Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 29. 19 juli 1941 - Cellullen — en revolutionerande textilråvara, av Thorsten Odhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
T ah. 2.
I ton 1937 1938
Bomull, alla slag ...... 8 460 000 7 800 000
Ull .................... 960 000 980 000
Lin .................... 1 040 000 1 000 000
Jute ................... 1 650 000 1 500 000
Hampa ................ 1030 000 1 050 000
Konstsilke ............. 544 000 450 000
Cellull ................ 281 000 435 000
(1940 ca 700 000)
Dessa siffror visa konstsilkeindustriens
explosionsartat snabba framryckning men korrigera också den
eventuella feluppfattningen, att de syntetiska
fibermaterialen hålla på att ’"undantränga" de "naturliga"
fibrerna. Den stora konsumentmarknadens
absorptionsförmåga för textila material i den mån
levnadsstandarden fortsätter att höjas till de mest
framskridna ländernas nivå i Europa och Amerika kan
säkert förutsättas bli så stor, att fortsatt
produktionsutrymme säkerligen för all överskådlig tid
framåt kommer att finnas även för "naturfibrerna".
Att dessa ha vissa särskilt värdefulla egenskaper —
främst ullens värmeisoleringsförmåga och bomullens
slitstyrka i både torrt och vått —, vilka ännu icke
helt förvärvats av cellullen, torde icke särskilt
behöva framhållas. Å andra sidan ligger cellullens
styrka däri att den, med växande tillverkning och
förbilligade produktionskostnader, erbjuder
utomordentligt vidgade möjligheter för större
mångsidighet och utökad omfattning för konsumtionen av
textilvaror inom alla klasser av befolkningen.
Med säkerhet kan sålunda förutspås beträffande
konstfibrernas kommande roll i världens
textilhushållning, att den allt fortfarande kommer att växa.
Det forskningsarbete, som här pågår är av den
omfattning och den art, att nya överraskningar
alltjämt kunna väntas. Sådana ha också framkommit i
åtskilliga anmärkningsvärda fall på de senare åren.
Den italienska Snia Viscosakoncernen har lancerat
framställning av textilfibrer av kasein enligt den
s. k. tøwéføZprocessen, varigenom ett i hög grad
ull-liknande ämne av animaliskt ursprung erhålles. Den
begränsade råvarutillgången på detta område synes
emellertid sätta naturliga gränser för
lanitaltillverk-ningens expansion, Världsproduktionen var 1938
17 000 ton. Av helt annat slag äro de i U. S. A.,
särskilt av Du Pont-koncernen lancerade "direkta"
fibrerna nylon och vinyon. Nylon framställes genom
en process, som principiellt liknar den vid
framställning av Bunagummit, nämligen genom uppbyggande
av en ny fiber direkt från de däri ingående
grundämnena, medan de egentliga konstsiikeprocesserna —
med visst undantag för acetatsilket — avse ett
frigörande av den i naturen förekommande
cellulosa-fibern, dess rening och anpassning efter textila
förädlingsbehov. Dessa uya, "direkta" eller, i egentlig
mening, syntetiska fibrer ha som sina förnämsta
egenskaper en utomordentlig styrka, draghållfasthet och
elasticitet, som göra, att de även kunna användas
för industriella ändamål. Emellertid äro de också
eftersökta för speciella textiländamål. Det kan
nämnas, att produktionen av det av strumpväverierna i
U. S. A. lancerade nylonmaterialet år 1940 redan
utgjorde 2 000 ton och att man räknar med att under
Fig. 2. Ingenjör
Jonas Jonsson.
1941 10 procent av de amerikanska
strumpväverier-nas råvarubehov kommer att täckas med nylon.
Den svenska tillverkningen av blekt sulfitmassa för
konstsilkeindustriens (viskosfabrikernas) behov liar
under de senaste åren utgjort omkring 250 000 ton
eller 17—20 procent av sulfitindustriens
totaltillverkning. Den allra största delen av produktionen går till
utländska fabriker, förädlas där till konstsilke och
cellull och säljes sedan som garner, vävnader och
konfektionsvaror åter i Sverige. Även om den
svenska tillverkningen av konstsilkeprodukter ur eget
råmaterial inte är alldeles oväsentlig i förhållande till
vårt lands behov — den tillfredsställde åren före
krigsutbrottet mer än hälften av konsumtionen inom
landet, räknad i råvara — är den dock endast en
bråkdel av vår export av silkemassa. Det säger sig
självt, att svensk industri här har en tillgång av allra
största betydelse för framtiden. Det är ju inte på
något sätt orimligt att tänka sig, att det normala
konsumtionsbehovet av konstsilke och cellull inom vårt
eget land kunde helt tillfredsställas av egen
produktion, liksom väl knappast heller — med tanke på vår
industribefolknings allmänna lämplighet för sådan
industri, som kräver omsorg och precision — att vårt
land läte en växande del av förädlingsvinsten på
silkecellulosan stanna inom landet genom att
upparbeta en exportindustri i form av fabriker för
tillverkning av både heldraget konstsilke och cellull.
Den första konstsilkefabriken i Sverige anlades år
1906 vid Nol invid Göteborg av ingenjör R. W.
Strehlenert. Den var emellertid en helt liten
experimentanläggning efter den äldre
chardonnet-metoden, som inte visade sig ekonomiskt bärkraftig.
Den nedlades 1910. I industriell skala upptogs
fabrikation i Sverige först år 1918, då en fabrik i Borås
efter viskosmetoden, A.-B. Svenskt Konstsilke,
upprättades på ett initiativ av ingenjör Jonas Jonsson —
som på flera andra områden gjort banbrytande
insatser i den svenska skogsförädlingsindustriens
utveckling. Han hade då i åratal på egen hand sysslat
med konstsilkeindustriens problem; till slut hade han
i ett gammalt nedlagt bryggeri i Vansbro inrett en
fullständig experimentfabrik, vars samtliga apparater
tillverkats av honom själv och hans verkmästare.
Boråsfabriken har sedan sitt grundande i första rum-
304
12 juli 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
