Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. 1 febr. 1941 - Svensk naturvetenskap på 1700-talet, av F. Neumeyer - Från Styrelsens bord, av R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
men det må vara tillåtet att bifoga, att verket är mycket
ledigt skrivet — nästan som en historisk roman — utan
att man kvävs av materialets enorma omfattning. Citat
ur originalhandlingar och bildmaterialet äro på ett
ytterst skickligt sätt invävda i texten, så att en
helgjuten enhet uppstår, som läsaren ej glömmer. Verket
kompletteras genom en andra del på cirka 200 sidor,
vilken innehåller, noter, bilagor och källor.
Till Hildebrands verk ansluta sig två stora biografier,
som behandla Vetenskapsakademiens sekreterare sedan
1746 P. W. Wargentin (av N. V. E. Norden mark) och
sekreteraren sedan 1784 J. G. Wilcke (av G. W. Oseen).
Dessa verk ge ytterligare detaljerade närbilder av
1700-talets vetenskapliga liv i Sverige. Wargentin och Wilcke
ha mycket gemensamt i härkomst. Bägge två äro
prästsöner och bägge två härstamma från Tyskland
(Wargentins far var emellertid född i Åbo). Med Wargentin
insätter en mäktig expansionstid i Sveriges organiserade
vetenskapliga liv och det är enligt Nordenmark i ej
ringa grad Wargentins förtjänst. Han var
vetenskapsakademiens sekreterare i 34 år och hade de mest
omfattande arbetsuppgifter man gärna kan tänka sig. Det
tillkom honom att redigera vetenskapsakademiens
handlingar (utkommo varje kvartal), att ombesörja
almanackorna, att förvalta akademiens instrumentsamling
ocli bibliotek, att sköta akademiens korrespondens, att
leda nybyggandet av Stockholms observatorium (färdigt
1753), att skriva egna vetenskapliga bidrag till
handlingarna (enligt Thamiska donationen) och att göra
astronomiska och meteorologiska observationer, vilket var
lians egentliga yrke. Han var dessutom aktiv medlem i
Kungl. maj:ts befolkningsstatistiska kommitté, i
Troll-liättekommissionen, i bibelkommissionen samt vid
amiralitetskollegiets sjökartografiska arbete. Hans egna
vetenskapliga insatser ligga på två så vitt skilda
områden som Jupitermånarnas rörelser och
befolkningsstatistiska utredningar. Arbetena publicerades delvis även i
Frankrike, Tyskland och England. Ur allmän synpunkt
har kanske Wargentin sin största betydelse som
organisatör inom svensk vetenskap. Han var den
sekreterare, som först systematiskt ordnade så viktiga ärenden
som utbytet av böcker med utlandet och översättningar
till främmande språk. Akademiens utländska
korrespondens under hans ledning omfattade åren mellan 1759
och 1783 cirka 1 200 avgående brev. Adressaterna funnos
bosatta i Frankrike, England, Ryssland, Tyskland,
Holland, Danmark, Norge, Schweiz, Italien, Ungern och
Amerika. Därtill kommer en omfattande inrikes
korrespondens. Av brev till honom, finnas cirka 4 000
bevarade. Med dessa siffror för ögonen kan man knappast
tro att de moderna kommunikationsmedlen äro
nödvändiga för skapandet av ett intimt samarbete nationerna
emellan. Wargentin har tydligen lyckats även utan
dessa hjälpmedel.
I professor Oseens Wilcke-biografi bli vi bekanta med
en naturforskare som betydligt mera närmar sig våra
föreställningar om en modern experimentalfysiker. Han
var givetvis gynnad av den större mognad som
fysikalisk vetenskap redan hade uppnått på 1750-talet.
Dessutom fick han väsentliga impulser genom sina
studieår vid sitt fäderneslands universitet i Rostock,
Göttingen och Berlin. I Berlin bedrev han matematiska
studier hos den preussiska akademiens stora geni,
Leonhard Euler, och hade tillfälle till fysikaliskt
experimentarbete. Samtidigt utförde han en viktig litterär
uppgift. Benjamin Franklins världsberömda skrift "New
experiments and observations ön Electricity, made at
Philadelphia in America", som år 1751 hade publicerats
i London, översatte han till tyska (1758) och försedde
den med kommentar. Det förefaller mycket sannolikt
att de flesta teorier och praktiska försök ur
elektricitetsläran, som till stor del utgjorde resultatet av hans
forskareliv, härstamma ur Franklins tankevärld. Wilckes
arbeten av bestående värde ligga på elektricitetslärans
och värmelärans område. Han upptäckte 1762
elektroforen, vilken i allmänhet tillskrives italienaren Volta
(1774). Vidare uppställde han 1777 en elektromagnetisk
teori, som på många väsentliga punkter överensstämde
med Faradays 60 år senare uttalade tankar. Mycket
värdefulla blevo hans jordmagnetiska undersökningar
(1763:—68). Därvid koncentrerade han sig särskilt på
magnetnålens deklination, konstruktionen av en
inklina-tionskompass, arbeten om turmalmkristallerna samt en
värdefull jordmagnetisk karta. Wilckes kompass
användes av en svensk kapten vid flera segelfärder till Kina.
Norrskenets elektriska natur sysselsatte honom också
i många år. På värmelärans område tillkommer Wilcke
hedern att år 1772 vid snösmältning ha upptäckt det
latenta värmebegreppet. Anmärkningsvärt är det sätt
varpå han bestämt olika fasta kroppars specifika värme,
trots svårigheterna med den tidens ofullkomliga
mätinstrument och de använda metallernas ringa
renhetsgrad.. Särskild omsorg har Wilcke dessutom ägnat
skydragens och luftvirvlarnas natur. Han uppställde en
egen teori, enligt vilken det skulle vara elektriska
krafter, som draga luften med sig. Även uppslaget
till dessa undersökningar kan man härleda från
Benjamin Franklins brev om elektricitetsläran, i vilka för
första gången atmosfärisk elektricitet behandlas. Wilckes
arbetssätt att jämföra och kombinera erfarenhetsvärden
med teoretiska beräkningar erinrar i viss mån om
moderna, naturvetenskapliga arbetsmetoder. Åren 1759—61
höll han föreläsningar i experimentalfysik på
Riddarhuset efter att ha blivit utnämnd till "Thamisk Lector
i Experimental Physiken". Trogen
vetenskapsakademiens grundregler att behandla ämnen "som äga någon
wärckelig nytta i det allmäna wäsendet", skrev Wilcke
även arbeten om nya sätt att elda, om åskskydd,
plogkonstruktioner, "väderväxling på fartyg" (= ventilation),
förbättrade matlagningsredskap ("Papins gryta"). Han
deltog också i kampen mot sädesmasken. I hans senare
livsskede visa sig redan de första tecknen till en ny tid.
Det är kemiens stora upptäckter, som upptaga hans
tankar. Lavoisiers och Scheeles arbeten blevo då
bekanta. Wilcke började 1784 en korrespondens med
apotekaren Scheele i Köping. Den pågick i två år till
Scheeles död (originalbreven, mest på tyska, äro
avtryckta i biografiens bilaga). Under tiden hade den
industriella revolutionen i Europa satt in. ’Sedan 17’65
surrade i England de med vattenkraft drivna
spinnmaskinerna, och Watts förbättrade ångmaskin var några
år senare i full användning. Den gamla
"naturkunnighetens" tid var förbi.
F. Neumeyer.
Från Styrelsens bord.
Det nya årets första styrelsesammanträde hölls den
8 januari med ej mindre än 28 ledamöter och
suppleanter närvarande.
Ordföranden, myntdirektör Alf Grabe, öppnade
sammanträdet med ett hälsningsanförande, vari han som
program för föreningens arbete och för sin uppgift
som nytillträdande ordförande framhöll strävan att
genom ingenjörernas insats i samhällslivets frågor
gagna landet i en allvarsdiger tid och att samtidigt
hävda teknikens och ingenjörernas rätt att bliva
representerade. Dir. Grabe uttalade slutligen den
förhoppningen, att styrelsens uppgift alltjämt skulle lösas
i det goda kamratskapets tecken.
Bland det femtiotal ärenden som behandlades voro
följande av mera allmänt intresse:
42
8 febr. 1941 42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
