Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 41. 11 okt. 1941 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
kongressens båda hus, men genom sin kommandomakt
över krigsmakten och genom sin ledning av den
amerikanska diplomatien äger presidenten möjlighet att
skapa en faktisk situation, som med nödvändighet
övergår i krigstillstånd, och detta synes vara en
öppet proklamerad avsikt hos både Roosevelt och
hans närmaste män i regeringen. Redan den 30 juni
uttalade sålunda marinministern Knox i ett
offentligt anförande den meningen, att tidpunkten nu var
inne för U. S. A:s öppna inträde i kriget.
Opinionen är emellertid ännu ej lika långt kommen.
Isolationisternas ledare, senatorn Wheeler och
överste Lindbergh, ha sålunda alltjämt åtskilligt gehör,
särskilt i Middle-West-staterna samt även i
Pacific-staterna, där förhållandet till Japan är problemet
nummer ett.
Ett betydelsefullt led i sammansvetsandet mellan
det Brittiska riket och Förenta staterna blev det
möte som under dagarna närmast före den 14 augusti
ägde rum "någonstans på Atlanten" mellan Churchill
och Roosevelt. Här uppdrogs bl. a. även en i åtta
punkter formulerad deklaration, som angavs återge
de grundsatser, enligt vilka de bägge regeringarna
tänkte sig det kommande fredstillståndet organiserat.
Dessa punkter upptogo bl. a. en förklaring, att
England och U. S. A. för egen del ej eftersträvade någon
territoriell utvidgning, vidare en utfästelse om
återställande av ockuperade länders frihet och oberoende,
om ekonomiskt världssamarbete samt om fri och
lika tillgång till råvaror för både stora och små folk.
Därutöver proklamerades allmän trygghet och som
förutsättning härför de "aggressiva" staternas
svångs-mässigt genomförda avväpning. Av dessa punkter
var självfallet den sista, om fiendestaternas
avväpning, den reellt viktigaste. Vid sidan av
deklarationens uppgörande avtalades emellertid helt visst på
Atlanten även åtskilliga betydelsefulla ting
beträffande samordnandet av Englands och U. S. A:s
krigföring.
Yid samma tidpunkt, den 12 augusti, antog
emellertid representanthuset i Washington med endast en
rösts majoritet den av presidenten krävda lagen om
förlängning av den militära tjänstetiden.
Det är överhuvud synnerligen svårt att fastslå, hur
långt presidenten har den amerikanska opinionen
med sig, när det gäller Förenta staternas öppna
krigsdeltagande. Emellertid har den amerikanska
regeringen redan tidigare proklamerat Atlantfarvattnen
ända till Island som "amerikanska försvarsvatten"
och därmed i praktiken gjort anspråk på suveränitet
över dessa vattenområden. Den 5 september — efter
det att presidenten den 1 i samma månad hållit ett
i tonen osedvanligt skarpt, mot Tysklands
strävanden riktat radiotal — inträffade på Atlanten ett
intermezzo med respektive torped- och skottlossning
mellan en tysk ubåt och en amerikansk jagaje. Härefter
ha de amerikanska bevakningsfartygen inom nämnda
område erhållit order att omedelbart beskjuta de
axelmakternas fartyg, som där kunna visa sig.
Amerikanska fartyg i engelsk fart ha även sänkts i Röda
havet och annorstädes. Upphävandet av den
amerikanska neutralitetslagen är aktuellt, och när som
helst kunna händelser inträffa, som inleda öppna
fientligheter.
I själva verket är naturligtvis Förenta staterna
redan nu att betrakta som en på Englands sida
krigförande makt. Att detta faktiska läge ännu icke
medfört öppet förklarat krigstillstånd beror
huvudsakligen på tvenne omständigheter: den ena att den
tyska regeringen ej anser sig ha intresse av att
påskynda ett sådant tillstånds inträdande och därför
stillatigande godtager mycket, som enligt hittills
gällande folkrätt ansetts som öppet fientliga handlingar,
och den andra att presidenten förmodligen ej kan
påräkna någon överväldigande majoritet i kongressen
för en krigsförklaring. Och att utfärda en sådan
efter en votering med knapp majoritet är icke
önskvärt. I detta hänseende var läget helt annorlunda
år 1917, då motståndarna till krigsförklaringen endast
voro betydelselösa smågrupper.
Englands läge.
Det anglo-amerikanska hoppet på slutlig seger över
Tyskland vilar, vad detta år beträffar, på
förutsättningen, att både Ryssland och England skola hålla
sina positioner. I fråga om Ryssland har denna
förutsättning redan börjat vackla. Desto viktigare är
det, att England står upprätt. Att de engelska
rustningarna med U. S. A:s bistånd bedrivas med största
energi lider intet tvivel. Likaså står det fast, att
den tyska krigföringen i Ryssland skapat stor lättnad
på den engelska luftfronten och även möjliggjort för
Royal Air Force att företaga omfattande
bombningsexpeditioner till Västtyskland och till de ockuperade
länderna i Västeuropa. Men om en avgörande tysk
seger vinnes i öster, kan det tyska luftvapnet ånyo
koncentreras mot England. Kriget mot sjöfarten
på de brittiska öarna har dessutom ingalunda
upphört. Sänkningssiffrorna sjönko visserligen för juli
men ha för augusti åter stigit. Så länge
nybyggandet av fartyg alltjämt ligger efter förstörelsesiffran,
befinna sig svårigheterna på detta område i ständigt
stigande. Den tidpunkt, då de båda kurvorna mötas,
kan ej heller uppnås under innevarande år,
fullständigt oförutsedda förändringar frånsedda.
Kontinentaleuropas och Frankrikes läge.
Det inre läget i kontinentaleuropas länder är
självfallet icke tillfredsställande och kan under
krigets fortsatta inverkan ej gärna vara det. Detsamma
gäller emellertid även England. Den avgörande
faktorn är icke svårigheterna i och för sig utan deras
inverkan på befolkningars och regeringars
krigs-beslutsamhet. På detta område kan man endast röra
sig med gissningar. Vad kontinentaleuropas
materiella försörjning beträffar är det i varje fall ännu
långt, innan Tysklands hottennivå under 1917 och
1918 uppnås, även om landvinningarna österut först
under följande år kunna medföra påtaglig vinst i detta
hänseende.
I många hänseenden bekymmersamt är läget i
Frankrike. Marskalk Pétains regering upprätthåller
alltjämt sin myndighet men under en uppenbart
växande opposition. Mot kommunisterna, bakom vilka
även opposition av annan art döljer sig, ha drastiska
undertryckningsåtgärder måst vidtagas. I den
ockuperade delen av Frankrike, där rörelsefriheten i detta
hänseende är större, attackeras marskalkens
regemente av meningsriktningar, vilka önska genomföra
en längre gående anslutning till den tyska politiken.
Denna riktnings främste representant är alltjämt
Laval. De Gaulle-anhängarna operera emellertid under-
416
11 okt. 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
