Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 22. 31 maj 1941 - Bruk och missbruk av telefon, av Håkan Sterky
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Fig. 15. Anropsmängd per timme vid Söders automatstation
måndagen den 26 februari 1941.
per år i telefon. Härvid är att märka, att denna tid
endast avser samtal i telegrafverkets nät. Då härtill
ett stort antal ej statistikförda lokala samtal utväxlas
inom kontor, fabriker och affärsföretag, konstaterar
man med häpnad, att varje svensk torde tillbringa
nära nog en normal arbetsvecka om året i telefon.
En annan beräkning visar, att var och en av de
816 300 telefonapparater, som i medeltal under 1939
voro anslutna till telegrafverkets nät, voro upptagna
av samtal under en tid av 191 timmar eller ungefär
8 dygn. Dessa siffror förklara den av mången
egoistisk abonnent i hemlighet dolda önskan, att den
egna apparaten borde vara avstängd åtminstone för
ankommande samtal.
Telefonteknikens framtid.
Det ligger makt uppå, att de män som skola fatta
beslut i tekniska, administrativa eller ekonomiska
frågor rörande telefondriftens utveckling i vårt land
icke blott beakta samhällets krav på ökad
användning av det utomordentliga kommunikationsmedel vi
ha i telefonen utan även taga vård om
telefonkulturen. Må det tillåtas mig att — i mån av förmåga -—
antyda några riktlinjer för en kommande utveckling.
Härvid skall jag, då en begränsning är nödvändig,
endast beröra några områden, där samspelet mellan
forskning, teknik och ekonomi särskilt framträder.
Vid elektrisk energidistribution förbättras
ekonomien och skapas förutsättningar för lägre taxor med
ökat antal abonnenter och ökad konsumtion. Inom
telefondriften ligga ej förhållandena till på samma
enkla sätt. Varje ny abonnent skall kunna förbindas
med varje gammal och härför behövas icke blott en
ny abonnentledning utan också nya kopplingsorgan i
stationerna och nya ledningar i lands- och
riksledningsnäten. Visserligen medför liksom inom
kraftdistributionen varje abonnenttillskott genom
sammanlagring av samtalen en bättre utnyttjning av
stationernas kopplingsorgan och telefonnätens
ledningar. I samma riktning verkar även den tillämpade
taxepolitiken med sänkta avgifter för rikssamtal
under vissa tider på dygnet, varigenom belastningen
jämnare fördelas på stationer och ledningar. Kvar
står dock alltid det för telefondrift egenartade
generella kravet på godtycklig kombination av
ledningarna. Ju fler abonnenter, desto fler kopplingskombina-
tioner måste kunna åvägabringas manuellt eller
automatiskt, och därmed stiga de rent tekniska
svårigheterna.
Med den omfattning telefontrafiken fått är det av
utomordentlig vikt, att varje del av ett telefonnät
rätt utnyttjas, så att onödig kapitalinvestering
undvikes. Härför kräves en väsentligt vidgad statistisk
analys av de storheter —■ t. e. samtalsfrekvens,
anropsavstånd, samtalslängd och beläggningstid —
som karakterisera telefondriften, samt en fördjupad
matematisk behandling på sannolikhetskalkylens
grund av de erhållna primärvärdena. Denna uppgift
är svår såväl ur teoretisk som teknisk synpunkt.
Dels äro nämligen de matematiska metoderna ännu
ej fullt utarbetade eller tillräckligt enkla för
tillämpning i praktiken, dels är telefontekniken ej lika
lyckligt lottad som krafttekniken i fråga om enkla
metoder och apparater för uppmätning av vissa
karakteristiska storheter. Den senare har nämligen för
mätning av effekt och energi sedan länge till sitt
förfogande enkla och driftsäkra wattmetrar och
kilowatt-timmemätare. Telefontekniken saknar däremot lika
enkla instrument för uppmätning av trafikintensitet
och trafikmängd. Visserligen kan inom
automatstationerna totala antalet samtalsminuter under viss tid
fastställas med samtalsräknare och summaräkneverk,
men än återstår mycket tekniskt utvecklingsarbete
innan driftingenjören fått ett pålitligt visarinstrument,
som direkt angiver den trafikmängd, som per
tidsenhet går fram genom en viss kabel eller genom ett
visst antal kopplingsorgan i en automatstation. När
detta problem blir löst, ser jag som i en vision
möjligheten av att inom andra trafikföretag använda
samma mätprinciper och -instrument.
Elektrotekniken bör i en framtid kunna förse driftledare inom
järnvägs- och spårvägsföretag eller polisens
trafikpersonal med instrument, som på respektive
arbetsplatser medge direkt avläsning av trafikintensiteten
och dess variationer.
Då stora delar av vårt lands telefonnät i en
framtid blivit automatiserade, komma även rikssamtalen
att expedieras automatiskt. Det blir då ej längre
möjligt att genom riksbrytning giva företrädesrätt
åt långväga samtal. Vi komma att få samma
expeditionsmetod, som sedan länge tillämpas i Förenta
staterna, där en abonnent i New York nu praktiskt
taget omedelbart, ehuru genom förmedling av en
telefonist, kan få förbindelse med en abonnent i San
Francisco. Denna expeditionsmetod är för övrigt
regel inom ett vittutgrenat, men föga känt, svenskt
telefonnät, nämligen statens järnvägars. De
ekonomiska konsekvenserna av en sådan omläggning
kanske framträda klarast, om jag anför att
utnyttningstiden för en ledning med beställningstrafik, då
telefonisten ordnar kön, t. e. på ruten
Stockholm—Örebro, är 53 minuter per bråd timme, varav 42 min. för
verkliga samtal och 11 min. för expeditionsarbete.
Om samma trafikmängd, som en sådan ledning nu
avverkar per bråd timme, skall framföras med
direktexpedition och om man ställer fordran, att
spärrningen skall vara 2 % eller m. a. o. att blott ett
samtalsförsök av 50 skall resultera i upptaget, erfordras
ej mindre än 4 ledningar.
Ett annat betydelsefullt trafikproblem, som är och
kommer att ställas under diskussion, är frågan om
rätt för en anropande abonnent att begära brytning
244
31 maj 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
