Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 36. 6 sept. 1941 - Sveriges ullförsörjning och förutsättningar för fåravel, av Lennart Wålstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Fig. 4. Fjällhed i utsatt läge
Foto : Salomon Eriksson.
700—800 m ö. h.
Foto: Salomon Eriksson.
Fig. 5. Fjälläng i skyddat och av fönvindar bearbetat läge
på 800—900 m ö. h.
det nordliga Sverige utan krav på stamboksföring;
vem som helst får uppvisa fåren sådana som de äro.
De bedömas, prissättas, ofta med utdelande av goda
avelsbaggar som hederspris, och föredrag hållas om
rationell fårhållning, produkternas tillvaratagande
och gemensamhetsbeten. Hittills har detta skett med
skäligen dåligt gehör bland befolkningen. Men nöden
kanske kommer att driva fram även denna driftsform.
Var finnas då dessa stora marker, där de små
jordbrukarnas — observera ej allt för små utan
relativt stora — flockar skola kunna samlas till sambete?
Först måste vi ha klart för oss, att på de villande
skogarna — där de för närvarande vanligen gå —
finnas de icke. Skogsägarna vilja ej ha dem där,
och där råka fåren ut för alltför många äventyr för
att sådant fårbete skall kunna fortsättas. Men på
1000-tals andra ställen finnas de. Vi ha runt om
våra långa kuster öar, som äro ypperliga, vi ha
hedar på Gotland, Öland, i Halland och på andra
ställen, flygfälten ha kommit till på senare tider, och
vi ha massor med illa belägna gårdar och gårdar med
dålig jord i alla landskap, där får skulle gå bättre
än alla andra djur. Vi ha i Dalarna och uppöver hela
Norrland övergivna fäbodar med det ypperligaste
får-bete, och vi ha fjällen — Sveriges mest förbisedda
och stora kolonisationsdomäner, som vänta på att bli
koloniserade med — får. — Detta om
gemensamhets-betenas förutsättningar.
Men den enskilde fårägaren, som vill lösa sin
får-avelsfråga själv utan inblandning med andra — och
sådana finnas många, och vi äro just dessa tack
skyldiga, ty det är dem vi för närvarande ha att tacka
för, att det över huvud taget finns några avelsfår i
landet — de ha också sina möjligheter på samma
sorts marker och samma sorts gårdar i den mån de
besitta eller lämnas dispositionsrätt över tillräckligt
stora områden. Därvid kommer inhägnad av
betesmarkerna lika ofta eller oftare ifråga än vällning med
herdar och hundar. Denna betesgång på inhägnade
marker har förr varit en vansklig sak, och på sådana
uppträdande sjukdomar ha varit orsak till att mången
intresserad fårägare måst sluta, Men vi ha genom
de senaste årens framsteg vid bekämpandet av
bristsjukdomar och inälvsparasiter fått så goda medel i
vår hand, att den, som sätter sig in i detta
ordentligt, ej behöver löpa några risker för étt
misslyckande. — Jag tillåter mig i detta sammanhang nämna
Bengt Nylund på Bergö i Dala-Husby såsom ett
efterföljansvärt exempel.
Då jag anser, att de redan nämnda fjällbetena
rymma de största möjligheterna för en utvidgad
fåravel i vårt land, återvänder jag till dem. Yi skola
studera dem litet närmare. Vanligen tänker man sig
— och detta även människor som bo helt nära
fjället — att det blir kallare ju högre upp man kommer,
och till slut, dä man kommer nog högt, når man ju
den eviga snön. Och om det blir någon sommar i
höga lägen, så är den mycket kort. Fjäll se ju ut
som fig. 4: kala, utan nämnvärd växtlighet och
snödrivor kvar till långt efter midsommar redan på 600
à 700 meters höjd ö. h. Men fig. 5 är hämtad 800
m över havet, och den visar ju ett annat utseende
vid samma tid på året som den föregående. Hur kan
då detta förklaras? Jo därigenom ätt på
bergssluttningar finnes, utom att de i söderlägen absorbera
solvärmen starkt, en annan värmekälla än solen —
de s. k. fönvindarna. Detta är fallande kalla vindar
(de varma stiga), som komma från fjällets högre
delar och sopa utför sluttningar, så som fig. 6
illustrerar. I avsatser, dalgångar och gropar, som ligga
i lä för vindarna, blir det stillastående luftsäckar,
vilka bearbetas av de nedstörtande vindarna, Luften
sammanpressas, och när en gas sammanpressas,
frigöres som bekant värme. Detta fenomen kan man få
iakttaga på alla berg och mera ju högre och blåsigare
de äro. Temperaturen kan i dessa luftsäckar skilja
sig från omgivningen med 10—20 grader, och inom
Fig. 6. Fönvindarnas gång och verkan utefter en
fjällsluttning.
376
23 aug. 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
