Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. 1 febr. 1941 - De strålningsfysikaliska grundbegreppen, av Evert Elvegård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
I praktiken är det ofta fördelaktigt att räkna med
logaritmen för opaciteten, som kallas kroppens
ex-tinhtion:
s = log o — — log t. (20)
I regel uppger man reflexions-, absorptions- och
transmissionsförmågan blott vid vinkelrätt infall av
strålningen mot kroppens yta. Vid ljusspridande
kroppar är dock ofta en specificering för olika
riktningar nödvändig. Sådana kroppar förhålla sig i viss
mån som sekundära strålare och kunna tillordnas en
viss emissionsförmåga, strålniugsstyrka etc.
Fig. 3.
Sambandet mellan våglängden X och reflexions-,
absorptions- och transmissionsförmågan för en kropp
brukar ofta framställas i form av en spektralkurva
för respektive förmåga. Ibland måste man taga
hänsyn till olikheter, som kunna uppträda på grund av
strålningens polarisationstillstånd eller kroppens
anisotropi. Vid anisotropa kroppar specificerar man
t. e. extinktionen för det extraordinära och ordinära
strålningsflödet, varvid skillnaden mellan dessa
ex-tinktioner kallas kroppens dikroism ö:
d = ee — e0. (21)
Exempel.
För att illustrera användningen av några av de nu
definierade strålnings-fysikaliska begreppen vilja vi
anföra ett från ljustekniken välkänt exempel. Vi
antaga en strålare med plan och absolut matt yta a,
vars strålningsförmåga är bekant, och vilja beräkna
strålningstätheten, strålningsstyrkan samt
strålningsflödet i ena halvrummet för denna yta.
J. H. Lambert har påvisat, att strålningsförmågan i
olika riktningar för en absolut matt yta är konstant,
symmetriskt kring normalen till ytan, men att den
ändrar sig med cosinus för vinkeln a mellan
riktningen och denna normal. Är sålunda
strålningsförmågan i normalens riktning S„, blir den i riktningen a
Sa = S0 eos a. (22)
Detta uttryck brukar kallas Lamberts cosinuslag för
emissionen och tillämpas i praktiken approximativt
även för ej idealiskt matta ytor.
Enligt (6) se vi genast, att strålningstätheten blir
Aa = S0, (23).
dvs. oberoende av riktningen, från vilken den
bedömes.
Strålningsstyrkan J„ i riktningen « erhålles ur (8):
a
Ja — [5„ eos a da
o
eller
Ja = S0 a eos a — J0 eos a, (24)
varvid J0 = S0a betyder strålningsstyrkan i
normalens riktning. För en absolut matt yta förändrar sig
sålunda också strålningsstyrkan med cosinus för
zenitvinkeln.
Strålningsflödet åt ytans ena sida fås i
överensstämmelse med definitionen (7):
fJgcosadco.
o
På grund av symmetrien kring normalen kunna vi
som rymdvinkelelement dco välja den rymdvinkel, som
begränsas av en oändligt smal zon 2 på en kring
ytan tänkt sfär, såsom fig. 3 visar, så att do kan
uttryckas som funktion av variabeln a:
2
dm = „ = 2 n sin a du.
r2
Således blir
:n/2
P — j"2 n J0 sin a eos a da
o
eller
P = nJ0. (25)
Strålningsflödet åt ena sidan av èn strålande, absolut
matt yta är sålunda n gånger ytans strålningsstyrka
i normalens riktning. Denna relation kommer
mycket ofta till användning inom ljustekniken resp.
strålningsfysiken.
Enheter.
Beträffande måtten för de olika
strålningsfysikaliska begreppen är endast att säga, att de fritt kunna
väljas efter arten av den föreliggande uppgiften.
Strålningsflödet kan t. e. angivas i erg/sek, gkal/sek.
watt eller andra fysikaliska effektenheter. På
liknande sätt väljas enheterna för de övriga begreppen i
anslutning till gängse mått. Strålningsförmågan kan
t. e. mätas i watt/cm2 • sterradian, strålningsstyrkan
i watt/sterradian, bestrålningen i watt/cm2 eller
watt/m2 etc. Några speciella namn för de olika
enheterna har man inte haft behov av att införa.
Den efterföljande artikeln kommer att ägnas åt en
skildring av de fotometriska eller ljustekniska
begreppen och enheterna.
Litteratur.
1) p. Moon: The Scientific Basis of Illuminating
Engineer-ing, p. 533, New York 1936.
2) Deutsche Industrie Normen DIN 5031.
3) Lotd A. Jones : Colorimetry: Preliminary Draft of a
Report ön Nomenciature and Definitions, J. O. S. A. 27 (1937)
207—213.
4) E. C. Crittenden : Terminology and Standards of
Illu-mination, J. O. S. A. 29 (1939) 103—107.
5) P. Moon: Basic Principles in Illumination Calculations,
J. O. S. A. 29 (1939) 108—116.
6) R. Sewig: Handbuch der Dichttechnik I, Berlin 1938.
7) G. Nilsson: Ljustekniska definitioner och enheter samt
mätmetoder inom fotometrien, El. Mat. Fys. Kem. 19: 2 (1936)
85—101.
40
8 febr. 1941 40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
