- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1941. Allmänna avdelningen /
415

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 41. 11 okt. 1941 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

efter västra delen av landet med den där befintliga
transiranska järnvägen hastigt ockuperades. Shahen
Riza Pehlevi, som befarades hysa sympatier för
axel-makterna, tvangs kort därefter till abdikation. Hans
son tronföljaren uppsteg som nominell monark på
tronen, och en mot de engelska önskemålen
tillmötesgående regim upprättades. Hur långt ockupationen
av Iran kommer att genomföras synes dock ännu
vara en öppen fråga.

Turkiet och Bulgarien.

Dragkampen om Turkiet mellan Tyskland och
England har fortsatt under hela kvartalet. Genom den
brittiska erövringen av Franska Syrien och genom
den rysk-engelska inmarschen i Iran har Turkiets
territorium numera på bägge sidor direkt inramats
av de stridande parterna. Detta läge är föga
avundsvärt, och det är endast genom en kombination av
stark försvarsberedskap och smidig diplomati som
den turkiska regeringen hittills lyckats bevara fredén.
Vänskapspakten mellan Tyskland och Turkiet av den
18 juni innebar en tysk framgång men ingalunda
någon turkisk övergång till axelmaktsorientering;
snarare kunde man tala om en övergång från
engelskorientering till verklig neutralitet. Upprepade gånger
ha rykten spritts i den riktningen, att ett tyskt
angrepp mot Istambul stode för dörren. Detta skulle
då stödjas av Bulgarien och ha till främsta syfte att
nå kontroll över sunden Dardanellerna—Bosporen.
Hittills ha dessa rykten dock icke besannats. Når
Tyskland genom landoperationer kontrollen över de
hittillsvarande ryska kusterna vid Svarta havet —
något som nu ej synes otänkbart — blir en
operation mot Istambul av denna anledning överflödig.
Skulle emellertid därefter brittiska och tyska
stridskrafter komma att kämpa mot varandra i de mot
Turkiet i öster och sydost gränsande länderna, följer
ännu en ny och sannolikt den svåraste påfrestningen
på den turkiska neutraliteten. Under alla
omständigheter arbetar regeringen i Ankara på att vinna tid
och att så länge som möjligt uppskjuta avgöranden
som kunna bli ödesdigra.

Bulgarien är sedan i våras klart
axelmaktsorien-terat. Läget i förhållande till Ryssland är spänt, och
öppet krigstillstånd kan när som helst inträda.
Däremot äro både den bulgariska regeringen och det
bulgariska folket föga sinnade att deltaga i verkliga
krigsoperationer mot Ryssland.

På den södra fronten har alltså västmaktshjälpen
till Ryssland hittills inskränkt sig till öppnandet av
den nya förbindelselinjen Persiska viken—Kaukasus.

Den nordliga förbindelsen Ryssland—västmakterna.

På den norra fronten äro möjligheterna mera
vitt-utseende. Leningrads befarade fall kommer dock att
minska utsikterna att nå praktiskt resultat. Ett
engelskt diplomatiskt hot mot Finland har icke heller
framkallat några omedelbara verkningar. Att skilja
den finska krigföringen från samverkan med den
tyska är i nuvarande läge otänkbart. Om ryssarna
kunna hålla Murmansk-fronten någon längre tid synes
ävenledes ovisst. Återstår sålunda i sista fall
land-stigningsmöjligheten. Denna är icke aktuell men
kan naturligtvis tänkas bli det. Det är i detta
sammanhang icke betydelselöst, att de hittillsvarande
brittiska ockupationsstyrkorna på Island den 7 juli

avlöstes av amerikanska. Spetsbergen (Svalbard)
blevo också den 8 september ockuperade av
kanadensiska trupper, vilka dock efter att ha evakuerat
den bofasta norska befolkningen samt förstört
kolgruvorna åter gåvo sig i väg.

Den tredje möjligheten för en gemensam
frontbildning Ryssland—västmakterna föreligger i Fjärran
Östern, främst via Vladivostok. Detta berör
emellertid på det närmaste Japans läge, vartill vi här nedan
återkomma.

Den anglo-amerikansk-ryska blockbildningen.

Den diplomatiska och politiska sammansvetsningen
mellan Sovjetunionen och västmaktsblocket har
emellertid icke mött några större svårigheter.
Premiärminister Churchill avgav redan samma dag som
fientligheterna Tyskland—Ryssland utbröto en förklaring,
att England, ehuru utan att på något sätt godtaga
det kommunistiska systemet, nu räknade Ryssland
som en bundsförvant. Den 13 juli slöts ett
engelsk-ryskt avtal av innehåll, att ingendera parten finge
sluta separat fred. Genom den sovjetryske
ambassadören Majskij i London och den brittiske
ambassadören sir Stafford Cripps i Moskva har samarbetet
Moskva—London sedan fortlöpande utvidgats och
fördjupats. Engelska flygstyrkor ha också direkt
deltagit i kampen på de ryska fronterna. Även
Förenta staternas regering behandlar Sovjetunionen som
en bundsförvant, och planer äro å bane att genom
en gemensam konferens helt samordna både
krigföring och politik de tre makterna emellan.

Det faktiska läget är emellertid det, att varken
England eller Förenta staterna under innevarande år
äro i stånd att på något mera allvarligt sätt stödja
den ryska krigföringen. Kampen i Sydryssland, som
är den för det ryska kriget avgörande, måste sålunda
i allt väsentligt utkämpas av Ryssland ensamt.

Orientfronterna.

Besegras Ryssland i denna kamp, kommer
stormaktskampens lantmilitära huvudförlopp förmodligen
att fullföljas i Västasien och i Nordafrika. Frånsett
de ovannämnda fälttågen i Iran och Syrien har det
under innevarande kvartal varit tämligen lugnt i
dessa trakter. Tobruk hålles ännu av de brittiska
försvararna, vilka ha sjöförbindelse med Suez, och
ökenfronterna kring Sollum hållas beredda mot
varandra. Sannolikt kommer dock stiltjen på detta
krigsavsnitt snart att upphöra, då den för krigföring
tjänliga, svalare årstiden nu snart inträder.

U. S. A. vid Englands sida. Presidenten och
isolatio-nisterna. Atlantmötet. Varför det öppna
krigstillståndet dröjer.

Inför detta bekymmersamma militäriska läge i
Gamla världen är det fullt naturligt, att man i
England gör det mesta möjliga av världskrigets andra
huvudförlopp: Förenta staternas gradvisa uppslutning
som krigförande vid Englands sida.

Denna process har under kvartalet fortskridit allt
längre. Typiskt för läget är, att presidenten själv
framstår som den pådrivande faktorn, vilken genom
sina offentliga tal skapar och vidmakthåller en allt
starkare fientlig stämning mot Tyskland, under det
att kongressen visar sig långt mera tveksam. En
krigsförklaring kan som bekant endast beslutas av

11 okt. 1941

415

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:24:43 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1941a/0431.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free