Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6. 8 febr. 1941 - De ljustekniska grundbegreppen, av Evert Elvegård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
t. e. lysförmågans spektrala fördelning, såsom
åskådliggöres av nedanstående schema:
G""
Spektral lysförmåga
j’G""dl = L
Lysförmåga
j"Lda = Z Lysstyrka J L dm = R Ljusflödets ytfördeln.
> 1
pdæ =
Ljusflöde
JB da= 0
Ljusflöde
T
\$dt = Q
Ljusmängd
Q* =
Qp —
SrS’x dl
JoS’i dX
vilka uttryck i det allmänna fallet ej äro lika. rS\
och 0S’x angiva den spektrala fördelningen hos det
reflekterade resp. det infallande strålningsflödet.
Praktiska mätningar.
Vid den praktiska mätningen av de olika
fotometriska storheterna för en lysare kan man t. e.
förfara på så sätt, att man placerar ett fotoelement på
Till slut kan man definiera lysstyrkans spektrala
fördelning enligt (11) som
dl d2$
respektive specifika ljusemissionens spektrala
fördelning enligt (10) som
™ 32 $
G" = -s-s- = -^j, 44
dl dadl
vilka funktioner dock ej uttrycka något mer med
hänsyn till våglängdsberoendet än (30) resp. (40).
Belysta kroppar.
Ljusvärdet för en ytas bestrålning kallas dennas
belysning, som analogt med (14) definieras som
Lamberts cosinuslag för belysningen lyder i
överensstämmelse med (15)
E{ = E0 eos i. (46)
Reflexions-, absorptions- och transmissionsförmågan
för en belyst kropp definieras för ljusflödet på samma
sätt som för strålningsflödet och är också lika i båda
fallen, när resp. spektrala förmåga åsyftas. Angives
däremot genomsnittet för ett av olika våglängder
sammansatt ljusflöde, erhållas i allmänhet olika
värden. Så är t. e. den genomsnittliga
reflexionsförmågan för ljusflödet
JV;.- rS’r dl
jVr 0S\-dl>
medan motsvarande reflexionsförmåga för
strålningsflödet blir
avståndet d från lysaren i en riktning, som angives
t. e. av zenit- och azimutvinklarna a.ß i något
passande koordinatsystem i lysarens yta. För
enkelhetens skull anbringas fotoelementets yta vinkelrätt
mot samma riktning. Elementets yta är a’, och dess
spektrala känslighet antages överensstämma med
F^-kurvan. Det är kalibrerat i belysningsenheter, så att
man avläser belysningen E på detsamma. Lysarens
yta är a och dess projektion vinkelrätt mot
sammanbindningslinjen med fotoelementet as.
Ljusflödet, som utgår från lysaren i riktningen a,
ß och träffar fotoelementet, blir enligt (45)
$a,ß=Ea’. (47)
Detta ljusflöde utsändes inom rymdvinkeln
vilken kan beräknas ur det från matematiska
läroböcker bekanta uttrycket
» = J (48)
under förutsättning, att a’ och d stå i sådant
förhållande till varandra och till den lysande ytans
storlek a, att de med önskad noggrannhet falla inom
uttryckets giltighetsområde.
Om rymdvinkeln a> göres tillräckligt liten genom
lämpligt val av a’ och d, beräknas lysarens lysstyrka
i riktningen a, ß enligt (41):
Skulle omvänt lysarens lysstyrka vara känd från
början, kan sålunda belysningen på en yta på
avståndet d från lysaren bestämmas ur (49):
(50)
E =
Belysningen på en yta är med andra ord direkt
proportionell mot lysarens lysstyrka och omvänt
proportionell mot kvadraten på ytans avstånd från lysaren.
Denna relation brukar betraktas som en av
fotome-triens grundlagar.
Lysförmågan och lysfördelningen vid en viss ort
på lysarens yta kan endast mätas, om denna ort
avgränsas från övriga delar av lysaren genom en
passande avskärmningsanordning. Däremot kan ett
genomsnittligt värde på lystätheten i riktningen a, ß
beräknas, om definitionen (38) omskrives på följande
sätt:
ø
Cl
Då blir
B„
B«,ß =
Ea1
-aj
æ a.
_ l ß
(51)
Lystätheten mätes sålunda genom förhållandet mellan
lysstyrkan och den skenbara ytan.
Exempel.
För att illustrera användningen av de givna
definitionerna av de fotometriska begreppen vilja vi
anföra ett exempel ur ljustekniken. Vi skola beräkna
ljusstyrkan och ljusflödet från en sfärisk lysare med
radien r och absolut matt yta samt med känd
lysförmåga.
Enligt Lamberts cosinuslag för emissionen (22) blir
lysförmågan i riktningen a mot normalen till ett
ytelement da på sfärens yta:
L„ = L„ eos a.
22 febr. 1941
47
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
