Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 23. 7 juni 1941 - Vägväsendets förstatligande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
vägbyggnadsarbeten. Med hänsyn till de
arbetsuppgifter som skola ankomma på vägmästarna torde
arbetsområdena kunna omfatta en väglängd av
20—-25 mil i södra och mellersta Sverige samt 30—35
mil i Norrland. Antalet arbetsområden för hela
landet har beräknats till något över 320 och är i stort
sett oberoende av vilket alternativ man väljer för
indelning i vägdistrikt.
De årliga totalkostnaderna för en
distriktsorganisation, inklusive vägmästarna, ha uppskattats till
4,89 mill. kr. vid en indelning i 12 distrikt och
5,53 mill. kr. vid en indelning i 22 distrikt.
De sakkunnigas ställningstagande.
De sakkunnigas flertal ha uttalat sig för ett
förstatligande med en längre motivering. De anförda
huvudskälen kunna sammanfattas sålunda:
Vägtrafiken är icke längre i huvudsak lokalt
betonad. Väghållningen har blivit ett gemensamt in-,
tresse för alla invånare i landet och bör därför
bäras som en allmän och gemensam börda.
Skatteutjämningen kan ej ordnas tillfredsställande utan ett
förstatligande.
Staten har steg för steg måst övertaga det
ekonomiska ansvaret och bekostar nu till allra största delen
väghållningen i landet. Dess inflytande över medlens
användning har ej tagit jämna steg härmed. Det
är en konsekvent utveckling, att staten övertager
även resten av det ekonomiska ansvaret, för att
därmed också kunna övertaga den fulla
bestämmanderätten över medlens riktiga användning.
De påvisbara bristerna i den nuvarande
organisationen — bristande enhetlighet, starkt stigande
kostnader, svårigheter med en rättvis medelsfördelning —
synas betinga att väghållningen ombesörjes av en
organisation, konstruerad för en teknisk-ekonomisk
verksamhet av de stora mått, det här gäller.
Erfarenheten av den nuvarande kristiden har lärt,
att det både militärt-organisatoriskt och
ekonomiskt vore fördelaktigast öm staten hade
väghållningen helt i sin hand. Blir det fråga om att vid
arbetslöshetskris använda vägarbeten i stor skala till
motverkande av krisen, framstår klart fördelen av
en statlig vägorganisation.
Den största fördelen av ett förstatligande blir
måhända, att man kan skapa en organisation som har
väsentligt större förutsättningar än den nuvarande
att lösa alla administrativa, ekonomiska och tekniska
uppgifter. De 170 vägstyrelseordförandena och det
stora antalet övriga ledamöter, vilka ha sina uppdrag
såsom bisysslor, skulle ersättas av ett förhållandevis
litet antal verkligt fackkunniga tjänstemän, som helt
ägna sig åt denna uppgift.
Med en sådan organisation skulle de årliga
administrationskostnaderna minska med 827 400 kr.
Staten kan ju ock hos sin egen förvaltning
framtvinga sparsamhet. Förvaltningen måste ju hållas
inom den ekonomiska ram, som riksdagen fastställer.
Naturligtvis kan man också inom en sådan
förvaltning under god ledning åstadkomma bästa
hushållning med personal och maskiner. Centraliseringen av
förrådsaffärerna bör också medföra en ej oväsentlig
vinst.
Hur mycket man kan spara genom ett effektivt och
rationellt underhåll, kan man ej räkna ut i siffror.
Men de sakkunniga anse att det bör kunna bli
betydande belopp.
Förstatligande under nu pågående kris.
Genomföres ett förstatligande under nu pågående
kris, kan personalbeståndet med hänsyn till den
minskade väghållningen till en början avsevärt
begränsas i förhållande till den personalstat, som de
sakkunnigas förslag upptager för en väghållning av
samma omfattning som under 1938. Skillnaden i
lönekostnadshänseende mellan sistnämnda personal
och den, för vilken man måste binda sig vid ett
förstatligande under pågående kris, blir över 1 mill. kr.
I den mån arbetsuppgiften växer skulle
personalbehovet tillgodoses med e. o. och tillfällig personal
och utgifterna härför täckas från underhålls-,
projekterings- och byggnadsanslag. När arbetsuppgiften
nått samma omfattning som under 1938, är man uppe
i samma personalkostnader som det fullständiga
förslaget anger.
Väghållningen i köpingar och municipalsainhällen.
Enligt förslaget skall den allmänna väghållningen
inom köpingar och municipalsamhällen regelmässigt
ombesörjas av den statliga vägorganisationen.
Samhälle, som äger härför erforderliga förutsättningar,
skall dock efter prövning i varje särskilt fall av
Kungl. maj:t kunna medgivas rätt att självt handha
denna uppgift.
Om den allmänna väghållningen inom stadsliknande
samhälle övertages av den statliga vägorganisationen,
skola kostnaderna för trafikleds iordningställande och
underhåll, vilka nu bestridas av vederbörande
vägdistrikt, bäras av staten, dock att samhälle, om
gatuhållningen utföres efter en högre standard än som
betingas av samfärdselns behov, bör gälda den
merkostnad som föranledes härav. För det fall att
samhälle självt ombesörjer väghållningen skulle
statsbidrag till kostnaderna härför — om
väghållningsbesväret helt avlyftes från skatteunderlaget på landet
— utgå efter enahanda grunder som bestämmas för
städerna.
Skyldigheten för de stadsliknande samhällena att
tillhandahålla mark för allmän väg inom planlagt
område skulle i princip bibehållas. Då emellertid
mark-anskaffningsplikten under vissa omständigheter kan
bliva orimligt betungande, skulle i sådana fall lättnad
i skyldigheten kunna beredas samhälle.
Vid prövning av frågan härom skulle hänsyn tagas
till tomtägarnas bidragsskyldighet. I den mån
markanskaffningskostnaden täckes av tomtägarnas bidrag,
kan den icke anses betungande för samhället. Man
skulle alltså först undersöka i vad mån berörda
kostnad täckes av tomtägarbidragen och därefter
huruvida samhället bör erhålla lindring beträffande den
del av kostnaden, som skulle falla på samhället
självt. I samband härmed föreslås viss jämkning i
tomtägarnas bidragsskyldighet. Den lättnad som
samhälle kan behöva beträffande den del av
markanskaffningskostnaden, som skulle falla på samhället,
skulle meddelas i form av statsbidrag. Ofta kan det
emellertid dröja lång tid, innan det går att beräkna
storleken av denna del. Då det ofta icke är nog
att statsbidrag lämnas först vid en sen och oviss
tidpunkt, när tomtägarnas bidrag fastställts, skulle
samhälle, som behöver lindring i skyldigheten att
28 juni 1941
257
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
