- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1940. Väg- och vattenbyggnadskonst samt husbyggnadsteknik /
136

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk. Tidskrift

Fig". 2. Håltagningsröret nedslaget. Observera
luftslangarnas anslutning till röret.

bassängbottnens nivå, motsvarande 8 m under
mark-höjd i arbetsschaktet, så skulle utskjutningen av
kajen ej bli av sådan storlek, att den medförde några
risker eller olägenheter med hänsyn till
kajkonstruktionen. Grovleken av den uppborrade lerkärnan
borde givetvis vara något mindre än pålens
medelgrovlek på motsvarande sträcka för att ej pålens
bärighet skulle minskas genom håltagningen.

Försök gjordes först att med jordborr med en
diameter av 20 cm för hand borra upp hål i leran. På
Tingstadsvassen i Göteborg, där de första proven
utfördes, lyckades det att komma ned till närmare 10 m
djup, men när proven sedan fortsattes i
Lindholmshamnen, visade det sig omöjligt att där åstadkomma

Fig. 3. Lerkärnan pressas ur håltagningsröret.

Fig. 4. Utpressad lerkärna, avsedd för uttagning av
provkroppar — röret i liggande ställning för erhållande av
möjligast orörd lera.

djupare hål än 5 à 6 m, emedan lerkärnan vid större
djup sögs ur borret vid lossdragningen. Flera olika
typer av borr prövades (fig. 1), men resultaten
blevo ej nämnvärt bättre. Även om detta hinder på ett
eller annat sätt skulle kunnat övervinnas, visade sig
dock tillvägagångssättet alldeles för omständligt och
dyrbart. Möjligheten att utföra håltagning med
maskindrivet borr övervägdes även, men några
anordningar i den vägen blevo aldrig vidtagna, emedan
förf. fann ett annat, betydligt enklare sätt att
verkställa håltagningen — ett förfaringssätt, på vilket
senare beviljats patent. Försök gjordes sålunda att
stansa ut hålen i leran med ett stålrör som hålpipa.
Röret hade en längd av 12 m och en diameter av 25
cm; nedtill var det helt öppet och upptill lufttätt
tillslutet med ett till slagdyna utbildat lock. För att
vid rörets nedslagning möjliggöra den inneslutna
luftens avgång försågs röret med en luftventil i övre
änden, och för att vid rörets uppdragning kunna
förhindra lerkärnans utsugning fastsvetsades längs
rörets utsida ett klent rör, genom vilket komprimerad
luft från en vanlig arbetskompressor kunde tillföras
håltagningsrörets nedre ände. Resultatet blev efter
en del experimenterande synnerligen
tillfredsställande, och med nämnda enkla anordning kunde sedan
håltagningen utföras både enkelt och billigt med hjälp
av samma pålkran, som slog ned pålarna. Sedan
röret hissats upp i pålkranen, inriktats och den i övre
änden befintliga luftventilen öppnats, trycktes det
ned med den 2 ton tunga hejaren, så långt det gick,
varefter några lätta slag med hejaren voro nog att
bringa ned det till fullt djup. Omedelbart därefter
släpptes tryckluften på vid rörets nedre ände, och
det med lera fyllda röret drogs upp med
pålkrans-vinschen. Sedan därefter rörmynningen förts något
åt sidan och förut nämnda luftventil stängts,
trycktes lerkärnan ur röret med hjälp av den tillgängliga
tryckluften. Dessa arbetsoperationer gingo bäst att
genomföra i oavbruten följd; och pålen nedslogs ome-

136

28 sept. 1940

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:24:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1940v/0140.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free