- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1941. Allmänna avdelningen /
265

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 24. 14 juni 1941 - »Bevisning genom sakkunnig» i rättstvister, av E. Hubendick

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

"Bevisning genom sakkunnig" i rättstvister.

Av professor E. HUBENDICK.

Sedan länge har insetts att det förfarande, som
till-lämpats vid rättstvister på det tekniska området, där
vardera parten tillkallar s. k. sakkunniga vittnen, ej
varit tillfredsställande. För det första äro de
"sakkunniga vittnena" ej alls några vittnen; de ha ej
bevittnat något händelseförlopp. De "sakkunniga
vittnena" ha av uppdragsgivaren erhållit diverse
handlingar beträffande ett händelseförlopp, ofta diverse
rättegångshandlingar samt en framställning av
händelseförloppet sådant den uppdragsgivande parten ser
det. Att denna syn i regel är färgad, i bästa fall
omedvetet, till partens förmån ligger i sakens natur. Många
"sakkunniga vittnen" uppfatta därtill ej sitt uppdrag
som ett opartiskt bedömande utan snarare som ett
advokatuppdrag, där det "sakkunniga vittnet" har att
se förhållandena från den sida, som inom
sakkunskapens på området ram kan vara till den
uppdragsgivande partens fördel. Om exempelvis den ena parten
har fått sakkunniga vittnen, vilka eftersträva en
objektiv, opartisk analys av förhållandena, och den
andra lyckats få "advokatvittnen", är redan därigenom
hela behandlingen snedvriden, då man givetvis ej kan
begära, att rätten skall kunna kritiskt granska de
sakuppgifter, som de "sakkunniga vittnena" framfört.
Mycket annat vore att anföra i denna sak, men
olägenheterna äro så allmänt kända, att det anförda
torde vara tillfyllest.

Vetskapen om olägenheterna med "sakkunniga
vittnen" har därför även fört till en ny lag om "bevisning
genom sakkunnig", vars ikraftträdande hälsats med
tillfredsställelse och stora förväntningar. Domstolen
liar enligt denna lag rättighet att själv tillkalla
sakkunniga. Det säger sig självt, att avsikten därmed är,
att domstolen skall ha möjlighet erhålla opartiska,
pålitliga uppgifter, på vilka domen kan baseras.

Lagen om "bevisning genom sakkunnig" innehåller
ej några närmare bestämmelser om huru förfarandet
skall tillämpas, utan detta är i stort sett överlåtet på
härads-, rådhus- och hovrätterna att själva finna en
lämplig praxis för. Lagen har ännu varit tillämpad
så kort tid, att någon sådan praxis ej kunnat
färdig-utbildas. Det är emellertid självklart, att de få fall,
där "bevisning genom sakkunnig" tillämpats, visa i
vilken riktning en blivande praxis kommer att
utvecklas och även ger en antydan om domarekårens
uppfattning om huru denna praxis bör utformas. Vad
som hittills förekommit synes visa, att man har att
förvänta en i högsta grad olämplig och förvänd,
nästan absurd praxis, vilken sannerligen ej medför någon
förbättring av de förhållanden man velat få rättade.
Den metod som hittills tillämpats är sådan, att det ej
torde dröja länge innan varje verkligt sakkunnig
tekniker, varje anständig ingenjör, nekar att åtaga sig
att vara sakkunnig åt domstol. För att ge motiv
härför skall jag tillåta mig relatera ett par fall, som jag
själv varit med om och samtidigt giva en kritik av
förfarandet. Jag vill påpeka att dessa två fall ej äro
enastående.

Vid en häradsrätt, där, i ett automobilmål av rent
teknisk natur, de båda parterna låtit höra diverse
"sakkunniga vittnen", föreslog den ena parten, att

domstolen skulle som sina sakkunniga tillkalla ett
par av landets främsta experter. Häradsrätten biföll
detta förslag och tillkallade två experter.

Som "domstolens sakkunniga" vänta sig givetvis
dessa personer att bli behandlade med en viss
aktning av domstolen och att, liksom nämndemännen,
vara en sidogren av själva domstolen. Men i stället
för att komma innanför skranket, som de sakkunniga
givetvis väntat sig, fingo de, som andra tilltalade och
deras vittnen bli stående utanför. Detta är i sanning
ej att försöka ge "domstolens sakkunniga"
uppfattning om att de äro domstolens hjälpare eller verktyg
Självfallet borde väl "domstolens sakkunniga"
förekomma innanför skranket och ej bland allmänheten
och eventuella brottslingar utanför. Även om man ur
juridisk synpunkt anser domstolens sakkunnige vara
ett bevismedel, bör väl domstolens sakkunnige vara
ett bevismedel av högre värde än de av parterna
tillkallade "sakkunniga vittnena" och behandlas med
hänsyn därtill.

Förfarandet började sedan ined att "domstolens
sakkunniga" fingo på vanligt vittnesmaner redogöra
för sina levnadsförhållanden. Det synes som om
domstolen bort taga reda på dessa fakta, innan domstolen
ansåg sig med förtroende kunna kalla dessa personer
till domstolens egna sakkunniga, eller att domstolen
åtminstone på ett mera diskret sätt bort skaffa sig
dessa uppgifter, om de nu äro nödvändiga. När
varken domarens, bisittarnes eller nämndemännens
levnadsförhållanden finnas relaterade i
rättegångsprotokollen, är det svårt förstå, att "domstolens
sakkunniges" levnadsförhållanden på detta sätt skola
kalfatras. Visserligen kunna även parterna få behov av
att kunna bedöma sakkunskapen hos "domstolens
sakkunnige". Men de personer domstolen tillkallar böra
väl vara personer med så erkänd sakkunskap att den
är allmänt känd eller lätt kan komma till parternas
kännedom.

Därefter fingo "domstolens sakkunniga" avlägga
vanliga vittneseden. "Intet undanhålla eller förtiga".
"Domstolens sakkunniga" ha ej något att vare sig
undanhålla eller förtiga, ty de ha ej alls varit med om
händelseförloppet. "Domstolens sakkunniga" skola
av domstolen erhålla alla de fakta, som framkommit
under målet för att av dem bedöma den tekniska
frågan. Äro dessa fakta otillräckliga, skola de
sakkunniga av domstolen begära de ytterligare fakta, eller
av domstolen begära utförandet av de undersökningar,
som ytterligare erfordras för frågans riktiga, tekniska
bedömande. Vittnesedens avläggande är sålunda en
ren absurditet. Erfordras någon ed från "domstolens
sakkunniges" sida, bör denna vara antingen
domareeden eller också en för sådana sakkunniga särskilt
avfattad ed. I förslaget till ny rättegångsbalk lär även
finnas föreslaget ett edsformulär för sakkunniga. Det
är att hoppas att detta snart kommer till användning.
Men är denna reform den enda förändringen av
nuvarande förfarande måste man beklaga och påfordra en
översyn av förslaget.

Sedan eden var avlagd, började domaren ett
offentligt vittnesförhör med de sakkunniga, en i taget lik-

28 juni 1941

265

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:24:43 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1941a/0281.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free