förlopp, såsom detta
framgår av fig. 1, kan sägas bidraga till klargörande
av respektive materials egenskaper vid
temperaturändringar under fryspunkten men är icke
utslagsgivande vad avser frostbeständigheten hos
materialen. Ur denna synpunkt är bestämningen av den
permanenta längdändringen efter vattenmättning,
nedfrysning och därpå följande upptining samt
uttorkning till ursprunglig vikt (före vattenmättningen)
av större betydelse. Om vid en dylik cirkelprocess
permanent längdökning konstateras, kan härav
dragas den slutsatsen, att bristningar uppträtt uti
materialet, vilket därför ej är att betrakta såsom absolut
taget frostbeständigt. Under förutsättning att
lämpliga anordningar och apparatur finnes att tillgå, torde
en undersökning av nyss antytt slag knappast ställa
sig mera besvärlig än en på vanligt sätt utförd
frostprovning, och den är under alla förhållanden att
betrakta såsom mera tillförlitlig än en sådan.
Som inledningsvis framhållits äro högporösa
material icke under alla förhållanden att anse såsom
frostbeständiga, även om det vanliga frostprovet utvisar
gynnsamt resultat i nämnda avseende. Förklaringen
härtill är givetvis, att vattenmättningen och
frostverkningens förlopp vid det vanliga frostprovet icke
äro likartade med de förhållanden i nyssnämnda
avseende, som kunna inträffa vid de i praktiken
förekommande ogynnsammaste fallen. Tidigare hava ett
par sådana fall omnämnts, nämligen vattenmättning
på grund av otäta täckningar av bröstvärn eller
kondensation på fönsterytor. Liknande risker föreligga
även, om en yttervägg utföres på sådant sätt, att dess
värmeisolerande förmåga är otillräcklig. Härvid kan
nämligen, även om luften inuti byggnaden ej är
fuktighetsmättad, kondensation inträffa på väggens
insida, om yttemperaturen är lika med eller lägre än
daggpunkten hos den fuktiga luften, vilket har
tillföljd en fortgående vattenmättning inifrån och utåt
för väggen. Här omnämnda fall äro väsentligt
ogynnsammare än det som föreligger, om en av utvändig
puts av lämplig beskaffenhet skyddad vägg utsättes
för inverkan av fukt eller nederbörd utifrån. Vätan
intränger därvid endast till ett mindre djup i väggen,
och under dylika förhållanden uppträda inga
fukt-eller frostskador, försåvitt ej särskilt ogynnsamma
klimatiska förhållanden med slagregn och blåst under
ett flertal dygn i följd kunna förekomma.1
Såsom sammanfattning av det ovan anförda må
framhållas, att även vid s. k. frostbeständiga material
allmänt kända byggnadstekniska regler böra följas,
dvs. fönsterbänkar måste på tillfredsställande sätt
avtäckas och åtgärder till förebyggande av
fuktinträng-ning inifrån genom kondensation vidtagas. Det torde
synas ganska självklart, att nyssnämnda förhållanden
alltid böra beaktas, men förf. har, trots detta, ansett
det vara på sin plats att ytterligare understryka
vikten härav med anledning av att på senare tid för-
1 Jfr H. Kreügee, Putsproblemet, V. V. 1940, h. 21, samt
N. Royen, Putsproblemet, V. V. 1940, h. 25.
130
28 sept. 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>