Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 47. 22 nov. 1941 - Statens hantverksinstitutet invigt, av Efraim Lundmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskri ft
mera och bättre. För honom är inkråmet i huset det
viktigaste. Därmed är inte sagt, att han försummar
det yttre, nej, men han ger skalet den form innehållet
kräver och stadsplanen fordrar. Enligt Bergen
åsidosatte arkitekten ingenjörsvetenskapens och de
teknisk-ekonomiska vetenskapernas kunnande. Detta
gäller inte längre. Nutidsarkitekten konstruerar ett
hus som fungerar lika bra som en maskin, en
husmaskin, som den nu nästan bortglömde Le Corbusier
kallade produkten, en maskin med industriell,
funktionell skönhet.
Hantverksinstitutet är en komplicerad
universalmaskin, det är inte en utan flera fabriker.
Arkitekten, Robert Berghagen, har därför nödgats ta hänsyn
till en mängd olikartade önskemål, vilket gjort
uppgiften svårare men även den arkitektoniska lösningen
så mycket ärofullare.
Som byggmassa ter sig anläggningen knappast
monumental, om man med monumental menar detsamma
som förr, pompös symmetri med ett litet torn i
centralaxelns förlängning. Så skulle framförallt statens
hus se ut, i synnerhet om de reste sig på höjder eller
vid öppna platser. Hantverksinstitutet ligger på en
höjd, Söder-bergen, och vid en öppning i stadsbilden
med jättedimensioner, panoramat över Stockholm med
blått vatten och sotiga rökar från oräkneliga
skorstenar, realiteter som en arkitekt måste beakta.
Berghagen såg sin chans att här få förena det nyttiga — en
modern fabrik — med det verkligt nöjsamma -— ett
efter den krävande miljön avpassat huskomplex. Han
ämnade placera en av byggnaderna på områdets
högsta höjd och vitputsa fasaderna, som då skulle ha
fångat ljuset. Med enkla medel — massan och
färgen — skulle anläggningen ha verkat
monumental enligt nutida språkbruk. Stockholm och
Södermalm hade då fått en välbehövlig modern accent på
den halvgamla höghusbebyggelsen i grannskapet, som
nu dominerar (Navigationsskolan bl. a.).
De bestämmande i Stockholm fruktade dock, att
byggnadskomplexet skulle göra för stort väsen av
sig och förordnade, att den projekterade
höjdbygg-naden skulle stå något lägre och på annan plats på
tomten. Arkitekten ändrade då uppställningen av
de tre husen, ritade färdigt och infordrade
byggnadsanbud. Då kommo nya direktiv: komplexet skulle
ha en röd röck, inte en vit. Och nu ligger det hela
färdigt, en modern järn- och betongkonstruktion, som
inklätts med rött tegel i medeltida munkförband.
Möjligen ha de bestämmande med förargelse iakttagit,
att flera betongbyggnader i staden redan efter några
månader tappat stora kakor av fasadputsen. och då
förvånar det en inte, att man valt det hållfastare
beklädnadsmaterialet tegel.
Administrationsbyggnaden, som ligger närmast
Katarinavägen, och föreläsningsbyggnaden snett bakom
äro bägge tvåvånings- med undervånings- resp.
källarutrymmen. De äro förenade med varandra och
med den i vinkel mot föreläsningsbyggnaden ställda
verkstadsbyggnaden, som har fyra våningar.
Byggnaderna och en bergknalle omsluta en gårdsplan, från
vilken man kan köra direkt in i verkstadshusets
trätork, varuhiss, bilverkstad m. m. Detta är ju
praktiskt. Dessutom är det trivsamt för "eleverna",
hantverksmästare, förmän och deras gelikar, som
ogenerat kunna rasta här ute. Uppfarten till om-
rådet är i väster, från Sandbacksgatan (f. d.
Stig-bergsgatan).
Yerkstadshuset är den intressantaste och största
tredjedelen.1 Kraven på bjälklagens och de bärande
betongväggarnas prestationsförmåga ha varit stora.
Man måste räkna med att kunna flytta tunga
maskiner så gott som vart som helst på bottnarna, att
kunna ställa in flera än de som nu stå där och att
kunna köra flera samtidigt. Då mellanväggarna
skola kunna flyttas, äro de med något undantag icke
bärande. Spännvidderna äro ofta stora, vissa lokaler
ha ända till 300 ma golvyta. Ledningar och kanaler
ha dragits så, att de inte skola vara i vägen vid
förändringar. Yarje verkstadslokal har egen
ventilationsanordning, enär det händer att inte alla
verkstäder äro i gång samtidigt.
Föreläsningsbyggnaden är som ett skolhus, där
finnas salar med pulpetbänkar, film- och
ljusbildsapparater, laboratorium och bibliotek för eleverna,
metallograf, elektriskt provrum och annat samt
vakt-mästarbostad. Korridorerna äro förhållandevis breda,
men de äro avsedda att tjäna både som promenoarer
och uppställningsrum för vitriner, där institutets
samlingar skola exponeras. Studiet av äldre och
samtida förebildliga hantverksalster ingår i
undervisningen, som enligt stadgarna har till syfte att verka
inte endast för hantverkets och småindustriens
tekniska utveckling utan även för höjandet av den
konstnärliga kvaliteten.
I administrationsbyggnadens undervåning finns en
rund utställningslokal med kupol av glasbetong.
Lokalen är även utmärkt som aula med plats för
omkring 300 personer. I samma plan ligger
restaurangen, varifrån man har den redan berömda utsikten
över Stockholm. I våningen ovanför, i nivå med
gården, finns institutets expedition, några lärarrum,
arkiv samt styrelse-, direktörs- och verkstadschefsrum.
I översta våningen finnas laboratorier och mörkrum,
lokaler för mera tyst arbete som inte stör den
administrativa tjänsten. Allt således väl planerat.
Hantverksinstitutet har inte till det yttre blivit det
vita byggnadskomplex som arkitekten ursprungligen
ville skapa, men det betyder föga. Det viktigaste är
att anläggningen nu är färdig och funktionerar bra.
Stockholmskännaren kommer ihåg, att Södermalm på
1600-talet var ett hemvist främst för hantverkare.
För att göra stadsdelen ännu förnämare hyste man
planer på att bygga slott, tyghus och
ämbetsverkspalats där, men det blev aldrig av. Södermalm
utvecklades ändå till en betydande hantverks- och
industristad. Att Statens hantverksinstitut fått ett
förnämligt läge i stadsdelen är således väl motiverat,
även historiskt.
Prof. Hjalmar Granholm svarar för de statiska
konstruktionerna i institutsbyggnaderna och Hugo
Theorells konstruktionsbyrå för de sanitära
anläggningarna och ledningarna. Byggmästare Edvin
Rund-löf har varit huvudentreprenör. Byggnadsstyrelsen
har lett arbetet.
Efraim Lundmark.
i Hantverksinstitutets direktör, Ragnar Schlyter, har i
Teknisk tidskrift 1940, häfte 31 (s. 305—308) redogjort för
institutets uppgifter, organisation, lokalernas disposition etc.,
och i ett kommande nr av Teknisk tidskrift avd. Mekanik
följer en framställning av verkstadschefen Einar Thanderz om
institutets svetskurser.
476
15 nov. 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
