- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1940. Väg- och vattenbyggnadskonst samt husbyggnadsteknik /
158

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

då cyklonen hade passerat, vände sig vinden, och
vattnet steg 3,0 m vid N stranden, under det att 6 km av
sjöbottnen vid S stranden blottlades. Efter ytterligare
några timmar hade sjöytan återtagit sitt normala
läge. Vid den förstnämnda stormen drunknade 150
personer och vid den sistnämnda omkommo 2 000
personer. Omfattande arbeten pågå för närvarande för
att genom byggnader av jordvallar utmed stora delar
av stränderna göra trakten trygg mot översvämningar.
Dessa arbeten beräknas kosta 18,5 mill. dollars.

Hellström påpekar att vindens inverkan kan ha
mycket stort inflytande på sjöars avbördning. Såsom
exempel omnämnes att i januari 1923 under en SV
storm föll Vänerns vattenstånd vid Vänersborg 0,6 m,
varvid vattenföringen hastigt sjönk från 295 till 195
m3/s.

Vid planerandet av sjösänkningsföretag bör hänsyn
tagas till vindeffekten, likaväl som man icke kan
bortse från den minskning i naturlig
magasineringsförmåga som — till förfång för vattenverksägare i det
från sjön kommande vattendraget — i regel uppstår
vid sjösänkningar. I detta sammanhang erinrar förf.
om den fatala situation som uppstod vid kraftverken
i den från Hornborgasjön kommande ån Flian efter
sänkningen av nämnda sjö. Vid lågt vattenstånd, när
vind blåste mot utloppet, kunde mitt i sommaren en
veritabel vårflod inträffa, under det att, då vinden
blåste från utloppet, vid vissa tillfällen icke en
vattendroppe kunde framrinna.

När den 174 km långa Ems—Weserkanalen
byggdes insattes i kanalen 6 luckor, varigenom kanalen
uppdelades i sektioner. Detta skedde för att
förhindra fullständig torrläggning av hela kanalsträckan
om utskärning sker i någon av de höga bankarna.
Kort efter kanalens byggande fann man att
vindeffekten tidvis medförde mycket stora
vattenståndsvariationer vilka försvårade båttrafiken. Genom att vid
sådana tillfällen hålla luckorna nedsänkta kunde
vindeffekten reduceras betydligt. När en båt skulle
passera en lucka, uppdrogs denna och sänktes sedan båten
passerat.

Hellström har genom sin avhandling på ett sätt
som rönt officiellt erkännande klarlagt sitt ämne,
påvisat dess betydelse och givit en konkret vägledning,
då det gäller att bedöma storleksordningen av de
fenomen som kunna framkallas av vindens inverkan på
vattnet i sjöar och kanaler. Väg- och vattenbyggaren
kan hädanefter vid planeringen av åtgärder till
neutraliserande av vindeffekten stödja sig på fakta, en
förmån som tidigare icke varit förhanden.

F—é.

Fordanipning fra beton i straalevarmedæk, av E.

Suenson, 21 X 13 cm, 7 s., 2 bild. Köpenhamn 1940.

I en nybyggnad med bjälklag av armerade
betongplattor med ingjutet rörsystem för uppvärmning
ut-lades ekparkettgolv, då betongytan efter en tids
uppvärmning visade sig torr och dammande.
Mellanrummet mellan betongen och parketten var utfyllt med
granulerad, bränd moler.

Under parkettläggningen avbröts uppvärmningen,
och snart därefter började parketten bågna. Vid
uppbrytning visade sig parketten besatt med
vattendroppar på undersidan.

Då vattnet tydligen måste ha förångats ur betongen
och kondenserats på den kallare golvbeläggningen,
igångsatte Laboratoriet for Byggeteknik en
undersökning för att utröna, huru mycket vatten betong
avgiver vid uppvärmning.

Undersökningen omfattade tre betongsorter, alla
med samma cementmängd, 297—298 kg/m3 men med
olika förhållande mellan de ingående sand- och maka-

dammängderna. Vid 75 dygns ålder insattes proverna
i värmeskåp med konstant temperatur av 40°C.
Genom daglig vägning kontrollerades viktsminskningen.
Då denna upphört, höjdes temperaturen till 60°C, där
den bibehölls tills den åter påbörjade viktsminskningen
upphört, då ytterligare höjning skedde.

Viktsminskningen vid 40°C upphörde efter 53 dygn
och utgjorde då ca 40 kg/m3 betong. Till en början
minskade den sandrikaste betongen snabbast i vikt,
därefter den stenrikaste. Då jämvikt uppnåtts vid
100°C, utgjorde viktsminskningen för den stenrikaste
betongen 60,4 kg/m3 och för den sandrikaste 55,4
kg/m3.

Förf. drager av undersökningen den slutsatsen, att
vid bjälklag med uppvärmningssystem av denna typ
bör slitlager, som kan skadas av fuktigheten, antingen
icke påläggas förrän tidigast två månader efter
uppvärmningens början, eller ock skyddas mot
fuktigheten genom en isolering på betongplattans översida
eller genom ventilation av mellanrummet mellan
betongen och slitlagret.

C. E. Holmberg.

Säkerhetsproblemet i byggnadskonsten, avhandlingar
av Walter Kjelllman och Georg Wästlund. IVA:s
handl. 156, 24 X 17 cm, 58 s., 7 bild., Stockholm 1940,
3: 50 kr.

Häftet återger med vissa ändringar de båda
avhandlingar, som belönades med första och andra pris vid
Ingenjörsvetenskapsakademiens pristävlan 1938 om en
utredning av säkerhetsproblemet i byggnadskonsten.

I den första uppsatsen av Kjellman lägges
huvudvikten vid klargörande av de grundläggande begreppen.
Förf. berör först säkerhetsbegreppets omfattning,
nuvarande definitioner och sätt att bestämma säkerhetens
lämpliga storlek. Efter en analys av
säkerhetsbegreppet uppställes satsen: säkerheten har alltid till ändamål
att minska den brottrisk, som den eller de osäkra
storheterna förorsaka. Med hjälp av sannolikhetslärans
fundamentalsatser härleder förf. vissa satser för
beräkning av dessa brottrisker, enkla och sammansatta, under
förutsättning att de osäkra storheternas
fördelningskurvor äro kända. Valet av den tillåtna relativa
brottriskens storlek bör ske efter en ekonomisk princip på
så sätt, att summan av anläggningskostnaden och den
absoluta risken blir så liten som möjligt. Den absoluta
risken utgör därvid en produkt mellan den relativa
brottrisken, som byggnadskonstruktionen är underkastad, och
den totala kostnad, som ett brott skulle förorsaka.
Denna totala kostnad omfattar även en värdering av
vid brott spillda människoliv och andra ideella värden.
Förf. redogör därefter för de experiment och
utredningar, som bliva erforderliga för bestämning av
hållfast-heternas och belastningarnas fördelningskurvor. Då
dessa undersökningar kräva lång tid föreslås införandet
av vissa provisoriska åtgärder för förbättring av
nuvarande otillfredsställande förhållanden.

Den andra uppsatsen av Wästlund åsyftar
huvudsakligen praktisk-konstruktiva synpunkter på
säkerhetsproblemet. Förf. berör de olika omständigheter, som
inverka på brottrisken, såsom olika slag av åverkningar,
byggnadsmaterialens och undergrundens egenskaper,
konstruktionernas verkningssätt och
beräkningsmetodernas osäkerhet. Särskilt framhålles att vid ett
byggnadsverks projektering undergrundens geotekniska
egenskaper noga undersökas. Det är till följd av bristfällig
grundläggning och slentrianmässig jordtrycksberäkning,
som de flesta kollapser och skador uppstå.
Föreskrifterna rörande tillåtna påkänningar böra avse att ernå
en viss säkerhet mot brott. Tillämpas detta kan man
exempelvis för en i båda ändar inspänd järnbalk använda
33 % högre tillåtna påkänningar än för en fritt upplagd

158

23 nov. 1940

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:24:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1940v/0162.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free