Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 15. 12 april 1941 - Litteratur - Anmälan: Om bränsleekonomi vid järnvägsdrift, av Vincent Ahlberg - Insänt: Vårt samhälles tekniska bildningsbehov, av Sten Velander och J. Körner - Problemhörnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Te kn i sk Ti ds kri ft
Men det går icke an att därav draga den slutsatsen, att
man under sådana förhållanden icke skulle behöva
spara på kol. Tvärtom. Ännu finnas många
statsbanedelar med ångdrift, vilket även är fallet med det stora
flertalet av de enskilda järnvägarna. Ehuru exemplen i
boken avse förhållandena vid normalspåriga banor, lia
de principiellt lika stor betydelse för de smalspåriga.
Dessutom gälla en del av exemplen principiellt även
för elektrisk drift — de "vita" kolen kosta också pengar.
I avd. D "Lokens skötsel i tjänst" konstaterar
författaren, att kolförbrukningen för samma arbete varierar
för olika lokpersonaler och att det är svårt att i siffror
angiva varje lokpersonals individuella förmåga att
hushålla med bränslet. Jag har varit i tillfälle att
konstatera detsamma. Men jag saknar i detta sammanhang
ett ord, som synes mig böra nämnas. En ekonomisk
körning beror till stor del på förarens sätt att köra.
Han har vidare möjligheten att ge eldaren anvisningar
— ofta genom enkelt teckenspråk. Sedan beror det på
om eldaren har förmågan att elda rätt, ty i förmågan
ingår den egenskap, som en del sakna, nämligen
handlaget. Finns ej detta, hjälpa kunskaperna föga.
Mycket kol kan sparas, om eldareelever, som sakna
handlaget, icke godkännas för vidare befordran.
Såsom författaren framhåller i avd. III A är det av
synnerlig vikt att tidtabellerna bliva så uppgjorda, att
onödig bränsleåtgång icke uppstår. Detta är så mycket
viktigare som frågan ofta sammanhänger med
oekonomiska personalturer.
Boken fick i sin första upplaga stor spridning vid de
nordiska järnvägarna.
Kungl, järnvägsstyrelsen visade sin uppskattning av
arbetet genom att boken delades ut ej endast vid
maskinavdelningen utan därjämte till
trafikinspektörsexpeditio-nerna och alla stationer, varigenom trafikavdelningens
möjligheter att medverka till en god bränsleekonomi
markerades.
Det erkännande, som då ägnades författarens
betydelsefulla arbete, bör i minst lika hög grad tillkomma
den andra upplagan av boken. Den bör av alla det
vederbör studeras och till järnvägarnas bästa utnyttjas.
Vincent Ahlberg.
Insänt
Vårt samhälles tekniska bildningsbehov.
Föregående inläggs (Teknisk tidskrift 5 april)
personliga utfall äro icke att fästa sig vid. Vad ingenjör
Körner därutöver vill synes mera oklart, önskar K.
"professor" Platons ideal eller den okunnige
diktatorns? Något mellanläge vill K. tydligen ej ha enär
"halvbildningen" synes K. så farlig att inga åtgärder
böra vidtagas utan utvecklingen få sköta sig själv.
Detta är egendomligt bl. a. enär sedan länge
utbildningslinjer finnas, där vid sidan av huvudämnena
korta kurser i andra facks huvudämnen givas.
Exempelvis få vid KTH icke elektrotekniker en kortfattad
— knappt Vio m°t i elektroingenjörskursen —
utbildning i elektroteknik, som meddelas av ing. Körner,
som f. n. är speciallärare vid KTH. Jag antar att
kursen just ger upplysning när, varför och om vad
man skall fråga elektroingenjörerna. Längre kan
man ej hinna på den korta tiden. Eller anser ing.
Körner att undervisningen ifråga bör avskaffas därför
att den inbillar de studerande att de bliva fullärda
elektroingenjörer, och lurar dem att söka klara sina
elektriska problem på egen hand?
Ifråga om utbildningen för administrativa och
kommersiella poster inom industrien är K:s inställning
icke enbart negativ. Det vore då lämpligt om K. ville
bidraga med positiva förslag rörande det lärostoff,
som bör ingå i en dylik utbildning. Av sakligt intresse
burna detaljförslag äro här särskilt välkomna och har
ju K. för sin del många fora — t. e. SEIF:s
högskolekommitté och avdelningskollegierna vid KTH — att
föra fram sina förslag till. Sten Velander.
Det förvånar mig, att professor Velander betraktar
min kritik av hans uppslag som ett "personligt utfall".
Jag har dock endast citerat hans egna uttalanden och
— visserligen delvis i mera skämtsam form — med
dessa som utgångspunkt formulerat min avvikande
mening. Parallellen prof. Velander—Platon bör ju
vara rätt hedrande, även om man måste tillerkänna
Platon en viss prioritet i fråga om principen i prof.
Velanders idéer.
För att nu gå till saken är det av mitt inlägg
fullständigt klart, att jag anser prof. Velanders uppslag
ineffektivt med hänsyn till det angivna syftet. Jag
kan tillägga, att en undervisning av ifrågasatt slag
efter min mening ej hör hemma i våra tekniska
högskolor. En kurs på två år utan egentliga
inträdesfordringar, varunder skulle lämnas en orientering i
samtliga ingenjörsfack och bedrivas laborationer inom
fysik, kemi, elektroteknik, väg- och vattenbyggnad
m. m. är en absurditet.
Härmed är ej sagt, att ingenting bör göras för att
sprida ökad kunskap i tekniska ting inom
lekmanna-kretsar. Lösningen måste dock sökas på andra vägar.
Prof. Velander har givit mig välvilliga råd i fråga
om adresser för eventuella reformförslag. För egen
del vänder jag mig ej gärna till sådant forum, där jag
ej själv kan tala för mina uppslag. Jag föredrager
därför i detta och liknande fall pressen. Men jag
anser absolut, att prof. Velander bör utveckla sina förslag
inför Tekniska högskolans lärarkollegium.
J. Körner.
Problemhö rnan
Problem 3/41 var följande:
"En trädgårdsmästare, som bor vid A, har att varje
afton vattna en blomma vid B. Vatten till blomman
hämtar han i en kanal (baslinjen i figuren). Med tom
vattenkanna går han en 1 km på 10 minuter, med fylld
vattenkanna på 14 minuter. Bestäm med ledning av
figurens beteckningar den punkt x, där han bör hämta
vattnet, för att den sammanlagda tiden för vandringen
från A till B skall bli så kort som möjligt."
Trädgårdsmästaren skall för att gå sträckan AXB på
kortaste tid följa den väg, som tages av en ljusstråle,
när den på liknande sätt passerar en skiljeyta mellan
två optiskt olika media. Skiljeytan representeras då av
baslinjen i figuren (varvid man får tänka sig punkten B
speglad över linjen ifråga), medan brytningsindex utgör
hastighetsförhållandet vx:v2=l,4. Sålunda gäller
sin pi
.- = 1,4
sm <p2
Visste man icke detta förut, kan saken lätt demonstreras
på följande sätt
12 april 1941
175
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
