Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9. 1 mars 1941 - Byggnadsindustrien under krigsbetonad kris, av Einar Nordendahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
hela folket kan tillåta sig under de båda åren
frånsett lagerförbrukning.
Att rätt uppskatta nedgångssiffran för hela
produktionen under mitt valda krisår (1941) är
naturligtvis mycket svårt. Kanske är min siffra 15 % för
hög, och kanske är nedgången blott 10 % eller rent
av blott 5 %. ’
Även om, mot all förmodan, produktionens storlek
1941, uttryckt i nyttoenheter, icke skulle ha fallit i
jämförelse med 1938, så tror jag, att huvudlinjerna
i mitt resonemang ändock stå sig, ty den direkta
konsumtionen lär nog i så fall icke ha blivit så hårt
nedpressad, som jag har antagit i den schematiska bilden
(ca 25 %). Hur man än vänder på steken, kan man
ej komma ifrån, att de civila byggena komma i kläm
mellan, på den ena sidan, en begränsad total
nationalinkomst och, på den andra sidan, militärutgifter, som
måste vara stora, samt den direkta konsumtionen,
som enligt all erfarenhet faktiskt är mycket svår att
pressa djupt ned. Enda chansen för att finna utrymme
åt byggnationerna vore att dels den totala
nationalinkomsten, trots avspärrning och militärinkallelser,
kunde hållas väl uppe, och dels att samtidigt den
direkta konsumtionen vore hårt nedpressad. Detta är
emellertid en kombination, som tyvärr i verkligheten
är mycket osannolik. (Parentetiskt må nämnas, att en
stark inflation, i och för sig en stor olycka, kanske
skulle leda till en dylik stark nedpressning av
direktkonsumtionen, som eljest ej lätteligen kan uppnås.)
Bilden visar således, att den direkta konsumtionen,
dvs. den stora allmänhetens behovstillfredsställelse,
måste nedpressas i hög grad för att det skall bliva
möjligt att skaffa medel enbart till de enorma
försvarsutgifterna. Om det skall bliva möjligt att, som
många önska, öka den civila
nybyggnadsverksamheten, som nu är ringa, så måste tydligen den
allmänna konsumtionen, "levnadsstandarden", vid
bibehållen produktion ytterligare minskas. Att öka
produktionen blir ej lätt utan att överlag öka
arbetstiden. En jämförelse med krigförande länder visar
otvivelaktigt, att vår standard ännu är mycket hög,
och att den utan risk kan pressas ned ytterligare.
Arbetsintensiteten kan dock lätt falla, om
livsbetingelserna försämras, och missnöje och oro uppstå. Det
kan vara mera riskabelt att ytterligare nedpressa
levnadsstandarden för att hålla nybyggandet igång än
att avstå från byggandet och överföra byggnadsfolket
till den direkta produktionen.
Yi få i detta sammanhang icke glömma, att en
betydande byggnadsverksamhet fortgår och måste
fortgå för försvarets räkning, en verksamhet, som måste
givas förtursrätt, Den kommunala
byggnadsverksamheten i egen regi fortgår också, i regel föga
beskuren. De därvid utförda objekten äro delvis
värdefulla, delvis av ringa värde i rådande läge.
Kommunerna önska emellertid att behålla en inflytelserik
arbetargrupp vid oförändrad inkomst och
arbetsplats. Denna verksamhet finansieras i stor
utsträckning med skatter. Många industrier verkställa ännu
betydande nybyggnader för att möjliggöra av krisen
framtvingade omställningar av driften. Denna
byggnadsverksamhet torde finansieras med egna medel
eller korta banklån.
Den, som anser, att landet har råd till och bör
hålla igång även en avsevärd civil nybyggnadsverk-
samhet, bör tala om, hur han har tänkt sig, att den
stora massan medborgare skall bringas att antingen
producera mera eller att ytterligare nedpressa sin
levnadsstandard för att skaffa fram medel åt
nybyggandet. Det är den stora massan, som det nu
gäller, ty de "bättre situerade" äro tyvärr så få till
antalet, att deras inskränkningar äro av mycket ringa
betydelse annat än som föredöme. Alla äro vi nu
• hårt belastade av skatter av olika slag, och nya
skatter torde bliva erforderliga enbart för försvaret. Av
lättförklarliga skäl tveka de styrande i alla länder,
då det gäller att öka den effektiva beskattningen på
de breda lagren, bl. a. öka konsumtionsskatterna på
nödvändiga varor. Vårt svenska direkta och
eftersläpande skattesystem är i dagens situation icke alls
tillräckligt effektivt. Förr lånade den svenska
staten blott till räntabla anläggningar, nu lånar den till
sina löpande utgifter. Visserligen får staten in
mycket pengar vid sina lånetransaktioner, men en stor
del av lånen representera icke vad staten vill ha,
nämligen nytt sparande, utan endast omflyttningar
av gamla sparmedel. Det är en känd sak, att de
stora sparbössorna postsparbanken och sparbankerna
ha ont om nya insättningar.
Byggnadsindustrien inför bränsle- och
biltransportproblemen.
Jag har tidigare pekat på, att hela
produktionsapparaten under krisen arbetar med nedsatt
verkningsgrad. Bränslefrågan är i detta sammanhang
värd särskild uppmärksamhet.
Genom Kattegatt-spärren april 1940 avskuros vi
praktiskt taget från marknaderna västerut och fingo
därvid vår bränsleförsörjning i hög grad försvårad,
särskilt i vad det gäller de nu så utomordentligt
viktiga flytande bränslena: bensin, fotogen, bränn- och
smörjolja. Vårt lands stora svaghet är ju
knappheten på egna kol och bristen på egen bergolja. Den
produktionshämmande . faktor, som knappheten på
bensin och oljor innebär, synes mig ännu icke ha
insetts i hela sin vidd.
Vi måste nu falla tillbaka på våra skogar som
värme- och kraftkälla i en omfattning som aldrig förut
i modern tid och i väldig skala elda ånglok, ångbåtar
och värmelednings- och fabrikspannor med ved,
delvis med torv. Vi driva nu våra motorfordon med
gengas, framställd av ved, direkt eller via träkolet.
Allt detta går visserligen, och vad angår motorfordon
går det vida bättre, än vad man från början kunnat
tro. (Den snabba övergången till gengasdrift var helt
enkelt en fenomenal prestation.) Det ekonomiska
resultatet av driften med inhemskt bränsle är dock
vida sämre, än om vi som vanligt exporterade våra
skogsprodukter och bytte till oss fasta och flytande
fossila bränslen. Jag har icke någon uppgift till
hands om det antal arbetstimmar, som fordras för
att producera bränsle för 1 000 värmeenheter i en
ångpanna eller i en explosionsmotor med tillbytta fossila
bränslen, kol, koks och bensin o. d., på den ena sidan,
och med ved eller träkol, på den andra sidan. Jag
är dock övertygad om, att det inhemska bränslet
fordrar flera gånger så många arbetstimmar, särskilt
då det gäller explosionsmotorerna. Att värma en
storstad, exempelvis Stockholm, med enbart ved,
torde vara ett olösligt problem. Enbart övergången till
gengasdrift för ca 30000 fordon (årsskiftet 1940—41)
24 mars 1941
71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
