Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 45. 8 nov. 1941 - Den högre tekniska undervisningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
De sakkunniga ocli utredningen anse sig till en
början böra klarlägga, förhållandet mellan den högre
tekniska utbildningen och forskningen för att därefter
närmare motivera sina förslag till utbildning av
forskare och till stärkande av forskningen. Då i det
följande användes beteckningarna ingenjörsutbildning,
civilingenjör och civilingenjörsexamen, avses härmed
jämväl arkitekter, bergsmän och lantmätare.
De sakkunniga hava vid sina talrika konferenser
med representanter för det teknisk-industriella livet
kunnat konstatera, att praktiskt taget fullständig
enighet rått därom, att utbildningen av
högskoleingenjörer borde beräknas vara avslutad efter fyra
års studier, en uppfattning, varom någon
meningsskiljaktighet icke heller rått bland de sakkunniga.
Det är emellertid utan vidare klart, att vid
begränsning av studietiden till fyra år vid de tekniska
högskolorna också den mängd av vetande, som av den
studerande kan inhämtas, måste vara relativt
begränsad. Denna mängd är naturligtvis variabel med
olika studiebegåvning samt olika fallenhet för
tekniskt arbete, men med den kursläsning, som är
nödvändig på grund av det stora område studierna skola
omspänna, torde skillnaden i de olika studerandenas
kunskaper oftast bliva mera kvalitativ än kvantitativ.
Genomsnittskvaliteten kan givetvis höjas betydligt
genom olika pedagogiska åtgärder, men kvantiteten
lärostoff kan icke nämnvärt ökas. Redan nu synes
den förlängning av studietiden utöver de fyra åren,
som erfarenheten visat uppstå, antyda, att åtminstone
inom vissa fackavdelningar överbelastning skett.
Vid sådant förhållande torde det vara uppenbart,
att fordringar på mycket djupgående studier i vissa
läroämnen icke kunna tillgodoses utan en samtidig
förminskning av antalet läroämnen eller minskning i
deras omfång. De sakkunniga komma i sitt förslag
till ordnande av avgångsexamen vid de tekniska
högskolorna att beträda bägge dessa vägar i syfte att
bereda plats för den utveckling, som tiden medfört
och medför i de huvudämnen respektive studerande
skall ägna sig åt. Emellertid torde man icke kunna
gå alltför långt i denna riktning, ty då äventyras den
relativt brett lagda ingenjörsutbildning, som städse
varit utmärkande för den svenske teknikern och som
på olika håll skattas mycket högt. Den är också inom
ett mindre land, med dess oftast icke alltför stora
industriella enheter i viss mån en nödvändighet, särskilt
då det gäller ingenjörerna i det praktiska arbetet.
De fyra studieåren vid högskolan avse sålunda att
utbilda ingenjörer huvudsakligen för industriens
mera omedelbara behov men icke att utbilda forskare
på det teknisk-vetenskapliga området, vartill
erfordras förutom civilingenjörsutbildningen en
betydligt mera omfattande utbildning på specialområden,
större kunskaper om forskningens metodik och
resurser samt om litteraturstudiets teknik ävensom vana
vid självständigt forskningsarbete. Där ingenjören
ute i det praktiska livet kan nöja sig med att kunna
tillämpa forskningens resultat, måste forskaren för
att kunna arbeta vidare känna de vägar, som lett
till resultaten.
Denna forskarutbildning kan icke rymmas inom de
fyra studieåren, lika litet som en studerande på dessa
fyra år kan erhålla den praktiska erfarenhet, utan
vilken han icke kan användas på mera krävande
poster i driften.
Bland högskolornas studerande finnas alltid olika
begåvningar. Vissa hava forskarens håg att söka nya
vägar, andra återigen att i det praktiska livet göra
sina insatser. Båda slagen äro nödvändiga för
tekniken, men någon ordnad undervisning eller andra
anordningar för att taga till vara
forskningsbegåvningarna har hittills knappast förefunnits.
Visserligen inrättades år 1927 teknisk doktorsgrad vid
tekniska högskolan i Stockholm, avsedd att uppmuntra
utbildningen av forskare, men erfarenheten under
14 år har visat, att denna åtgärd icke varit tillfyllest.
Endast 27 personer hava hittills erövrat denna grad,
eller alltså mindre än två per år.
Anledningarna härtill äro flera. Bland annat torde
fordran på två års praktik efter avlagd
avgångsexamen hava inneburit ett återhållande moment. En
civilingenjör, som omedelbart efter sin examen vinner
anställning i det praktiska livet, blir ofta förhindrad
att tillgodose sina intressen för teoretiska studier.
Hans tid kommer nämligen att upptagas av andra
problem, han uppnår den ålder, då han vill bilda
familj, han har kanske studieskulder och anser sig
icke för att återvända till högskolan kunna avstå från
de löneförmåner, han åtnjuter. Doktorsgradens
vinnande blir sålunda i mångt och mycket en ekonomisk
fråga och någon garanti för att de bästa
forskningsbegåvningarna på detta sätt bliva tillvaratagna gives
icke. Man torde sålunda kunna fastslå, att
inrättandet av den tekniska doktorsgraden icke såsom
man från början hoppades utgjort en lösning av
problemet, att vid de tekniska högskolorna utbilda
forskare i tillräckligt antal. En närmare utredning
angående tillkomsten av nämnda doktorsgrad m. m.
är såsom Bilaga A fogad vid denna framställning.
Om den teknisk-vetenskapliga forskningen vid
högskolorna skall kunna bedrivas i erforderlig
omfattning och de forskare, som behövas för industri
och forskningslaboratorier, skola kunna danas vid
högskolorna, torde andra åtgärder bliva påkallade.
Industrien har för sina forskningsuppgifter i viss
utsträckning anlitat vid universiteten utbildade
forskare. Det synes sannolikt, att så även kommer
att ske i fortsättningen, men sådana forskares
användning är i vissa avseenden begränsad, vilket har
sin grund i den väsensskillnad, som finnes mellan den
rent vetenskapliga och den teknisk-vetenskapliga
forskningen. Vid universiteten tränas forskaren att
klarlägga de olika fenomenen, i regel utan hänsyn till
deras praktiska användbarhet; teknikern återigen
måste i alla sina arbeten städse hava sin blick fästad
på möjligheten att praktiskt utnyttja resultaten.
Vetenskapen känner exempelvis ett oerhört stort antal
vägar, på vilka järn kan framställas ur järnmalm,
men ur alla dessa vägar har tekniken måst utvälja
allenast erø, nämligen reduktion med kolhaltiga
ämnen, såsom varande den enda, som visat sig hava
förutsättningar att göra järnet tillgängligt för
tekniken i erforderliga kvantiteter och till rimligt pris.
Från laboratorieexperimentets stadium eller från
upp-finnartankens uppkomst ligger det i allmänhet en
lång kedja av teknisk-vetenskaplig forskning på
laboratoriet eller i verkstaden eller i fabriken innan
den tekniska produkten framkommer till nytta för
människan.
De personer, som skola handhava dessa
forskningsuppgifter, böra alltifrån början av sin utbildning
454
15 nov. 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
