Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk. Tidskrift
ges härigenom förena fördelarna hos vardera
metoden, på samma gång som den i så hög grad
minskar kostnaderna genom kortare luftningstid, mindre
luftmängd och lägre kemikalieåtgång, att ett mera
ekonomiskt förfarande erhålles än med någondera
metoden separat. Guggenheimprocessen lovordades
på några håll i Amerika, men den kan ännu knappast
anses ha blivit tillräckligt prövad i praktiken.
Reningsförlopp.
Den kemiska utfällningen åstadkommes som
nämnts genom tillsättning av kemikalier, främst s. k.
koagulanter, vilka i vattnet reagera med befintliga
eller tillförda ämnen under bildande av olösliga eller
svårlösliga föreningar. Då dessa falla ut bilda de
under absorption och inneslutning av finfördelade
föroreningar gelatinösa flockar, vilka lätt kunna fås att
sedimentera ut. På ett gynnsamt fällningsresultat
inverka ett flertal olika faktorer, såsom slag av
koagulant, dosernas storlek och pH-värdet samt
vattnets behandling.1
Såsom koagulanter kunna ett flertal kemikalier
komma till användning, varvid inom avloppstekniken
järnsalter för närvarande nyttjas mest. En av de
vanligaste koagulanterna är klorerat ferrosulfat (FeS04 •
• 7 H20, eller bättre 6H,0, pius teoretiskt ca 13 %
klor, varigenom en blandning av ferriklorid och
ferrisulfat erhålles, som även kan skrivas FeClS04,
ferrikloridsulfat). Ferrosulfat kommer även till
användning i kombination med kalk eller på sista tiden
med syrabehandlat natriumsulfat (vattenglas). Av
andrå förekommande koagulanter må särskilt
framhållas ferriklorid (helst flytande, med i Amerika ca
40 % och i Europa ca 52 % FeCl3), ferrisulfat
(vanligen vattenfritt Fe2(S04)3, hållande 20—22 % Fe’")
samt aluminiumsulfat [A12(S04)3 • 18 H.,0, eller bättre
9 H20]!
De viktigaste reaktionsförloppen äro följande:
2FeCl3+3Ca(HC03)2=2Fe(0H)3+3CaCl,+6C02 (1)
fällning
2 FeCl3 + 3 Ca(0H)2 = 2 Fe(OH)3 + 3 CaCl2 (2)
fällning
Fe2(S0J3 + 3 Ca(OH)„ = 2 Fe(OH)3 + 3 CaS04 (3)
fällning
FeS04 + Ca(OH)2 = Fe(0H)2 + CaS04 (4a)
4 Fe(0H)2 + 02 + 2 H20 = 4 Fe(OH)3 (4b)
fällning
Al2 (S04)3+3Ca(HC03>2=2A1 (OH)3+3CaS04 + 6C02 (5)
fällning
A12(S04)3 + 3 Ca(OH)2 — 2 Al(OH)3 + 3 CaS04 (6)
fällning
Man kan icke på förhand giva någon koagulant
direkt företräde framför de övriga. Vilken
koagulant som bör komma till användning, får i varje
särskilt fall bli föremål för en teknisk-ekonomisk
undersökning. De olika järnkoagulan terna uppges vara
på det hela taget tämligen likvärdiga, räknat efter
halten Fe’"’. Aluminiumsulfatet kommer icke så
ofta till användning som järnsalterna, vanligen
uppges det ställa sig dyrare. Men det måste alltid beak-
1 Det verkliga förloppet vid kemisk fällning är tämligen
invecklat, och det skulle föra för långt att här ingå på en
närmare beskrivning därav. Förloppet kommer emellertid att
ev. behandlas i en senare uppsats av förf. om kemisk rening
av vattenledningsvatten, till vilken här hänvisas.
tas, enär det i många fall påstås skänka ett bättre och
emellanåt även billigare resultat. I Amerika tycktes
mig detta särskilt vara fallet vid de reningsverk, som
mottogo förhållandevis stor mängd industriellt
avloppsvatten (dvs. i de fall då avloppsvattnets dåliga
beskaffenhet framtvungit tillgripandet av kemisk
fällning; jfr nedan: "Användningsområden etc.").
För beredning av klorerat järnsulfat åtgår
teoretiskt en klorniängd av ca 13 % av det tekniska
järnsulfatet.- I praktiken går det att hålla sig tämligen
nära detta värde, om blandningen i förväg
iordningställes i en särskild behållare, varvid klorgas eller
klorvatten inledes i en järnsulfatlösning under
omröring. Emellertid är det mycket vanligt, att
blandningen åstadkommes på så sätt, att järnsulf
atlös-ningen allteftersom den doseras ledes till en
klore-ringsapparat och förenas med klorvattnet från
denna. Detta förfarande är bekvämt, men det kräver så
stor kloråtgång, 3—5 gånger den teoretiska mängden,
att vinsten med användandet av denna koagulant —
som annars uppges vara den billigaste av alla
förekommande •— ofta försvinner.
Vid användande av järnsalter är det i regel
nödvändigt att antingen klorera eller också lufta
avloppsvattnet för att förhindra att ferrijonen reduceras till
ferro jon. Även kalkning kan ha samma verkan och
är dessutom välgörande för såväl recipienten som
slammet. Vid klorering för detta ändamål är det
dock icke nödvändigt att tillsätta så stor mängd
klor, som motsvarar klorförbrukningen, utan det är i
allmänhet tillräckligt med omkring 40 % därav.
Dosernas storlek för de olika kemikalierna
är’beroende av så många olika faktorer, att de alltid
måste bestämmas experimentellt genom s. k.
fällningsförsök. Detta tillgår enklast på så sätt, att man
i laboratorieskala söker efterbilda reningsförfarandet
— kemikalietillsättning, flockning och
sedimentering — vid den befintliga eller tillämnade
anläggningen. På prover av avloppsvattnet ifråga,
vanligen om 1 liter, tillsätter man kemikalier i varierande
mängder, varefter proven placeras i en särskild
om-röringsapparat i och för flockning under viss tid med
därpå följande sedimentering. Omröringsapparaten
består av en uppbyggd ställning med 5—8 paddlar
på vertikal axel, vilka drivas av en elektrisk motor
och doppa ned i var sin av försöksbägarna. Under
försökets gång observeras flockbildningen och
sedi-menteringsförmågan, och efter avslutandet utföras —
liksom tidigare gjorts på det obehandlade
avloppsvattnet — olika bestämningar, t. e. av koagulantrest,
pH-värde, suspenderande ämnen,
kaliumpermanga-natförbrukning samt, om tiden medger det,
biokemiskt syrebehov.
Koagulantdosen för järnsalter bör av ekonomiska
skäl ogärna överstiga 10 mg/1, räknat som Fe"". I
allmänhet rör den sig vid de amerikanska
anläggningar jag besökte om ungefär hälften eller något
mer, exempelvis motsvarande 20—40 mg/1 tekniskt
järnsulfat. Det är särskilt att märka, att dosen i
regel ej bör inställas för uppnående av högsta möjliga
reningseffekt. Ofta gäller det endast att uppnå en
viss önskad reningsgrad, och det är då av stor
ekonomisk betydelse att eftersträva att uppnå just denna
men heller icke mer. Härigenom hushållar man på
bästa sätt med kemikalierna, vilkas effekt utan tvivel
162
28 dec. 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
