Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 29. 19 juli 1941 - Cellullen — en revolutionerande textilråvara, av Thorsten Odhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
HÄFTE 29 AGARE: SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 19 JULI
ÅRG. 71 ANSVARIG UTGIVARE OCH CHEFREDAKTÖR: KARL A. WESSBLAD 19 4 1
INNEHÅLL: Cellullen — en revolutionerande textilråvara. — Elis Mossberg †. — Föreläsningskurs i
industriell värmeteknik II. — Litteratur. — Problemhörnan.
Cellullen — en revolutionerande textilråvara.
Några drag ur den internationella konstsilke- och cellullindustriens
senaste utveckling.
För snart 300 år sedan — år 1665 — framlade en
både då och senare berömd engelsk vetenskapsman,
astronomen och fysikern Robert Hooke — vid sidan
av Isaac Newton gravitationslagens upptäckare —
en naturvetenskaplig avhandling inför Royal Society
of London. Denna avhandling var grundad på
mikroskopiska iakttagelser av skilda naturens
företeelser. Han hade bl. a. mikroskopiskt undersökt fina
sidenvävnader och framkastade i samband därmed
det hugskottet, att det vore tänkbart att uppfinna en
konstgjord limliknande massa av samma konsistens
som silkesmaskens avsöndringar, ur vilken man sedan
skulle kunna spinna silkestrådar. Avhandlingen
slutade med det profetiska uttalandet: "Jag behöver
inte särskilt framhålla den ovärderliga nyttan av en
sådan uppfinning för mänskligheten eller de
utomordentliga vinster, som uppfinnaren av något sådant
med all sannolikhet skulle inhösta."
Denna av Hooke en gång väckta tanke att på
maskinell väg i mångfaldigt förstorad skala efterbilda
silkesmaskens textila flit lekte länge i
vetenskapsmännens håg. Den franske fysikern och entomologen
Réaumur (réaumurtermometerns konstruktör)
framförde år 1744 i sin bok "Mémoires pour servir à
l’his-toire des insectes" Hookes idé, som han emellertid
tydligen självständigt kommit på spåren. Då
silkestrå-den ej synes vara annat än torkat gummi eller
växt-saft, säger Réaumur, kunna vi då ej fråga oss,
huruvida det skulle vara möjligt att själva framställa
trådar av silke ur lösningar av gummi eller harts?
Något över ett århundrade senare förverkligades tanken
för första gången i ett laboratorium. Tysken
Schönbein hade år 1845 framställt s. k.
nitrocellu-losa, en lösning av cellulosa i salpetersyra.
Franskschweizaren Audemars, Lausanne, framställde år
1855 sådan nitrocellulosa ur mullbärsträdets bast,
löste nitrocellulosan i eter och alkohol och tillsatte
gummi, löst i ammoniak. Ur den klibbiga massan
drog han med ett slags apparat av stålnålar ut
trådar, som fingo torka i luften och sedan hasplades
upp. Även om trådarna voro oanvändbara för alla
praktiska ändamål, visade metoden dock, att tanken
var riktig och Audemars tog också ut patent på sin
uppfinning. Under glödlampans barndom, när man
på alla håll sökte efter lämpliga glödfibrer, kom man
på denna väg ånyo fram till den på kemisk väg
omvandlade cellulosan. Engelsmannen Weston hade år
1882 tagit ut ett patent för framställning av glödtråd
ur en lösning av cellulosa i ammoniakalisk
kopparlösning. En annan engelsman, J. W. Swan, som
räknas såsom en av den moderna glödlampans
uppfinnare, använde nitrocellulosa för sina glödtrådar och
kom på idén att pressa den upplösta cellulosan
genom fina hål ut i en fällningsvätska. Det är
tänkbart, att han på något sätt fått kännedom om en
uppfinning, som tidigare gjorts av en engelsk
silkes-vävare av tysk härskomst, Louis Schwabe i
Manchester, vilken t. o. m. utställt en maskin i sin
födelsestad för tillverkning av konstsilke, vilken
fungerade så, att en "löst massa drogs genom fina hål i
ett såll ut i trådar och fingo stelna." Denna idé var
obestridligen något av den Lidnerska knäppen för
den kommande konstsiikeindustrien. En
konstsilkc-tillverkning i verklig industriell skala blev först
möjlig härigenom.
Alla dessa tidigare pionjärförsök fingo emellertid
närmast blott kuriositetsintresse. Härtill bidrog ju
också, att något egentligt behov av en konstgjord
textilfiber inte förelåg, så länge de naturliga
fibrerna — främst ull och bomull — räckte till för
textilindustriens råvarukonsumtion. Under 1800-talets
våldsamma befolkningsökning i Europa överskreds
dock snart denna gräns. Bomullsknappheten under
och efter det amerikanska inbördeskriget
demonstrerade i blixtbelysning, huru lätt läget kunde urarta
till verklig kris för textilindustrien i världen, i den
mån denna förblev helt beroende av naturfibrerna
för sin råvaruförsörjning, och ett forcerat sökande
efter nya råvarukällor vidtog. Den förste, som löste
frågan om framställning av konstsilke ur praktisk
industriell synpunkt, blev en adlig vetenskapsidkare i
Frankrike, greven och ingenjören Hilaire de
Chardonnet (1840—1924). Han hade av sin lärare
Pasteur intresserats för silkesmaskarnas sjukdomar
— ett område av stor betydelse för Frankrikes
ekonomiska liv — och studerade under många år
silkesmaskens liv, avsöndringar och vanor. År 1884
deponerade han hos Académie des Sciences i Paris en
förseglad skrivelse, vari beskrevs ett förfarande att
framställa ett nytt artificiellt, "silkeliknande" fiber-
12 juli 1941
301
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
