Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
Fig. 5.
alla snitt. Eftersom inga godtagbara skäl ännu
framkommit härför har man fortfarande rätt att ställa sig
förbehållsam till ingenjör Kjellmans slutsatser, även om de
skulle visa sig vara riktiga i gränsfall.
För att komma vidare är det nödvändigt att diskutera
elasticitetsdiagrammet för lera. Härvid är man dock på
grund av bristfälligt experimentellt underlag tvungen att
i viss utsträckning ingå på spekulationer.
Belastas en provkropp med 10 % av skjuvbrottlasten
erhålles genast en liten förskjutning, representerad av
linjen Oai i fig. 4. Bibehålles lasten vid samma värde,
fortsätter emellertid förskjutningen.
Dygnsförskjutningarna representeras av avstånden mellan tvärstrecken på
den horisontella linjen ai&i. Dessa bilda en konvergent
serie: punkten b i uppnås sålunda först efter lång tid.
ökas därefter lasten hastigt till 20 % erhålles genast
förskjutningen ltd? och därefter krypningen o2&2-
Begynnelsetermen i dygnsförskjutningsserien blir dock
större och konvergensen mindre än vid ai. Därför blir
O2&2 längre än ai&j.
Vid fortsatta lastökningar blir förhållandet analogt,
ända till dess att man kommer upp till brottlasten «i0.
Här kan man förmoda, att begynnelsetermen är allra
störst och att serien icke är konvergent. Efter en viss
totalförskjutning, B, brister det inre sammanhanget i
leran: motståndet minskar avsevärt eller upphör.
Det troliga förloppet av spänningsminskningar kan
även åskådliggöras. Vid hastig spänningsminskning från
tillståndet c3 följer förskjutningen linjen c3d3. Härefter
kan följa en sakta återgående deformation d3e3. ökas
lasten åter till samma som vid c3, så erhålles
deformationen f3. Nästa gång spänningscykeln upprepas hamnar
man vid g3. Enligt Samsioe1 är (för sand) f3g3 < c3/3.
Huruvida detta endast torde vara ett tidsfenomen i
likhet med dygnsförskjutningens minskning, eller om
förskjutningen även är beroende av spänningscykelns
storlek, torde vara outrett. Det är vidare klart att man i
en spänningscykel, som på lämpligt sätt avpassas efter
tiden, kan följa en inom vissa gränser godtycklig linje,
t. e. den streckade linjen mellan c3 och f3.
Om vid C10 icke kraften hålles konstant, utan
förskjutningshastigheten regleras, säg till hälften av
förskjutningshastigheten vid konstant last, så kan man vänta
sig, att spänningarna skola komma att minska och brott
inträffa vid Bi.
1 Samsioe: über die Beziehung zwischen Deformation und
Spannung-, grad.-avh., Stockholm 1935.
På grundval av detta resonemang kan man tänka sig
följande elasticitetskurvor: Påföres belastningen
synnerligen långsamt, erhålles den förskjutningskurva OH i
fig. 5, som förbinder punkterna O&1&2 • ■ • B i fig- 4.
Påföres lasten ögonblickligt, följes en (rät?) linje upp
till brottet C. Ifall provkroppen bibringas konstanta
förskjutningar per tidsenhet y = ct torde, om c går mot
noll, kurvan OH återfås och, om c blir mycket stort,
linjen OC erhållas. För någon viss ändlig hastighet c
följer provkroppen kanske linjen OD. Kommen till D
kan plasticiteten ta överhanden, så att kraften nedgår
till E. Därefter kanske kraften håller sig konstant under
en längre sträcka för att slutligen nedgå till brottet F.
Hela förloppet bestämmes bland annat av plasticiteten
såsom funktion av tid och spänning. Om hastigheten c
är ännu mindre, kan man efter samma principer kanske
erhålla diagrammet OGGi. Av dessa bägge exempel
framgår, att ett tröskelvärde D resp. G kan uppkomma i
elasticitetsdiagrammet. Vidare kan i samband härmed
framhållas, att det är just den stora utsträckningen av den
horisontella delen av kurvorna OF och OGi, som gör
beräkningsmetoden för cirkulärcylindriska glidytor
tilllämplig. Detta föresvävar tydligen ingenjör Kjellman i
hans elasticitetsdiagram i fig. 1 och fig. 2.
I ingenjör Kjellmans exempel, fig. 3, äro
skjuvspän-ningarna enligt beräkningsmetoden för
cirkulärcylindriska snitt nära konstanta inom ett större område. Även
de verkliga skjuvspänningarna få kanske anses vara
relativt jämnt fördelade. Det måste medgivas, att det
i detta fall icke skulle vara otänkbart med en samtidig,
utan spänningsökning fortgående deformation inom ett
större område, vilket äger rum enligt vad ingenjör
Kjell-man så bestämt vidhåller.
Låt oss emellertid tänka oss ett stadium av bankens
utfyllnad innan elasticitetsdiagrammets tröskelvärde
uppnåtts. Skjuvspänningen är då störst kanske vid
punkt A i ytan A i fig. 3. Vid punkt At i ytan A, 5 m
från punkt A, är skjuvspänningen kanske endast hälften
så stor. När banken ytterligare påfylles, må
elasticitetsdiagrammets tröskelvärde först överskridas i punkten A.
Härefter presteras ökat motstånd mot yttre krafter, icke
av spänningsökningar vid punkten A, utan vid punkter
med lägre spänning t. e. vid A±. Förskjutning (icke
brott) vid punkt A fortgår däremot i den mån de
fortsatta deformationerna och spänningsupptagningarna i
andra delar av lerkroppen så fordra. För radiellt i
förhållande till punkt A belägna punkter har tröskelvärdet
aldrig överskridits, och då spänningen t. o. m. kan
minska i A, så undkomma radiellt i förhållande till
flyt-ytan belägna punkter sådana flytningar, som fortgå utan
spänningsökningar. Härav följer som sannolikt, att flyt- .
ytorna utbreda sig huvudsakligen i sin egen riktning,
så att tunna glidskikt bildas, vilka slutligen dela
lerkroppen i två delar. Därefter låter skredet icke länge
vänta på sig.
Är skjuvningsmaximum i leran utpräglat, eller
framförallt då det utbildas ett tröskelvärde i
elasticitetsdiagrammet, bör det alltså vara fullt möjligt att i
förhållande till punkten A radiellt belägna punkter ej
utsättas för samtidig flytning. I så fall blir en vid
punkten A genomgående påle utsatt för en tämligen
lokalt verkande avskärningskraft.
Uppkommande flytytor kunna alltså bidra till att göra
förhållandena för pålarna i fig. 3 gynnsammare än vad
ingenjör Kjellman vill göra gällande att de äro. Å
andra sidan medges, att påfrestningen kan bli
ogynnsammare än vad som skulle erhållas enligt den
beräkningsgrund, som användes för örebropålningen. Men
de statiska förhållandena vid örebropålningen och i
ingenjör Kjellmans exempel äro helt olikartade.
Ingenjör Kjellman får dock icke glömma, att jag på hans
anmodan redogjort för den metod, som godtagits för
beräkning av pålningen i Örebro, samt att jag icke utgivit
154
23 nov. 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>