Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 15. 12 april 1941 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
slaget om hjälp till demokratierna, eller den s. k.
lån-och uthyrningslagen, lend- and lease-billen. Den
syftade till att oberoende av tidigare gällande
inskränkningar och oberoende av Storbritanniens ansträngda
betalningsförmåga ställa Förenta staternas krigspoten.
tiel till denna senare makts förfogande. Den
amerikanska regeringen skulle sålunda direkt överlåta
krigsmateriel till England och för detta ändamål göra
jättelika beställningar av den amerikanska
industrien, som praktiskt taget skulle ställas på krigsfot.
Kongressbehandlingen blev besvärlig. Det tog över
två månader innan lagen slutgiltigt antogs.
Isola-tionisterna presterade ett segt motstånd och
ansträngde sig även till det yttersta att vinna den
allmänna opinionen för sina synpunkter. Framför allt
gjorde de gällande att lagens antagande ovillkorligen
skulle leda till Förenta staternas indragande i kriget,
och denna konsekvens var enligt deras mening
amerikanska folket ännu ej berett att taga. Härtill
svarade Roosevelts anhängare, att Amerikas enda
trygghet låge i Englands seger. Isolationisteriias nederlag
i kongressen var i varje fall en given sak, desto mera
som 1940 års republikanske presidentkandidat Willkie
i allt väsentligt stödde billen. Bland
isolationister-nas företrädare i landet utom kongressen märktes
Charles Lindbergh och Henry Ford. Partilinjerna
brötos för övrigt både i representanthuset och i
senaten. Det förra antog slutligen för sin del lagen
den 9 februari med 260 röster mot 165. I senaten
blev striden hårdare. Här föll avgörandet den 8 mars
med 60 röster mot 31. Av det republikanska partiets
senatorer röstade flertalet mot. Den 11 mars
utfärdades lagen till efterlevnad med presidentens
underskrift.
Lend- and lease-lagens enda begränsningar äro dels
giltighetstiden, som satts till den 30 juni 1943
(fullmakten till presidenten kan teoretiskt även tidigare
upphävas av kongressen), och dels en lagstadgad
maximering av det totala hjälpbeloppet. Detta har
intill den 30 juni i år satts till 1,3 milliarder dollars.
Detta är emellertid mer än vad som även med största
tänkbara produktionsinsats kan åstadkommas. De
verkliga begränsningar som kunna tänkas
ifrågakomma bli av utrikes- och militärpolitisk natur,
främst hänsyn till vad Förenta staterna själv kan
komma att behöva. Folkrättsligt innebära, de
amerikanska hjälpsändningarna, enligt de alltjämt
gällande och av Förenta staterna som av andra
civiliserade regeringar biträdda neutralitetsreglerna från
Haag-konventionerna 1907, klart neutralitetsbrott
och fientlig handling mot axelmakterna. Men denna
synpunkt är helt undanskjuten. Frågan gäller nu
endast vad Förenta staterna kan prestera i fråga om
krigsmateriel, och hur mycket de anse sig kunna
avvara. Här blir frågan om Japans hållning
betydelsefull. Kommer U. S. A. nämligen i krig på
Stillahavssidan, kunna hjälpsändningarna till
England icke ökas utan måste sannolikt minskas.
Det är möjligt, att Förenta staternas nu
genomförda övergång till faktiskt krigförande makt vid
Englands sida kan bli en av världskampens mest
betydelsefulla händelser. Oberoende av denna
händelseutvecklings inverkan på den stora kampens
utgång kan man redan nu fastslå, att lend- and
lease-billens genomdrivande betyder en ytterligare
sammansvetsning av de båda anglosaxiska världsmakterna
av så vittgående art, att dess verkningar säkert
sträcka sig långt utöver det nu pågående kriget. Mer
och mer tager Förenta staterna sin del, ofta en
huvuddel, av ansvaret för det brittiska rikets oceaniska
delar, framför allt de i Amerika belägna, men även
de pacifikska, Australien, Nya Zeeland och även
Singapore. Dessutom har man i Washington visat
ett starkt intresse för de västafrikanska,
huvudsakligen franska hamnar, främst Dakar, som äro av
betydelse för förbindelsen med Sydamerika. De
ledande sydamerikanska staterna ha däremot hittills icke
visat någon särskild böjelse att följa den
nordamerikanska politiken mot axelmakterna.
Blir Amerikas hjälp avgörande? Kriget mot
havsförbindelserna Englands största fara.
Det är alltjämt en öppen fråga, hur den
amerikanska hjälpen kommer att verka på den krigiska
kampen mellan Tyskland och England. Avgörande
härvidlag är icke hur mycket krigsmateriel Amerika kan
framställa, utan hur mycket därav som kan föras över
Atlanten och insättas i Englands kamp. Här gäller
alltså frågan verkningsgraden av det tyska luft- och
sjökriget mot de brittiska öarnas förbindelsevägar.
Och här komma vi in på det i nuvarande krigsläge
betydelsefullaste av alla de stora strategiska
spörsmålen.
Det är nämligen uppenbart, att om Tyskland blir
i stånd att genom fartygssänkningar och
hamnförstöringar kraftigt och varaktigt inskränka de
engelska införselmöjligheterna, så måste detta efter någon
tid leda till omöjlighet för de brittiska öarna att
fortsätta kriget. I ett sådant läge blir också en
invasion fullt möjlig — men samtidigt också överflödig.
Ubåtskriget var mycket hotande redan 1917. Då
övervanns faran för Storbritanniens del främst genom
nya och effektiva metoder för ubåtsbekämpning,
framför allt genom konvojsystemet. Faran nu är under
alla omständigheter betydligt större än då. Dels är
de tyska ubåtarnas antal större, dels är deras
ba-sering från Nordnorge till Bordeaux nu långt
förmånligare, och dels äger nu en mycket verkningsfull
samverkan rum i kriget mot den engelska
handelssjöfarten mellan ubåtarna och tyskt spanings- och
bombflyg. Englands handelstonnage var vid detta
krigsutbrott icke större än 1918. Dessutom har det
engelska tonnagebehovet ökats på grund av att importen
från den europeiska kontinenten är stängd, varför
varorna måste hämtas på mycket längre färdevägar.
Å andra sidan har England denna gång kunnat rätt
fritt förfoga över holländskt, danskt, norskt, svenskt
och annat ursprungligen neutralt tonnage och har
numera ej någon kontinentalarmé att underhålla.
Tillskottet från de neutrala handelsflottorna är
emellertid en engångsvinst och torde redan ha uppvägts av
skedd fartygsförstöring. Skeppsbyggeriets
möjligheter kunna icke uppdrivas i allt för hastig takt.
Med vägande av dessa faktorer mot varandra kan
man icke komma till något annat resultat än det att
det tyska kriget mot den brittiska tillförseln för
närvarande är Englands största fara. Sänkningarna i
februari överträffade betydligt motsvarande siffror
1917. De komma otvivelaktigt att stiga under de
närmaste månaderna. Huruvida denna faktor kan bli
av avgörande betydelse eller icke, kan dock ingen för
170
12 april 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
