Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 44. 1 nov. 1941 - Teknisk forskning 1941 i huvuddrag, av Axel F. Enström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
blir — 39,1 %, vilket ju är ett mycket vackert
resultat.
Med en Emmets kvicksilverpannanläggning på
12 000 kW har uppnåtts en totalverkningsgrad av
38^54 %.
Även i Tyskland strävar man i turbinbygget att
undvika mellanöverhettning genom att i möjligaste
mån öka inloppstemperaturen och vidtaga åtgärder
mot korrosionsrisken i de sista skovlarna. Intressant
är att anteckna att man börjat använda radialskovlar
i enkelrotation med användande av
konstruktionsdetaljer som bygga på Ljungströms kända
dubbel-rotationsturbin (Siemens). En sådan typ har byggts
med "Doppelfluss", dvs. från den i mitten placerade
högtrycksdelen föres ångan för vidare expansion in
till centrum av de på båda sidor anbragta
lågtrycksdelarna. Härmed vinnes liög verkningsgrad och stor
driftsäkerhet.
I Tyskland har man vidare utvecklat
högtryckspannorna på 100 till 125 atö för smärre anläggningar.
En sådan bygges av firman Henschel i typer från
0,12—2 ton pr tim. Pannan som är byggd för
tvångscirkulation, 120 atö och 500°, hopbygges med alla sina
tillbehör till ett kompakt aggregat, som kan göras
flyttbart (vikten är 0,6—1 ton pr ton timprod.).
Eldas med gas eller tjäroljor. Uppeldningstiden är
utomordentligt kort. Driften är automatisk och
kräver ingen personal.
Aggregatet har fått stor användning bl. a. i
laboratorier och provrum. Två av typerna uppgivas vara
byggda för lastvagnar, men tyvärr saknas uppgifter
om sådan användning.
För något större anläggningar (1—70 ton/h) har
Schmidt—Hartmanns högtryckspanna fått rätt
vidsträckt användning såväl för fasta
industrianläggningar som för fartyg och lokomotiv. Typen har
intresse ur principiell synpunkt. Pannan består av två
seriekopplade delar, den primära med direkt eldning
och slutet cirkulationssystem, som förmedelst
värmeelement upphettar den sekundära eller driftdelen.
Härigenom vinnes den fördelen att man ej behöver
ha så mycket bekymmer med den besvärliga
matar-vattenreningen, och vidare reduceras användningen
av högvärdiga stållegeringar. Ett par hundra
anläggningar uppges vara i drift.
Det nya på kraftområdet representeras av
gasturbinen.
På detta område äger f. n. en mycket intressant
utveckling rum, gynnad dels av framstegen på
materialområdet, dels av forskningen på det
värmeteoretiska området rörande speciellt strömnings- och
värmeövergångsfenomenen.
Redan i början av detta århundrade började
Holz-warth sina arbeten på att konstruera en gasturbin,
arbetande i analogi med en förbränningsmotor, så att
en brännluftgasblandning antändes med tändstift i en
kammare, från vilken blandningen sektionsvis
utsläpptes mot turbinens skövlar. De första försöken
strandade obönhörligt på materialsvårigheter. Men
uppfinnaren har trots ideliga missräkningar under
årens lopp icke givit upp, utan han har med
beundransvärt tålamod arbetat vidare med resultat, att nu
en 5 000-kW-maskin är i kontinuerlig drift med gott
resultat. Konstruktionen är fulländad och
verkningsgraden tämligen god, men maskinen erfordrar
kylvatten och arbetar med ett stort antal ventiler.
Samtidigt har utvecklingen gått fram på andra
vägar. Det är särskilt den schweiziska firman
Brown-Boveri som nedlagt förtjänster om detta
utvecklingsarbete. För att undvika de starka tryckstötarna i
Holzwarth-typen sökte man alstra en förbränning i
kammaren under konstant tryck. Samtidigt sökte
man nedsätta ingångstemperaturen för att skona
turbinskovlarna. Det första resultatet var den bekanta
veloxpannan. Genom ångpannan upptogs det första
värmefallet, och turbinen fick ta resten, varvid denna
apterades till drivmaskin för den kompressor som
behövdes för förbränningsluften.
Denna typ av gasturbin har fått en synnerligen
mångsidig användning för tillvaratagande av heta
avgångsgaser från kemiska processer — amerikanska
krackningsverk voro de första att använda principen
— eller från förbränningsmotorer, diesel- och
flygmotorer. Den alstrade komprimerade luften
användes för ökande av förbränningseffekten i motorn.
Efter denna princip bibehålles effekten hos
flygmotorerna vid stratosfärflygning. Kombination av
stordieselmotor och gasturbin med luftkompression har
med framgång genomförts av bl. a. Johansson
(Götaverken) och italienaren Pescara.
Gasturbinen har också kommit till användning för
utnyttjande av masugnsgas, drivande en kompressor
för alstrande av blästerluften.
För ett år sedan offentliggjordes prov med en av
Brown-Boveri byggd gasturbin-elektrisk anläggning
på 4 000 kW, uppställd som reservanläggning i
Neuchatel. Verkningsgraden blir icke så hög —
endast 18 à 20 % — vid de temperaturer (max. 500°
à 550°) som man till dato kan arbeta med. På
teoretiska grunder kan man emellertid förutse, att när
man kan komma upp över 600° och ännu mer vid
700°, måste verkningsgraden hastigt stiga till värden,
jämförliga med högtrycksånganläggningen. Redan
nu har emellertid gasturbinen av nyssnämnda typ så
stora fördelar genom sin enkelhet, driftsäkerhet,
ringa utrymmesbehov och frånvaron av kylvatten, att
den i många fall fyller sin plats, särskilt vid
korttidsdrift, då bränsleekonomien icke spelar så stor roll.
Om pågående försök att elda brännkammaren med
kolpulver leda till resultat, och när nya material med
temperaturhärdighet upp emot 700° framskaffats, torde
gasturbinen komma att bliva en allvarlig konkurrent
till kraftalstringen med ånga. Redan nu synes
gasturbinen på allvar kunna göra sig gällande i fråga
om lokomotivdrift, som med nuvarande icke
kondenserande maskinsystem i och för sig har en dålig
utnyttning av bränslet.
På kontinenten har mycket goda resultat uppnåtts
med små kompressoraggregat för gengasdrift, drivna
med snabbgående avgasturbiner. På detta sätt har
man uppnått icke blott full bensineffekt utan ända till
30 % därutöver. Det är förvånande, att med den
utveckling som i övrigt gengasen fått i Sverige man
här alldeles försummat kompressorns stora
möjligheter.
En annan intressant väg för värmekraftalstring på
aerodynamisk grund har beträtts av Escher-Wyss,
som använder ett slutet kretslopp av luft under högt
tryck, cirkulerande mellan en utifrån hettad
värmekammare, förvärmare, regenerator, kompressor och
turbin. Kompressionsvärmet återföres till
uppvärmningen av drivluften. Genom att mediet hålles vid
445 15 nov. 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
