Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12. 24 mars 1941 Bränsle- och transportproblem i kristid - Inhemskt flytande bränsle och förutsättningarna för dess tillverkning, av B. Thorbjörnson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Syret skulle då erhållas genom kompression och
avkylning av luft samt därpå följande destillation,
varvid kvävet avlägsnas. Framställd i stora
anläggningar uppges syrgasen kosta cirka J öre/kg^
För att ersätta 2 kWh åtgår, om hänsyn tages till
att förbränningsvärmet ej kan utnyttjas så bra som
elektriskt, ungefär 0,5 kg ved. Vedåtgången blir
alltså här 50 % högre än i nyssnämnda med elektrisk
energi värmda generator.
För att erhålla ren syntesgas måste man befria den
från kolsyra och andra främmande ämnen, varvid
särskilt märkas katalysatorförgiftande
svavelföreningar. De sistnämnda borttagas genom att gasen
vid 325° ledes över vissa lämpliga metalloxider,
medan kolsyran uttvättas med vatten vid 15 kg tryck.
Råvarukostnaden för tillverkning av 1 m3
syntesgas kan med användning av elektriskt upphettad
generator enligt följande beräknas till 4,22 öre.
1 kg ved à 4 öre/kg 4 öre
2 kWh à 2 öre 4 öre
1,9 m3 gas kostar 8 öre
1 „ „ „ alltså 4,22 öre
Något allvarligt försök att av ved eller torv
framställa syntesgas synes hittills ej blivit utfört. Då
detta tekniska problem måste anses vara av allra
största betydelse för vår folkförsörjning, bekostar
Uppfinnarnämnden för närvarande
konstruktionsarbetet på en elektriskt värmd vedgasgenerator och har
dessutom införskaffat upplysningar om
förutsättningarna för tillverkning av syntesgas med användande
av rent syre.
Med lämplig generator bör gasen erhållas relativt
billigt, och har man bara syntesgas, är steget ej långt
till framställning av nästan obegränsade mängder
flytande bränsle. Sådant kan erhållas enligt två kända
metoder, nämligen Fischer—Tropsch-syntesen och
metanolsyntesen.
VII. Fischer-Tropsch-syntesen.
År 1925 lyckades Fischer och Tropsch i
laboratorieskala av syntesgas bygga upp kolväten, dvs. ämnen
bestående uteslutande av kol och väte. Detta skedde
vid lågt tryck och med hjälp av lämplig katalysator.
Nio år senare började Ruhrchemie A. G.
exploateringen av processen. Den första fabriken i full skala
sattes i drift 1936. För närvarande tillverkas i
Tyskland per år mera än en milliard liter flytande bränsle
enligt Fischer. Fischeranläggningar finnas också i
Frankrike och Japan.
Som katalysator synes kobolt på kiselgur vara
mest använd. Man anser, att metallen med koloxid
och väte bildar karbid, och att denna därefter med
väte ger enkla kolväteradikaler, vilka polymeriseras
till högre föreningar.
Man arbetar antingen vid atmosfärstryck eller
också vid ett tryck av cirka 10 kg/cm2. Vid det
förstnämnda förfaringssättet erhåller man större
lågkokande fraktion och mindre mängd
paraffinproduk-ter än vid det andra. Tryckförfarandet ger större
livslängd åt katalysatorn, den uppgives räcka 4 à 6
månader. Reaktionstemperaturen är omkring 190°.
För att få hög omsättning och bibehålla
katalysatorns aktivitet så länge som möjligt är det
nödvändigt att hålla temperaturen inom ytterst snäva
gränser. Reaktionen är starkt exotermisk, och per kg
färdigprodukt frigöras i runt tal 4 000 kcal. Ur
värmeekonomisk synpunkt är processen alltså ej särskilt
tilltalande.
Värmet avlägsnas genom indirekt kylning med
vatten. Vid atmosfärstryck-förfarandet strömmar
vattnet genom i reaktionsrummet befintliga
horisontella rör försedda med fenor, på vilka
katalysatormassan är placerad. Vid tryck-syntesen lägges
katalysatorn inuti vertikala rör, som utvändigt omspolas
med vatten. Temperaturen hålles konstant genom
att hålla den bildade vattenångan vid visst tryck.
Vid 180° är ångtrycket 10 kg/cm2.
Produkterna, som lämna reaktionsrummet, kylas
antingen indirekt eller genom absorption i olja.
Absorption med aktiva kol torde vara det normala.
Den erhållna restgasen är ej utan betydelse. Den har
ett värmevärde av cirka 1 800 kcal/m3 och kan med
fördel användas som bränsle.
I en m3 syntesgas, som väger 476 g, finns efter
avdrag av vid reaktionen bildat vatten 208 g kol och
väte. Men till detta teoretiska utbyte har man ej
kommit. Det ser ut som om 140 g/m3 vore att anse
som ett gott resultat.-
Den erhållna produkten utgöres till stor del av
kolväten med 6—10 kolatomer, men den innehåller
också ganska mycket högkokande produkter med
upp till 30 kolatomer och däröver. Genom
destillation uppdelas blandningen i olika fraktioner.
Eftersom kolkedjorna äro raka, har bensinfraktionen lågt
oktantal och den för dieselolja lämpliga delen högt
cetantal. Av paraffinerna tillverkas numera i
Tyskland vissa fettsyror.
Vid förädlingen av råprodukten lär man kunna
utvinna 84 % som . bensin, oktantal 66. Lägger man
an på dieselolja, erhålles sådan med cetantal 85.
Genom att blanda denna med annars för dieselbruk
ej lämpade tjäroljor erhålles ett förstklassigt bränsle
för denna typ av motorer. En del av de högkokande
Fiseher-produkterna kunna enligt uppgift med fördel
användas för tillverkning av smörjoljor.
Vin. Metanolsyntesen.
Redan år 1913 gjorde tyska forskare den
iakttagelsen, att en blandning av koloxid och väte vid högt
tryck och vid förhöjd temperatur i närvaro av
katalysatorer gav en blandning av alkoholer, aldehyder,
ketoner och syror.
År 1923 hade BASF lyckats fullständigt lösa
problemet att i stordrift av syntesgas framställa
metanol. Numera finnas fabriker för tillverkning av
syntes-metanol i ett flertal länder, och deras
tillverkningskapacitet uppges vara 400 mill. kg per år. Det
ursprungliga förfaringssättet lär på sista tiden i viss
mån förbättrats i U. S. A.
De vid denna process använda katalysatorerna
synas utgöras av zinkoxid eller zinkoxid -j- kromoxid,
ibland aktiverade genom tillsats av koppar. Av stor
vikt är att gasen i reaktionskärlet ej kommer i
beröring med järn. Då bildas nämligen järnkarbonyl,
en vätska sammansatt av järn och koloxid. Denna
sönderdelas på katalysatorn och ger då upphov till
icke önskvärda reaktioner.
98
24 mars 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
