Teknisk Tidskrift / 1941. Allmänna avdelningen / 138 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 13. 29 mars 1941 - Principerna för flytande tillverkning, av Harald Ager

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

monteringsarbeten. De tre strängarna tillföra
monteringssträngen H olika slag av halvfabrikat,
vilka där användas för färdigmonteringen av
produkten. Strängen H får dessutom tillskott av diverse
andra halvfabrikat, vilka bearbetas i arbetsgruppen
till vänster invid provrummet. Vid slutet av en del
av strängarna äro placerade avsyningsoperationer,
vilka markeras med bokstaven A. Till höger om
strängen H finnes en reparationsplats, R, där
justering sker av icke fullgoda produkter.

Fig. 2. Plan över mekanisk verkstad, omlagd för flytande tillverkning.

De färdiga produkterna transporteras därefter in till
provrummet, varifrån de efter provningen överföras
till färdiglagret, och från detta expedieras de ut i
marknaden. Därmed är kretsloppet fullbordat.

De enskilda arbetssträngarna kunna ordnas efter
olika principer. I huvudsak åskådliggöras dessa i
fig. 3. Vi kunna här särskilja två huvudtyper,
nämligen seriesystem, där arbetarna äro placerade
bredvid varandra, under det att de vid skolsystemet äro
placerade efter varandra på samma sätt som barnen
i en skolklass.

Vidare kunna vi skilja på ensidiga system och
dubbelsidiga system. De förstnämnda placeras ofta
intill väggarna i en fabrik.

Beträffande transportanordningarna kunna vi
särskilja två typer, nämligen enbands- och
tvåbandssystem, i vilket senare fall såväl fram- som
återtransport förekommer.

I de fall, där man haft dålig erfarenhet av
flytande tillverkning, torde orsaken nästan alltid ha varit
bristande grundlighet vid uppläggningen.

Den första fråga man bör ställa sig vid införande
av flytande tillverkning är vilket antal produkter
man bör räkna med per år, per vecka eller per dag.
Denna fråga verkar enkel, men ett riktigt svar torde
många gånger kräva ett betydande analytiskt arbete
samt ett gott omdöme. De allra flesta industrier äro
säsongbetonade, och vanligen förekomma två
säsonger per år. Ur en synpunkt sett är det fördelaktigare
att utjämna säsongvariationerna så, att fabriken får
en jämn ”bemanning”, dvs. en fast arbetarstam, som
ständigt kan hållas i arbete. Denna anordning har
emellertid ofta den nackdelen, att färdiglagret vid
vissa tider på året blir så stort, att man kanske har
svårighet att hålla nödvändigt driftskapital, varjämte
även räntekostnaderna bli av betydande storlek. Det
gäller härvidlag att från alla synpunkter finna ett
optimum.

Styckantalet är också bestämmande för de
anordningar och därmed förbundna investeringar, som
kunna komma ifråga vid omläggningen. Ju större
antalet detaljer eller produkter är, desto mera
investeringar kunna göras i arbetsbesparande maskiner,
verktyg och andra anordningar. Vid planeringen av
den flytande tillverkningen böra naturligtvis
räntabilitetskalkyler uppgöras, varvid givetvis bör räknas
med erforderliga avskrivningar och räntor.

En uppdelning av produkterna enligt deras
lämplighet för flytande tillverkning bör sker. Man kan
därvid särskilja två huvudgrupper. Den ena
inrymmer sådana arbeten, som icke med fördel kunna
uppdelas i tidsekvivalenta operationer. Den andra
gruppen omfattar sådana arbeten, som kunna uppdelas i
sinsemellan lika tid krävande arbeten.

Som exempel på den första gruppen kunna nämnas
syarbeten i en konfektionsfabrik med mindre serier.
Samma arbetsoperationer förekomma oftast, även i
samma ordning inom en viss större grupp, t. e.
baddräkter, skidjackor och liknande, men vissa
variationer i utförandet göra, att arbetstiden per styck för
samma arbetsoperation blir tämligen olika. För en
dylik tillverkning torde det vara synnerligen ovanligt,
att man med fördel kan använda tvångsstyrt
transportband med fasta stationer. Istället bör
belastningen i de olika operationerna göras jämn, så att
inga stockningar behöva förekomma — vilket är
planeringens sak. I den andra gruppen äro serierna
tillräckligt stora, så att arbetet för dessa
produkter kan göras tvångsstyrt. Upplagans storlek och
produkternas vikt, form och annat bli avgörande
för huruvida man skall använda den s. k.
hand-i-hand metoden, vilken innebär, att produkten av
arbetaren vid en station överräckes till den påföljande,
eller om man med fördel kan använda ett mekaniskt
transportmedel.

Vid uppläggning av de olika arbetssträngarna bör
hänsyn tagas till att elasticiteten i driften blir så
stor, att variationer i tillverkningens kapacitet utan
större svårigheter kunna följas. Dels kunna ett
flertal likadana arbetssträngar löpa parallellt med
varandra, varigenom variationsmöjlighet erhålles. Dels
kan en reglering av produktionskapaciteten företagas
därigenom att vid mindre arbetstillgång en arbetare
utför två operationer, varigenom kapaciteten minskas
till hälften, eller att
en arbetare utför tre
operationer, varvid
kapaciteten blir en
tredjedel.

Fig. 3. Olika principer för arbetssträngarnas ordnande.

För att genomföra
den flytande
tillverkningen, kräves också
en undersökning av
produkterna ur
teknisk synpunkt. Det
är icke ovanligt, att
antalet produkttyper
vid ett företag är
för stort. Företagets
produkter böra
därför standardiseras så
långt ske kan, såväl
till huvudtyper som
detaljer. Gäller det
exempelvis en
mekanisk verkstad, bör

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>